KOLUMN

Flera människor med utländsk bakgrund står misstänkta för bland annat grov våldtäkt av minderåriga. Kommentarsfälten kokar. Kokar över så att sunt förnuft går upp i ånga.

Varje våldsbrott och varje fall av våldtäkt är ett för mycket och per definition helvetiskt. Så, vad ska hända? Jo, brotten utreds, de åtalade får sina domar och om de är fällande kan de skyldiga också i de aktuella fallen utvisas. Så långt är alla ense.

Därtill finns utbredd enighet om att människolivet är för lite värt i dagens lagstiftning. Många anser (jag också) att straffen för våldtäkt, grov våldtäkt, grov misshandel och speciellt straffen för brott som riktar sig mot barn borde vara hårdare. Det handlar inte om huruvida det är effektivt för att undvika återfall utan om en ren princip. Det är fel att hemska våldsbrott kan ge villkorlig dom samtidigt som andra brott som inte inbegriper våld kan ge fängelsestraff. En behövlig lagändring handlar om en tydlig markering, ett starkt ställningstagande mot våld.

Vidare behövs diskussion om grooming, om varför vissa grupper är överrepresenterade i våldsstatistiken, om källkritik, om integration. Debatten om integration har alltid behövts och kommer alltid behövas. Det har väl ingen någonsin förnekat. Allt annat vore konstigt.

Konstigt är att detta inte räcker i dagens Finland. Människomassor i sociala medier skriver om att stänga gränserna, att behandla människor med utländsk bakgrund illa, och förstås det vanliga om dödsstraff och tortyr som alltid dyker upp. Det handlar ändå inte bara om ilska mot enskilda gärningsmän denna gång. Det råder en slags panik.

”Debatten” går ungefär enligt följande mönster:

“Nu får det räcka, bort med alla blattar från Finland!”

“Jaha, varför reagerar du bara på våldtäkter som utländska män begår, men blundar för fem av sex våldtäkter? De som vanliga finländska män gör.”

“Jag hatar när folk hänvisar till att finska män också begår brott, som om det skulle vara anledning att importera våldtäktsmän.”

Jag har sett detta på många ställen, för många gånger de senaste dagarna. Medan massor skriver om att stänga landets gränser förskjuts gränserna för debattens anständighet. Kan vi faktiskt inte bättre?

Nu kanske du tänker att en väl får räkna med en låg nivå på sociala medier – vi har faktiskt tidningar också. Problemet är bara att en del av dem har smittats av paniken.

En av de två stora kvällstidningarna publicerade nyligen en kolumn som stämplar irakiska asylsökande som kollektiv och påstår att vi i Finland varit för blåögda och beviljat asyl för lättvindigt. För lättvindigt? Då familjer har splittrats och folk bevisligen har skickats tillbaka och dödats. Detta samtidigt som vi har väldigt måttlig invandring.

Det här ska sägas: våldtäkterna ändrar inte på faktumet att Finland har haft och har en asylpolitisk linje som inte är helt i enlighet med mänskliga rättigheter, framför allt inte i enlighet med barnkonventionen.

Även i oppositionens led (utöver de sannfinländska) hörs röster om att det nu gäller att “reagera” och erbjuda “förändring” och “lösningar”. Jag säger: is i hatten, och det betyder inte att sopa problem under mattan, vilket en del verkar tro.

Ur socialdemokratiskt perspektiv: vi må ha lärt oss någonting av de svenska kamraternas misstag i fjol, då de ändrade retorik över en natt, blev en aning mer som SD och sjönk som en sten i opinionsundersökningarna. Det gäller att tro på den egna politiken, att svänga en stor skuta långsamt utifrån tydliga visioner och starkt förankrade värderingar. För asyl- och flyktingpolitik har partiet en egen arbetsgrupp som föreslagit underlag till partiets valprogram och som utarbetar sin andel till ett framtidsprogram Finland 2030 som skall godkännas på nästa partikongress. Det arbetet ska inte stressas bort.

Sannfinländarna och Blå framtid känner nu vår i luften och kan skratta åt att en stor del av det politiska fältet och mediafältet gick i exakt önskad riktning. I går kunde Simon Elo (Blå) skicka ut ett missvisande pressmeddelande om att de “rödgröna” vaknar sent och nu beskyller regeringen för en slapp asylpolitik, vilket enligt Elo är hyckleri som bevisar att de “rödgröna” varit naiva och blåögda.

Blåögd rödgrön kappvändare? Nej, nu ska du få höra ett sanningens ord, Simon Elo: regeringen har inte varit för slapp med asylpolitiken utan för sträng, för främlingsfientlig, för försummande av mänskliga rättigheter. Du har rätt i att denna linje, som du hyllar och jag kritiserar, beror på din grupps regeringsmedverkan. Men du har fel i att vi som tror på rättsstaten, på internationella överenskommelser och på mänskliga rättigheter nu skulle vända kappan efter vinden. Kritiken mot regeringens stränga asylpolitik kvarstår som fullt befogad.

Varför du alls vänder dig mot rödgröna är ett frågetecken. Om du är missnöjd med Finlands politik kan jag berätta att Finland haft en statsminister från Samlingspartiet eller Centern sedan år 2003. Nå, nog talat till dig nu…

Ilska känner vi väl alla då vi läser om våldtäkter och sexuella övergrepp. Gärningsmän har troligtvis vållat hemska skador, skadat oskyldiga unga liv oförlåtligt och därtill indirekt skadat fler oskyldiga genom att ge främlingsfientligheten luft under vingarna. Det är som med terrorism, väldigt få kan skada väldigt många. Det är rent ut sagt för jävligt. Och det riskerar bli värre – genom högerpopulism.

Hatet får inte ta över. “Nu blir jag rädd på riktigt” skrev en vän på Facebook i går då hen delade en länk till Yles artikel om att en finsk-irakisk familjs hem blivit beskjutet. Familjen har även tidigare drabbats av rasism, står det i artikeln. Finns det en samband med debatten som kokat över? Jag kan inte veta. Jag vill inte bli som alla de som drar slutsatser utifrån kortfattade polisnotiser.

Tanken är förstås skrämmande. Jag förstår att min vän på Facebook blir rädd.

Vi står som folk inför ett klassiskt möte med framför allt fienden inom oss.

Johan Kvarnström

Vidare lästips (på finska)

Saku Timonen – Oikeusvaltio koetuksella

Saku Timonen – Yhden asian vaalit