Bokrecension: Rafael & Jörn Donner – Innan du försvinner, brev mellan son och far, Förlaget 2018, 155 s.

Det är förstås Jörn som grovt förenklat håller sig mer till tanken om att var och en är sin egen lyckas smed. Rafael anser i större utsträckning att omständigheterna formar oss.

Ett konkret och laddat exempel är de olika förutsättningar som Rafael haft i jämförelse med sin äldre syster som Jörn inte haft nästan någon kontakt alls med och som dog alltför ung, vilket han inte direkt beklagar. Vilket i sin tur skapat rubriker. Och visst har kvällspressen nya sådana att formulera i och med denna bok med den dramatiskt ödesmättade titeln Innan du försvinner.

Men låt oss inte gå den vägen. Låt oss istället se vad boken förmedlar, vad vi kan lära av den. Hurdan språngbräda den kan bli för vidare diskussioner.

Medan Jörn avfärdar dottern med hänvisning till oförmåga att skaffa utbildning och jobb frågar Rafael om hon inte med en annan uppväxt hade fått ett annat liv, ett liv mer likt hans eget. Vad han kallar ett privilegium. Jörn sätter det sistnämnda i relation till sin egen barndom med hushållerskor i hemmet. Ur hans perspektiv har sonen inte fötts med liknande silversked.

Det är uppenbart att sonen är den frågande parten i dialogen, den som törstar efter svar, medan fadern svarar och berättar om en tid som gått för att förmedla förståelse i avslöjade skillnaders ljus.

Attityder som natt och dag

En iakttagelse är att det personliga, den privata relationen, påverkar brevväxlingen starkt på ett positivt sätt. Om skribenterna endast möttes som för varandra okända tänkare vore kollisionsrisken här uppenbar. I mångt och mycket är det bäddat för frontalkrock trots en del gemensamma nämnare.

En äldre attityd om att alltid bita ihop utmanas av en yngre självrannsakan om vad vi värdesätter, ett ifrågasättande av produktivitet som självändamål. Rafael skriver om vikten av att inte fördöma människor. Varken sin syster som gått bort eller sin fars inställning till tragedin. Det diplomatiska draget gynnar dialogen. Istället för att protestera lyfter Rafael upp aspekter han funderade på i situationen – som systerbarnen – istället för att klandra Jörn för att inte göra detsamma.

Som i alla brevväxlingar är det spännande att läsa också vad de inte skriver, utfallet av den nödvändiga selektiviteten. Rafael tangerar exempelvis ämnet empati, vilket Jörn inte nappar på och omvänt är det med Jörns berättelser om “att knulla”.

Döden är ett ämne som dominerar ömsesidigt. Jörn Donner är 85 år och har haft cancer. Det är en realitet, den enorma produktiviteten till trots. Men kanske Rafael tänker mer på döden ändå? Möjligheten dryftas.

Boken är överlag en allvarsam historia, ställvis bestänkt med mörk humor.

Breven bygger broar över gapet mellan dem, mellan generationerna som ingen av dem ändå är typiska för. Jörn Donner om någon har alltid stuckit ut. Rafael Donner har för sin del i sin nya offentliga roll som författare och tänkare fokuserat på ifrågasättande av normer, inte minst mansbilden. Han sticker inte under stol med att det här med att vara Jörn Donners son har bidragit till uppmärksamheten. Det är ett faktum han kämpat med identitetsmässigt från barnsben, att vara “Donners pojki”.

Den biten behandlades delvis redan med Människan är ett känsligt djur och i och med detta verk torde luften vara rensad och vägen röjd för att i större utsträckning gå vidare i egen hög person. Det innebär nödvändigtvis inte att gå i pappas fotspår, vare sig det gäller film eller litteratur.

Han har redan under året som gått upplevt att framgång verkligen inte per automatik medför lycka. Utmattning under året som gått är ett aktuellt ämne som finns mellan pärmarna.

Verket rymmer känslor, anekdoter, reflexioner trots en uttalad “oförmåga att tänka djupa tankar” (Jörns ord). Här finns örvånansvärt lite politik (i bred mening), men garanterat givande läsning för alla intresserade av samhällsfrågor.

Garanterad sträckläsning med substans.