Skälet är å ena sidan den ofantliga offerdimensionen som tillhör sluträkningen efter Tyska rikets villkorslösa kapitulation mot de allierade västmakterna och Sovjetunionen den 8 maj för 75 år sedan. Å andra sidan är det en uppmaning till att se och peka ut farliga aktuella trender för att inte ånyo hamna i nationalismens fälla. Det sägs att historien inte upprepar sig, men det måste ändå finnas krafter som ser till att denna ”sanning” fortsätter framöver.

Både anfallskriget med början i september 1939 och regimens ökända ras- och förintelsepolitik krävde mer än 75 miljoner dödsoffer, däribland 49 miljoner civila och 26 miljoner stupade soldater. Inte minst koncentrationsläget Auschwitz står dessutom som symbol för över sex miljoner mördade judar och andra offergrupper som sinti- och romfolken, homosexuella eller politiskt oliktänkande. Att inte påminna om detta och det bakomliggande mänskliga lidandet vore detsamma att vanhedra dem. Det finns inget som heter slutstreck över nazismen.

Smygande process

Man bör också erinra om att nazi-ideologins bruna gift kom smygande redan på 20- och 30 talet i form av en återuppväckt nationalism och revanschbegär på grund av det tyska nederlaget i första världskriget.

Oansvariga och brottsliga politiska ledare utfärdade löften om ”folkets upprättelse” och en kamp mot Versailleavtalets ”orättvisor”. För en större del av eliten och även vanliga medborgare blev den propagandan ett beroendeframkallande opium.

Nazipartiet NSDAP hade aldrig någon egen majoritet i Weimarrepublikens parlamentariska system, men högerkonservatismens naiva tro på att kunna styra führern Adolf Hitler hade förödande konsekvenser för Tyskland och senare hela Europa. Arbetarrörelsen var också splittrad på grund av kommunisternas paroll om socialdemokrater som ”socialfascister”. Den upphävdes inte förrän 1935. För sent för att hejda nazismens brutala samhällsomdaning.

Från och med den första Hitler-ledda tyska regeringen i slutet av januari 1933 gick nazisterna från ord till handling. Demokrati och rättsstatliga förfaranden var sedan enbart ett minne blott.

De som på ett tidigt stadium såg det onda i nationalismens vapenskrammel samt rasismens jakt på syndabockar och höll emot blev tidiga offer i Gestapos fängelseceller. Många oppositionella, bland dem socialdemokrater som Willy Brandt, flydde landet och exilerades till exempel i Norge och Sverige.

Frågorna som gång på gång reses än idag lyder : Varför kunde Hitler och hans medhjälpare inte bara etablera en nazistisk diktatur utan även upprätta ett terrorregim som drev ett helt folk in i ett nytt förödande krig? Och varför blev alltför många antingen förövrare eller (kanske) vanmäktiga åskådare för brott mot mänskligheten av tidigare okända dimensioner?

Ett heltäckande svar söker man förmodligen förgäves. Men en avgörande roll spelade nazismens ekonomiska framgångar efter 30-talets massarbetslöshet. Tyskarna fick arbete och bröd och upplevde ett ökande välstånd. Uppslutningen för nazismen växte. Och så öppnades först tassande och sedan på öppen ridå regimens stenhårda och brutala fokus på antisemitism och rasism.

I ett standardverk söker den år 2015 avlidne tyske historikern Hans Mommsen vetenskapliga svar på en utveckling som ledde till zyklon B och Auschwitz. Enligt honom rörde det sig om en medveten strategi att diskriminera, isolera, trakassera och sedan systematisk likvidera främst den judiska befolkningsdelen i Tyskland och de under kriget ockuperade länderna. När grannar, arbets- eller studiekamrater bara försvan lät man det ske och tappade som den judiske författaren Ralph Giordano skrev ”den humana orienteringen”.

Krigsslutet

Själv tillhör jag den första generationen tyskar som hade privilegiet att varken förtryckas av en diktatorisk regim eller skickas ut i krig för att ”försvara“ landet. Min far hade inte den turen.

Vid kapitulationen var han en 22-årig ung marinsoldat och hade hamnat i brittisk fångenskap på ett lasarett i norra Tyskland. Han släpptes i augusti 1945. Jag erfor aldrig något om hans känslor vid krigets slut. Upplevde han även glädje eller snarare negativa känslor av att vara del av ett besegrat folk?

De detaljer jag minns talade för en pliktkänsla om att han ”var tvungen“ att dra in i kriget. Samtidigt minns jag kommentarer om att ”nazisterna berövade oss vår ungdom“, som han formulerade det. Han förstod säkert att Tyskland hade startat kriget men insikten att förödande brittiska bombräder över hans hemstad Hamburg var ett eko på det väckte ännu på 70-talet motreaktioner. Som tidsvittne för den egna sonen var han en ytterst begränsad källa.

