Bokrecension: Dammen brister #metoo, redaktörer: Jenna Emtö, Ida Kronholm, Nina Nyman, Ylva Perera och Vilhelmina Öhman, Förlaget M, 2018, 276 s.

Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland.

Med de orden inleddes uppropet där 6 111 kvinnor krävde att tystnaden ska brytas. Och så den bröts, så dammen brast! “Vi är ända bort i fucking Lapin Kansa!” skriver Ylva Perera bara några timmar efter publiceringen i chattråden som fungerar som introduktion till boken.

Några dagar tidigare har admingruppen som de kallar sig också konstaterat att vittnesmålen till sin omfattning ger material till en hel bok. Det visar sig att en bok inte räcker till. Verket som ny lyser upp vår mörka årstid med sitt omslag i pink rymmer endast en del av alla berättelser. De utgör bokens stomme på cirka 230 sidor.

En stor mängd publicerades på webben för ett år sedan. Det nu föreliggande urvalet är en utvald del, i slumpmässig ordning. Det är, nu som då, tung läsning. Hemska saker. Från män som visat könsorgan till minderåriga till våldtäkter. Det är svårt att orka läsa allt, de flesta måste nog portionera upp det, men det är viktigt. Ju fler vittnesmål en läser, desto mer börjar en fundera på strukturer och mönster. Hur ofta är det inte en nära manlig vän som plötsligt och oförväntat går över en gräns som aldrig borde överskridas? Hur ofta är det inte någon inom församlingen som är förövare? Hur många har upplevt att de inte vågar anmäla?

En sak är säker: här belyses många fall som är en del av mörkertalet. Och här uppger många kvinnor att de först i och med uppropet vågar berätta om vad som skett, och att de tack vare uppropet inte längre tänker tiga.

Det är ett enormt stort mod som samlas i denna bok. Och en stor del av det som sägs sätter en tydlig och stark strålkastare på behovet av en samtyckeslag.

Att ha chattrådar som introduktion och efterord visar sig vara ett genidrag. Särskilt då det skildrar hur intensiva dagar det var i november 2017, hur mycket en liten grupp människor måste ta ställning till med kort varsel, från juridiska till moraliska aspekter. Därtill lyckas en antagligen lite redigerad gruppkonversation också bygga upp en spänning som handlade om en kluven känsla. Å ena sidan glädjen över att förverkliga en viktig uppgift som kan föra någonting gott med sig, å andra sidan en ledsam känsla över att så många varit utsatta för så hemska övergrepp.

Och nu?

I chatten från våren 2018 skriver Nina Nyman:

“Jag känner att vi är mitt uppe i den här förändringen. Det är så mycket mer som har hänt under dessa månader än vad jag kunde ha räknat med att skulle hända. Men jag tror ju inte att patriarkatet faller. Men de kanaler du nämnde, Ylva, politiker och kommuner, de reagerar ju verkligen, och det kommer pengar och åtgärder”.

En sund kritik är ständigt förekommande, inklusive en granskning av det egna sättet att genomföra projektet. Därtill får Hufvudstadsbladet en obekväm påminnelse om det osympatiska i att läcka nyheten om gruppen innan uppropet. Men värre saker har verkligen skett och det är vad diskussionen måste fortsätta handla om. Hur tystnadens kultur bryts i ankdammen.

Verket kunde med fördel få sticka ut i varje bokhylla i åtminstone hela Svenskfinland som påminnelse om alla trakasserier som skett och vilket arbete som återstår.