MENY

Yrsa Stenius: Århundradets rättsskandal är en helt omvänd sådan

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
– Ingen tar i rättsskandalen i Sverige. Folk anar att det inte gått rätt till, men ingen vågar ta tag i det, säger Yrsa Stenius (i tiderna chefredaktör för Arbetarbladet), här med taxen Cesc Fabregas på sensommarbesök i Runebergs Borgå.

Att Sture Bergwall (”seriemördaren Thomas Quick”) dömdes för åtta mord är inte den egentliga skandalen. Det skandalösa är att han senare frikändes på grund av lögnaktig drevjournalistik, hävdar Yrsa Stenius och förhörsledaren Seppo Penttinen i ett gediget bokmanuskript som hittills fått svenska förlag att vrida sig av obehag.

 

Författaren Yrsa Stenius – med en välkänd journalistkarriär som bland annat politisk chefredaktör för Aftonbladet och Allmänhetens Pressombud (PO) – fortsätter skriva om media och etik i Sverige. Framför allt med sin senaste bok Orden i min makt (Förlaget, 2016) väckte hon en del ont blod (hos de träffade) med sina oförskönande analyser av den svenska journalistikens alarmistiska drag och Sveriges kulturella svårigheter med kollektiv sorg, vilket infekterat behandlingen av katastrofer som Estoniaolyckan och Tsunamin. Trots att hon bott största delen av livet i Stockholm kan de finländska ögonens perspektiv vara en förklaring till att hon hållit en viss distans, upplevt ett visst utanförskap som varit till fördel då det krävts mod att gå mot strömmen.

 

Det gör hon i större omfattning än någonsin i ett bokmanuskript om ”århundradets rättsskandal”. Då det begav sig djupdök hon aldrig i fallet Thomas Quick, trots ett enormt intresse för frågeställningar av den typ som forsar fram i en dylik kriminalhistoria. Men nu, då vi träffas i Borgå en septemberdag 2017, finns det få saker som upptar hennes tankevärld lika starkt.

 

Sture Bergwall (Thomas Quick) bekände på 1990-talet ett stort antal mord och dömdes för åtta mord i sex tingsrätter under åren 1994-2001. Med journalisten Hannes Råstam (1955-2012) som drivkraft tog han år 2008 tillbaka sina bekännelser, fick stor medial uppmärksamhet, resning och frikändes i vad som därmed framstod som den stora om inte den största rättsskandalen i modern tid i Sverige. Numera är Bergwall i huvudsak rentvådd i media och intervjuas på ett artigt bemötande sätt, till exempel då han diskuterar sin bok på bokmässan i Göteborg 2016. Berättelsens utbredda version har sin grund inte i så mycket i Bergwalls egen bok som i Råstams Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare (Ordfront 2012), ett verk som postumt förärade honom med Guldspaden, ett av Sveriges finaste pris för grävande journalistik.

 

– Berättelsen är verkligen synnerligen medryckande. Det är bara ett fel med den. Den är inte sann, skriver däremot Stenius i manuskriptet till en bok om att rättsskandalen inte är att Bergwall dömdes, utan den att han frikändes och på vilka grunder det skedde.

 

“Journalisterna blev parter i målet”

Stenius och kriminalinspektör Seppo Penttinen som ledde förhören med Bergwall har gått igenom allt material och kommit till den säkra slutsatsen att mannen frikändes på felaktiga grunder. Det hela handlar ändå inte endast om ett ställningstagande i ett brottmål utan ännu mer om hur media påverkat den allmänna opinionen och kört över juridiken, enligt författarna i fråga.

– Journalisterna blev parter i målet och drev med oerhörd kraft tesen att Bergwall var oskyldig. De lade ned sin kritiska bevakning och då kan vad som helst hända, säger Stenius.

 

Vad som helst innebär i detta fall att Bergwall frikändes utan ny domstolsbehandling i tingsrätten efter att ha dragit tillbaka sina tidigare bekännelser.

– Ingen granskade hovrättens beslut om resning. Det blev en total katastrof, säger Stenius som anser att opinionsklimatet fällde ett kulturellt avgörande som omöjliggjorde en oberoende juridisk bedömning.

