I Tyskland blev Christian Drosten på kort tid en profil med nästintill lika hög kändisstatus som till exempel förbundskansler Angela Merkel. I vanliga fall är han verksam som chefsvirolog på Berlins ansedda universitetssjukhus Charité. I det rådande läget muterade han emellertid till en slags inofficiell regeringstalesman.

Gång på gång upplyser han på tv-kanalernas diverse debattprogram om coronaviruset. Parallellt sänder radiostationer över hela landet dagliga podcasts där han tålmodigt svarar på vetenskapsjournalisternas och lyssnarnas mest trängande ångestfulla frågor om pandemin. Han, hans kollegor och även framstående forskare på Robert-Koch-Institut, som bland annat ansvarar för den statliga sjukdomsövervakningen och -preventionen i Tyskland, har fått en tidigare okänd pondus. De styr i hög grad även ansvariga politiker som sedan tar beslut om alla drastiska åtgärder som för tillfället präglar livsvillkoren i förbundsrepubliken.

Shutdown

Den politiska strategin idag följs av det nästintill enhälliga vetenskapliga rådet att antalet coronasmittade måste sänkas och fördröjas. Allt annat skulle enligt experterna på kort tid bidra till ett kollaps främst för landets intensivvårdsresurser. Skrämmande mediebilder från Italien och Spanien är talande belägg för krissituationens djupa allvar.

I slutet av den innevarande veckan har Tyskland närmare 42.000 bekräftade coronafall – med över 250 avlidna. Lägets dramatik framgår även av analysen om att infektionerna fördubblas var 4,5:e dag. Det som man alltså upplever idag lär möjligen endast vara lugnet före stormen.

I en fas, där vädret ironiskt nog äntligen erbjuder strålande solsken, hålls glädjen över det på sparlåga. För hela Tyskland gäller sedan i måndags stränga kontaktförbud och distansregler. Till exempel får grupper över två personer inte församlas på offentliga platser med undantag för familjer eller personer som är sammanboende.

En total shutdown gäller vidare för all skol-, förskole- och universitetsverksamhet. Förbjudna är alla kulturevenemang, såsom teater, operor eller konserter. Inte heller biografer får öppnas. Religiösa möten är inställda. Samma verksamhetsförbud drabbar även varuhuskedjor, klädbutiker, boklådor, restaurang- och hotellnäringen, frisörer med mera. Undantagna är förstås framför allt livxmedelshandeln, apotek, bankfilialer och kollektivtrafiken. I butikerna rekommenderas en distans på cirka två meter mellan kunderna.

Även industri- och byggverksamhet och många andra branscher får fortsätta. Men en frivillig preliminär nedläggning av produktionen noteras redan för biljättarna Volkswagen och Mercedes. Andra storföretag varslar om korttidsarbete. Mest utsatta är små och mellanstora företag vars existens hotas av uteblivna kunder och uppdrag.

Ett helt annat och på ett omvänt sätt dramatiskt tillstånd råder inom jordbruket. Viruset slopade till större delen även Schengenavtalets fria rörlighet inom EU:s inre marknad. Som konsekvens saknas bara i tyska lantbruksregioner 10.000-tals arbetare som i vanliga fall tar hand om vårens skörd på grönsaksodlingarna.

Till coronavirusets vinnare hör i synnerhet online-företag som USA-giganten Amazon. En också psykologiskt intressant markör för krisen är dessutom många konsumenternas bunkrande av toapapper och pastaprodukter. I Tyskland ökade till exempel försäljningen av toarullar under perioden februari/mars med hela 700 procent. Förhoppningsvis kommer alltså åtminstone den hygienartikeln att räcka länge under krisens förlopp.

Kraftpaket antaget

Hur länge till? är det ångestfyllda spörsmålet som miljontals människor jorden runt förtvivlat söker ett svar på. Mot virusets framfart spanar forskare i hela världen febrilt efter botemedel eller ett vaccin. Men någon seriös prognos om och när de lyckas i dessa ansträngningar söker man än så länge förgäves i de olika expertutlåtandena.

Klart är däremot att ju längre det aktuella kristillståndet råder desto dyrare blir det för de drabbade länderna. Hittills okända är däremot restriktionernas konsekvenser för människornas sociala och psykiska hälsa.

För att mildra de redan rådande och kommande dramatiska effekterna antog den tyska förbundsdagen i onsdags ett historiskt enastående krispaket. Till dess hörnpelare hör en krisbudget på 156 miljarder samt ytterligare ofantliga 600 miljarder euro i form av en ”näringslivsstabiliseringsfond” som bland annat kan ge lånegarantier till utsatta storföretag eller i värsta fall direkta transfereringar och andelsköp.

Kraftpaketets finansering verkställs bland annat med nya lån. För dess skull åsidosatte förbundsdagen även den egentligen grundlagsstadgade upplåningsbromsen. Även delstaterna i andra lagstiftningskammaren Bundesrat godkände förfarandet och finanspaketet idag (fredag).

– Regeringen gör allt som är nödvändigt för att mildra krisens ekonomiska
konsekvenser, säger vicekansler och finansminister Olaf Scholz (SPD) i sitt förbundsdagstal.

Inte heller han ger däremot något svar på frågan om hur länge alla statliga restriktioner kommer att upprätthållas.

– Det finns inget manus för den situationen, säger han.

Samtidigt försöker han lugna med att Tyskland tack vare landets tidigare sparpolitik har råd med stöd och undsättning för de ekonomisk och socialt utsatta i befolkningen.

Coronabonds

Förbundsrepublikens starka ekonomi och regeringens tidigare återhållsamma utgiftspolitik är tveklöst en fördel i ett ännu oöverskådligt krisscenario. Men det finns förstås länder utanför de tyska gränserna som Italien eller Spanien som har en långt värre status, inte minst med blick på en redan riskfylld statsskuld.

Frågan är då hur långt solidariteten inom den Europeiska unionen kommer att sträcka sig?

Enligt medierapporteringarna pläderar för närvarande nio länder för införandet av nya upplåningsmöjligheter som sedan garanteras av alla inom EU. Mot en sådan lösning står dock bland annat Tyskland, Nederländerna och även Finland. Som skäl uppges att det saknas ett direkt inflytande på de tänkbara mottagarländernas finanspolitik.

Själva idéen om EU-garanterade upplåningar är inte ny. Tidigare diskuterades den under beteckningen ”Eurobonds” med ungefär samma konfliktlinje bland medlemsländerna.

Även om undsättningen i denna form möjligen möter politiskt motstånd, så borde det trots allt finnas andra vägar att hjälpa EU-länder med ansträngda ekonomier i ett dramatiskt utsatt läge. Vi vet inte när viruset kommer att rinna ut i sanden, men vi vet att vi även därefter behöver en europeisk solidaritet och sammanhållning. Kanske mera än någonsin.