(Foto: Joachim Kasten)

Under ett samtal häromdagen med hans syster Thea (94) berättade hon om en slags glädje när hon som 17-åring upplevde krigsslutet. Under tillfälliga möten med brittiska besättningssoldater hyste hon inga negativa känslor mot den före detta ”fienden“. Thea beskriver de som vänliga. Hon hade heller aldrig förstått min fars naiva föreställning att vid 18-årsåldern som soldat hämnas mot britterna eftersom de hade sänkt slagskeppet Bismarck där deras bror Albert stupade.

Befriad eller besegad

Tanken om att den allierade segern över det tyska naziriket inte bara betydde ett nederlag eller ett sammanbrott utan även en ”befrielse” fördes för första gången in i den tyska debatten under en minneshögtid i maj 1985. Fyrtio år efter kapitulationen formulerades åsikten av dåvarande förbundspresidenten Richard von Weizsäcker.

– Den 8 maj var en befrielsedag. Den befriade oss alla från ett människoföraktande system och ett nationalsocialistiskt våldsherravälde, fastslog han inför förbundsdagen.

Talet bröt ett tabu och blev ett sent genombrott för en ny och även officiell värdering av andra världskrigets avslut.

Själv mötte jag ett välkänt tidsvittne på SPD:s particentral i Berlin. Det var i april 2015 då jag för Arbetarbladets vägnar intervjuade Willy Brandts närmaste rådgivare och arkitekten bakom 60- och 70-talets ”nya östpolitik” Egon Bahr. Han avled i augusti samma år, 93 år gammal.

Ett av våra samtalsämnen berörde hans upplevelser under kapitulationsdagen den 8 maj. Även Bahr hade varit Wehrmachtssoldat men sparkats på grått papper 1944. Skälet var att han saknade en helt arisk härkomst. Hans mormor var  judinna.

För honom slutade kriget inte med känslor av befrielsen från nazismen utan ett hot som han och hans blivande fru utsattes för när Röda armén erövrade Berlin.

– Vi satt i en luftvärnskällare och det första jag såg var en bajonett och sedan den tillhörande rödarmisten, berättade han.

I det påföljande våldsamma scenariot lyckades Egon Bahr skydda sin gravida fästmö medan soldaten gav sig på hans hals. Varför han sedan släppte honom ändå förblev okänt för Egon Bahr.

När den traumatiska incidenten var över och under den första perioden efter krigsslutet kände han framför allt tacksamhet för att ha klarat av kriget med hälsan någorlunda i behåll.

– Den senare debatten om vi var besegrade eller befriade, existerade för oss överhuvudtaget inte, minns jag att Egon Bahr anmärkte.

Till hans personliga slutsats efter naziregimens sammanbrott hörde ett slags inre löfte att efter  förmågan bidra till att något liknande skräckvälde aldrig skulle uppstå igen.

Nie wieder – aldrig mer! (Foto: SPD/AdsD)

Läs Joachim Kastens intervju med Egon Bahr här. 

Explosiva blindgångare

Även 75 år efter andra världskrigets slut konfronteras befolkningen inte minst i tyska storstäder i tid och otid av bomblarm. Det rör sig om blindgångare som än idag kan sprida skräck. Men farliga rester från en förfärlig tid finns inte bara i marken eller på Östersjöns botten utan även i en del politiska attityder som seglivat avstår från att dra hållbara lärdomar av historien.

Och det är inte bara i Tyskland där både öppet nynazistiska eller högerpopulistiska partier återigen samlar anhängare och lockar väljare med nationalistiska och rasistiska toner. Redan mångciterad och ökänd är AfD:s förre ordförande Alexander Gauland som i ett makabert utspel relativiserade den 12-åriga nazitiden till ”en fågelskit“ (Vogelschiss) i den ”tusenåriga tyska historien”. I ett tal i början av september 2017 hävdade han vidare tyskarnas rätt att återigen känna stolthet för soldaternas prestationer under ”båda världskrigen”.

Motsvarande medvetna försök att skjuta hål i den brett förankrade minneskulturen i Tyskland toppas tveklöst av hans partikollega, AfD-profilen Bernd Höcke. I den år 2018 publicerad boken Nie zweimal im selben Fluss (Alldrig två gånger samma flod) fastslår han att Tyskland inte kan undvika ”vältempererade grymheter“ i syftet att tillvara sin nationella identitet. Vidare skriver han att landet kommer att ”förlora de delar av befolkningen som är för svaga eller ovilliga att motsätta sig den fortskridande afrikaniseringen, orientaliseringen eller islamiseringen“.

Höckes politiska framtidsperspektiv är ett otvivelaktigt och motbjudande eko från de mest onda faser i den tyska historien. Att mellan tio och drygt femton procent av väljarna bidrar till att nationalister och rassister ges utrymme i de olika tyska parlamenten är både skamligt och ansvarslöst.

Man får ändå inte ge upp hoppet att motsvarande politiska blindångare på sikt desarmeras av de demokratiska krafterna i förbundsrepubliken. Förbundspresidenten Richard von Weiszäcker talade till 40-års minnet av krigsslutet också om att den nu levande generationen inte har något ansvar för det som var men för det som kommer. Denna sanning är i mitt tycke lika ofrånkomlig som insikten att fanatiska gaphalsar och halvintellektuella högerideologer inte bör ges utrymme i ett demokratiskt samhälle.