 

I det nya manuskriptet granskar Stenius och Penttinen förloppet noggrant och sågar såväl Bergwalls bok som Råstams med sakargument. Enligt Stenius är de ingalunda de enda som känner att någonting gått fel till. Men saken är känslig. Dels är det mediala drevfenomenet uppbyggt på ett sätt som omyndigförklarar oliktänkare och avfärdar dessa som konspiratoriska, dels försvåras den kritiska tonen av Råstams död 2012. Att ge sig på en död hyllad segrare är inget alternativ, för de flesta. Att ämnet är känsligt fick Stenius uppleva redan då hon skrev Orden i min makt och den svenska förläggaren bad henne stryka ett kapitel om saken. Hon köpte motiveringen att det hade stulit uppmärksamhet från bokens övriga förtjänster, men fick efter att ha skrivit ett ersättande kapitel till sin överraskning hela manuskriptet refuserat – utan förklaring.

 

Att även det nya manuskriptet refuseras är symptomatiskt för fenomenet som kritiseras i texterna. En förläggare har, enligt Stenius, uppriktigt sagt att författarna argumenterar så väl att man stundom inte kan hålla ifrån sig misstanken att rättsskandalen är en lögn. Men förläggaren ville inte ge ut boken.

 

”Man får giftstämpel”

Enligt Stenius var resningsåklagarna och hovrätten helt medvetna om att ett beslut om frikännande inte skulle granskas, medan ett nekande till resning hade nagelfarits på ett sätt som inte hade tagit hänsyn till fakta.

 

Då jag lyssnar på Stenius väcks frågan om den svenska presskåren verkligen kan vara så enhällig.

– Ja, i varje fall en betydande klick av de ledande journalisterna i Sverige är flockdjur, säger Stenius utan att blinka, härdad av ett livsverk inom skrået som hon haft och har en motsägelsefull relation med.

– Säger man emot gängse uppfattning i denna fråga får man giftstämpel. Det är en fruktansvärd, mycket rutten historia som gör mycket illa i svensk offentlighet.

 

Är det här enligt dig ett kulturproblem snarare än ett systemfel?

– Ja, det håller jag med om. Det finns inte ett systematiskt fel i den mediala organisationen i Sverige, tvärtom är den ändamålsenlig och tillhör de liberalaste i världen. Det här är ett kulturfenomen. Drevet är ett svenskt fenomen på så vis att medier på alla nivåer jagar i samma drev. I till exempel brittiska medier finns också drev, men där finns en skild kvalitetspress som inte går med.

 

Obehaglig indignationskultur

Stenius har i sin del av nämnda manuskript fokuserat på den principiella problematiken medan Penttinen mer detaljerat skriver om själva fallet.

– Han är en av de mest centralt placerade personerna i hela historien. Om någon vet vad han talar om när han talar om Sture Bergwall och fallet Thomas Quick så är det Seppo Penttinen. Det var han som ledde förhören i åtta år. Det är över hundra förhör, en del av dem väldigt långa.

 

Det kan jämföras med resningsåklagarnas förhör på cirka två timmar, för åtta mord.

 

De du kritiserar hänvisar förstås då till att rättssystemet gjort allting korrekt vid frikännandet och att den journalistiska påverkan inte kan bevisas, hur skulle du bemöta detta?

– Man kan förstås inte påvisa den journalistiska påverkan rakt av. Men ser man på helheten och händelsernas gång är det klart att de påverkats av medierna. Det blir tydligt då man grundlöst misstänkliggör en högt uppsatt åklagare, för att inte tala om ett helt kompani av oförvitliga rättvisans tjänare från två länder, Sverige och Norge.

 

Stenius har svårt att lämna frågan bakom sig av ansvarsskäl. Det är viktigt att någon tillräckligt välrenommerad för att inte viftas bort som konspiratorisk lyfter fram den riktiga skandalen. Men det är inte heller uteslutet. Redan då hon närmat sig ämnet har hon märkt att hennes publicistiska utrymme krympt ordentligt.

 

Ser du en koppling till din analys av svenska mediers beskyllningsfokuserade bevakning av till exempel Tsunamin?

– Ja, en klar koppling i hur medierna agerar enkelriktat. Det finns en obehaglig indignationskultur. Man blir så himla upprörd och så tror man att man har hundra procent rätt. Det finns alltid någon med civilkurage som inte går med hopen, men hopen är väldigt inflytelserik. Den kan föser rättsväsendet framför sig i fallet Bergwall. På det sättet är det samma sak som med Tsunamin och Estonia. Man skapar en upprörd stämning där förnuftigt resonemang inte får göra sig gällande. Medierna är uppskruvade och alarmistiska.

