Folktingets seminarium i Musikhuset i Helsingfors på onsdagen gick under rubriken “Under samma tak eller i samma rum – en diskussion om tvåspråkiga skolor”. Det förstnämnda, “under samma tak”, alltså samlokalisering, blev inte föremål för debatt. Sådana arrangemang är inte längre kontroversiella. Fokuset låg nu på “i samma rum”: två- eller flerspråkiga skolor i meningen självständig verksamhet som bedriver undervisning eller anna verksamhet på fler än ett språk.

Seminariets två inledande forskarinlägg gav den största behållningen och grunden för dagens debatt.

Fritjof Sahlström, dekanus vid Åbo Akademi i Vasa, inledde under rubriken “Mot bättre vetande: tvåspråkiga skolor i pedagogik och politik”. Han konstaterade att “mot” har två betydelser i sammanhanget, dels riktningen och dels emot, att man inte följer det forskningsunderlag som finns.

För den korta versionen löd: Vi vet att allting blir bättre med flerspråkighet. Den har till och med goda effekter på vissa sjukdomar, som alzheimer, mer inklusion från olika språkgrupper och mindre konflikter.

– Om vi vill börja förhålla oss till sakerna på andra sätt är det nödvändigt att hitta andra sätt att tänka kring det. Om man tycker det finns problem är det våra attityder, inte praktiska problem, sade Sahlström.

Vad består utmaningen då i?

Sahlström lyfte fram den ökande två- och flerspråkigheten i samhället, ökande intresse för språkgränsöverskridande utbildningssamarbeten och faktumet att andelen tvåspråkiga blir fler och en allt mindre andel är enspråkigt svenska.

Sahlström omfattar i stor omfattning det som framkommer i Marketta Sundmans Magma-rapport från 2013. Bland de viktiga förutsättningarna nämner han speciellt att hälften av eleverna bör ha svenska som modersmål och hälften finska, att alla får modersmålsundervisning på sitt eget modersmål och över hälften av undervisningen sker på svenska eftersom språket är det mindre i landet, med mera.

Det kräver en viss volym. Vidare måste man beakta språkval också i administration, lärrarrum, matsal och se skolan som en helhet, enligt Sahlström som gick in på frågan varför det händer så pass lite, när det finns goda skäl och alla förutsättningar.

– Det beror på att det personliga är politiskt. Språköverskridande i Svenskfinland är textboksexempel på hur ett fenomen som impregnerat allt från det offentliga till det mest privata behöver förstås som ett alltigenom politiskt fenomen, sade Sahlström och viftade bort den taxellska paradoxen i och med att vi för lättvindigt personifierar frågor, vilket hindrar oss från att inte komma vidare i diskussionen.

Han vill dock inte införa tvåspråkiga skolor på bred front utan försiktigt och långsamt med noggrann utvärdering och absolut inte i huvudstadsregionen, och inte i Vasa. Egentligen blev främst Jakobstad och Raseborg kvar som möjliga alternativ. Det väcker förstås frågan vad det då skulle hjälpa mot utvecklingen mot en mindre andel svenskspråkiga.

– Siffror för svenskan pekar åt fel håll, så om vi fortsätter som nu går det sämre och vi får en mindre andel svenskspråkiga. Vi behöver göra något nytt. Det behövs en idé om vart vi är på väg, sade Sahlström som anser att det finns gott stöd för att fortsätta diskussionen om tvåspråkiga skolor som alternativ till dagens särhållande.

– En tvåspråkig skola kan vara ett sätt att driva på ett nytt sätt att tänka.

Grundtanken vore att i så fall förankra en tvåspråkig skola i ett minoritetsperspektiv för att säkerställa allas långsiktiga rätt till stärkt svenska i en ökande mångfald.

– Inget tyder på att, det hittas inte evidens för att, om vi gör som man kunde göra skulle det blir sämre.

Mera språk i enspråkiga skolor

Sahlströms forskningskollega Mari Bergroth talade i sin tur under rubriken “Enspråkiga skolor – risker och möjligheter i ett flerspråkigt Finland”. Hon tycker debatten om tvåspråkiga skolor är tråkig och fokuserar hellre på språkmedvetenhet i enspråkiga skolor.

– Fokus måste vara på både språk och pedagogik, men jag undrar, överlever tvåspråkiga finlandssvenska skolor och är risken värd att ta? Vad får vi i utbyte?

Med tanke på kraven på fungerande tvåspråkiga skolor ser hon en risk i att de utesluter invandrare och blir en slags exkluderande elitskola.

Hennes viktigaste argument är ändå nya läroplansgrunderna. Där sägs att olika språk lever sida vid sida i skolan och andra saker om kulturell föränderlighet och pluralistiskt samhälle som allt kokar ner till frågan:

– Enspråkiga skolor finns inte, eller hur?

Eller borde inte finnas, kan man säga. Bergroth lyfte fram att det i verkligheten ser annorlunda ut. Hon nämnde ett exempel en lärare som ens lekte med tanken att förbjuda ett visst språk på rasten, vilket skulle stå i hemsk kontrast med läroplanens anda.

Bergroth lyfte fram behovet av specialiserad lärarutbildning, även för ämneslärare, som tar fasta på flerspråksaspekter i alla skolor. Hon ifrågasätter även att man nu kan ha endast ett modersmål och ett A1-språk. Hon anser att detta är ett större problem än lagens formulering om att skolans språk ska vara finska eller svenska.

– Vi behöver språkmedveten personal, specialister på flerspråkighet i samhället. Vi behöver flerspråkiga lärarutbildningar med mångfald bland studerande, istället för tvåspråkig skola, satsa på nytänkande i lärarutbildning.

Summa summarum enligt seminariet som också omfattade en paneldebatt och inlägg av professor Jarmo Lainio som redogjorde för de nationella minoritetsspråkens situation i Sverige:

Kanske, nja, nej. Något annat.

Det som kom fram indirekt var dock att samlokalisering är accepterad modell.