Minnesåret för 100 år efter inbördeskriget närmar sig sitt slut och många aspekter av 1918 års krig har blivit belysta i samband med olika evenemang. Det är många orter man tänker på när man hör årtalet 1918: Helsingfors, Vasa, Tammerfors, Jakobstad, Ekenäs, Lahtis, Viborg, Ingå och så vidare. Mindre ofta tänker man på Esbo i allmänhet och slaget vid Alberga i synnerhet. På biblioteket Sello i Alberga ordnades det den 19 december en givande och välbesökt diskussion om händelserna 1918 i Esbo. En av de centrala lärdomarna är kanske att slaget vid Alberga inte var något inbördeskrig där grannar stred mot varandra utan rödgardister, vanliga finländska arbetare, ställdes mot en tysk yrkesarmé i en sammandrabbning som endast kunde sluta på ett sätt.

Markku Salmi från Alberga-sällskapet fungerade som ordförande och han bidrog själv med många djupa insikter om Albergas historia. Det blev klart att händelserna som diskuterades visade prov på vad som händer när lokalhistoria möter världshistoria. Forskaren Tero Tuomisto och riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta var de två mångkunniga gästerna som inte begränsade sig till Esbo eller Alberga utan hade mycket att säga om inbördeskrigets väsen och hur viktigt det var för finländare att relativt snabbt kunna försonas efter kriget. Det som hände i Esbo var alltså ett särfall om man tänker på den större konflikten. Om 1918 års krig i sin tur var en större konflikt än ett fältslag i Esbo, är det lika självklart att första världskriget var den riktigt stora konflikten som pågick vid den tidpunkten och dessutom den omedelbara orsaken till varför tyskarna tågade in i Esbo med sitt moderna artilleri.

Djupa släkthistoriska skäl har varit den bidragande orsaken till varför minnesåret har varit så viktigt för Maarit Feldt-Ranta. Hon har alltid vetat att hennes farfars far Fredrik Feldt avrättades av de vita men det var nyligen som hon fick veta om den ödesdigra betydelsen av slaget vid Alberga för Fredriks bror Vilho Palmu och den fjortonåriga brorsonen Sulo Palmu som båda var bland de offer som 1918 års krig skördade. Det förfinskade släktnamnet var en orsak till att informationen om deras namn inte hade avslöjat släktskapet direkt. Det var först när hon såg en bild då hon började tänka på möjligheten att hon hade kommit på information som rörde öden av ytterligare släktingar. Alberga har under de senaste åren blivit till riksdagsledamotens andra hem utöver den ursprungliga hemorten Karis. Att avsluta minnesårets evenemang just i Alberga kom därför naturligt för Feldt-Ranta som gärna värnar om lokalhistoria.

Det var mycket som diskuterades om de politiska förhållandena i Esbo och om hur förloppet som ledde till inbördeskriget hade sett ut där. När bristen på livsmedel drabbade även Esbo 1916 var det klart att man berördes av följderna av Rysslands deltagande i första världskriget redan då. Motsättningarna mellan de röda och de vita var inte lika skarpa i Esbo som de var i Helsingfors.

Kommunalorganisationen behöll sin roll i Esbo och på den röda sidan var det inte de mest hetsiga och oerfarna som bestämde vad som skulle göras. På den vita sidan var det svenskspråkiga borgerskapet och bönderna relativt förhandlingsvilliga. Det förekom ett uppmärksammat mord på en länsman och två poliskonstaplar som skärpte spänningarna men det för Esbo avgörande slaget vid Alberga kom inte att handla om röda mot vita utan det var röda mot tyskar.

Det röda gardet i Alberga hade 300 medlemmar varav 130 stannade kvar i Alberga. De andra skickades till fronten och deltog i striderna vid Tammerfors och Lahtis. I fältslaget deltog sammanlagt 1 500 rödgardister som huvudsakligen kom från andra orter. De mötte en yrkesarmé på 9 000 man med både lätt och tungt artilleri som kom från första världskriget till att erövra Helsingfors och leverera ett dråpslag mot de röda i inbördeskriget. Tre tyskar stupade i slaget och samma öde gick tretton rödgardister, varav tre från Alberga, till mötes. Det var från första början klart att de överlägsna tyskarna skulle komma igenom Alberga i deras marsch mot Helsingfors. Ryssarna hade bedrivit befästningsarbeten under världskriget för att föregripa en möjlig tysk landstigning men där var ingen rysk armé längre 1918 kvar för att ge motstånd mot tyskarna när de väl kom. Dessutom när tsaren hade varit på plats för att se hur befästningsarbeten fortskred tidigare under första världskriget hade han fått se kulisser som inte riktigt motsvarade det faktiska läget.

Diskussionskvällen gav mycket att tänka på. Alberga är en stor förstad i dag men för hundra år sedan var det närmast en liten by med tre stora jordbruk. Inbördeskriget i sin helhet belystes också och förstås fånglägerhelvetet var framför allt så många röda fick sätta livet till efter att kriget redan hade avslutats. De fick inte ordentlig mat och de skulle säkert ha drabbats av sjukdomar i alla fall men när de hölls förhungrade var följderna desto värre. Solskenshistorien om Finlands försoning ledde till rödmylleregeringen under A.K. Cajander 1937 som också möjliggjorde vinterkrigets anda. Speciellt händelserna i Esbo påminner var och en om att 1918 inte bara handlade om röda och vita finländare utan om två stormakter i första världskriget, Ryssland och Tyskland. Finland hamnade i ett vakuum när revolutionen bröt ut i Ryssland 1917 och de tyska trupperna tågade in 1918 för att fylla tomrummet. För Finlands reella självständighet och demokratiutveckling krävdes Tysklands förlust i första världskriget och intressant nog de vitas förlust i ryska inbördeskriget. De vita generalerna i Ryssland hade ingenting till övers för tanken om ett självständigt Finland. Det var mycket som krävdes för Finlands gynnsamma utveckling och det som betonades i Alberga hundra år efter inbördeskriget var att det gäller för oss att komma ihåg historiens lärdomar, som nu de här om 1918, för att vidare kunna bevara det demokratiska samhälle vi lever i.

Topi Lappalainen