 

Stenius och Penttinen argumenterar emot den Råstamska versionen av fallet bit för bit, i både stort och smått. De ifrågasätter också övergripande principer, som att Bergwallkommissionen kom att likställa Bergwalls trovärdighet med en stor skara av välrenommerade (om än senare också smutskastade) yrkesmänniskor inom polis, rättsväsende och medicin genom konklusioner i stil med “ord står mot ord”. De hävdar att den fiktiva versionen påverkat förundersökningen, att såväl journalister som jurister därefter läste i protokollen just så ytligt som deras mission förutsatte. “Till expertisen i sammanhanget hade man ungefär samma inställning som Donald Trump uppvisar i sitt förhållande till sakkunskap”, skriver Stenius.

 

Hon påpekar också, innan den långa räckan av argument, att hela frikännandeprojektet fått sin upprinnelse i historien om försvunna förhörsprotokoll som visade sig att aldrig var försvunna eller gömda på något sätt. Detaljerna, som är många, förklarar hon att inte kan avfärdas som struntsaker som inte behöver ventileras i offentliga sammanhang i och med att  “namnkunniga journalisternas aversioner har präglat den allmänna opinionen om människor som inget ont har gjort utan försökt sköta ett synnerligen svårt arbete efter bästa förmåga.”

 

Överåklagaren Christer van der Kwast, som hudflängdes i Råstams drev, försvarade de fällande domarna i boken Bortom rimligt tvivel – Thomas Quick och rättvisan (Bladh by Bladh 2015). Yrsa Stenius skrev förordet. Resultatet var lika hårt som väntat: van der Kwasts bok negligerades eller risades av de svenska recensenterna och bemöttes föga sakligt och seriöst.

 

Ur det perspektivet är det förståeligt att förlagen vrider sig som masken på kroken då de läser Stenius och Penttinens manuskript. En egen utgåva är en möjlig sista utväg. Förhoppningen är inte så mycket att få stoltsera med att ha rätt i fallet, inte heller går det juridiskt att döma någon för brott denne blivit frikänd från. Däremot hoppas Stenius att den svenska offentligheten självkritiskt skulle granska fenomenet. Nu lever många, enligt Stenius, i tron att den ursprungliga förundersökningen mot Sture Bergwall var undermålig, bland annat för att polisprofessor Leif GW Persson säger det.

 

“Det är fullkomligt osant, lika osant som polisprofessorns försäkran att han har tagit del av hela utredningen mot Bergwall. Förundersökningarna mot Sture Bergwall tillhör det grundligaste och mest systematiska som företagits inom svenskt rättsväsende. Om utredarna verkligen gått på pumpen beträffande Sture Bergwalls skuld, beror det inte på slarv från deras sida utan på något annat” skriver Stenius i boken som kanske aldrig kan ges ut utan ett högt pris för författarna.

Diskussion

Språkfrågan stal showen på Island – ”Bra att också Lundberg vill främja språkliga rättigheter”

Kuva: Johan Kvarnström

– Jag är glad att Britt Lundberg har insett sin felbedömning, säger Maarit Feldt-Ranta efter den senaste vändningen kring Nordiska rådets arbetsspråk. Rådet har emellertid haft fler frågor på agendan som hamnat i skymundan av språkdebatten.

Lue lisää

Växande inkomstklyftor i borgerliga Finland, höjt barnbidrag och studiestöd i socialdemokratiska Sverige

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
– Budgetförslaget saknar hjärta, hjärta för att alla ska med, säger Antti Lindtman.

Finland och Sverige tar till vara den ekonomiska tillväxten på väldigt olika vis. De fattigaste finländarna får lida av de borgerliga prioriteringarna medan Sveriges socialdemokratiska regering gjort upp en rättvis och frikostig budget.

Lue lisää

MNESORD

Diskussion

Avgiftsfri utbildning på andra stadiet går hand i hand med förlängd läroplikt

Rebecca Åkers.

Medborgarinitiativet om avgiftsfritt andra stadie är en bra början och skapar en behövlig debatt, enligt Rebecca Åkers som fortsätter efterlysa en förlängd läroplikt.

Lue lisää

Diskussion

SDP vill stoppa skatteflykten – föreslår 23 konkreta åtgärder

Kuva: Foto: Pixabay

Skatterna till Finland. Det är grundtanken med Socialdemokraternas program för att motarbeta storföretags aggressiva skatteplanering och det skattebedrägeri som existerar i anslutning till internationell investeringsverksamhet.

Lue lisää

Diskussion

Arbeiderpartiets krisretorik fungerade inte – Högerblocket kvar vid makten

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Norska stortingsvalet blev som väntat jämnt och spännande. Arbeiderpartiet kom något närmare att ta makten igen trots det egna partiets tillbakagång, men inte tillräckligt nära.

Lue lisää