FN:s barnkonvention antogs av generalförsamlingen år 1989. Finland ratificerade den två år senare, 1991.

I konventionen finns fyra viktiga huvudprinciper:

• Alla barn är jämlika.
• Barnets bästa prioriteras vid allt beslutsfattande.
• Barnet har rätt till ett gott liv.
• Barnets åsikter skall beaktas.

Viktigt att påpeka i det här sammanhanget är också att konventionen gäller alla under 18 år.

Mina erfarenheter av flyktingarbetet visar orubbligt att många länder har ett annat ålderstänkande. Unga 15-åringar och 14-åringar betraktas som vuxna män i en del länder. I Europa omfattas de av barnskyddslagar och kan inte förvisas.

Nåja, detta är ett sidospår. Det som nu är upprörande är barnombudsmannen Tuomas Kurttilas redogörelse till riksdagen om hur barn har det i VÄLFÄRDSLANDET Finland.

Minst 150 000 barn lever i fattigdom! Oklara beslut, oklar service och oklara besked om understöd är del i detta problem.

Det kan inte nog understrykas vikten av att se över den ojämlikhet som barnen lever under i Finland. Det finns stora regionala skillnader, stora hälsoskillnader och stora skillnader i utbildning och utbildningsresultat.

Politikerna käbblar om tyngdpunkter. Under tiden märks hur de barn som lever i fattigdom har svårigheter med inlärning, en märkbar del av dem faller utanför utbildningssystem och arbetsplatser.

HÄR BORDE ALARMKLOCKOR BÖRJA RINGA!

Samtidigt som vi klagar över svikande nativitet, avvisar migranter med familjer så finns den här gruppen finländska barn med stora svårigheter att ta tag i ett bra vuxenliv.

För många år sedan tänkte Asta Seppänen och jag arrangera ett seminarium i Raseborg om barnfattigdom. Jag minns inte mera vilket år det var. Men svaret från Ekenäs myndigheter var ett ganska argt.

– Här finns inga fattiga barn! Det blev inget seminarium, den gången. Men tanken blev kvar och malde på i bakhuvudet.

Mina egna barn födda 1980 och 1987 hade olika barndom. Den första pojken hade det ganska bra. Finland levde i uppgångsstadiet, med den andra pojken blev det svårare. Nedförsbacken hade börjat. Och som ensamförsörjare gällde det att vända på varje slant. Jag vill inte ha tillbaka den tiden.

Finland kan inte underprestera när det gäller barnens framtid. Ansvaret är allas, alla vuxnas, alla föräldrars och alla beslutsfattares. Och eftersom barndomen gäller en begränsad tid måste beslut i annan riktning fattas. Och det väldigt snabbt!

Britta Lindblom