MENY

Kolumn

Robert Björkenwall

De svenska socialdemokraterna och ett lite magert strategidokument inför kommande val

Häromdagen läste jag en artikel i Kommun- och landstingsförbundets, SKL:s, tidning Dagens Samhälle med den kände välfärds- och samhällsforskaren Stefan Svallfors och kollegan Anna Tyllströms, Institutet för framtidsforskning, iakttagelser om folkliga synpunkter kring välfärden. Där konstaterar båda att det folkliga stödet för vinstuttag i välfärden är stabilt litet, medan det parlamentariska stödet för samma sak är stabilt stort.

Riksdagsmajoriteten i form av Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och populistiska Sverigedemokraterna går med andra ord alls icke i takt med väljarkåren. Men just detta faktum låtsas de inte alls om, uppstyrda som de är av näringslivets privata välfärdsföretagarlobbying. Just denna motsättning mellan den borgerliga alliansens partiledningar och deras väljare borde socialdemokraterna kunna göra politik av i kommande valrörelse. Och då särskilt inom skolan, äldreomsorgen och sjukvården, centrala välfärdsfrågor för många väljare. Inte minst LO-fackförbundens krav på 70 miljarder kronor i nysatsningar på bland annat skolan och sjukvården är väl i samklang med vad stora grupper av svenska väljare tycker är rätt och rimligt.

 

Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad presenterade tisdagen den 30 januari partiets så kallade valstrategi inför höstens riksdagsval. Några större hemligheter innehöll den inte, och samma gäller också för andra svenska riksdagspartiers motsvarande dokument. Således innehöll heller inte det stora regeringspartiet socialdemokraterna några större överraskningar. Möjligen då undantaget att dokumentet var lite tomt på ideologisk nerv och saknade konkretiseringar på många områden, främst välfärden.

Bra och förväntat var givetvis att S-partiet deklarerar att det går till val på egen hand, att man ska genomföra minst 1,5 miljoner medborgarsamtal under året och att man utesluter alla former av samarbete med högerpopulistiska Sverigedemokraterna.

Kritik mötte däremot det faktum att frågan om arbetslösheten just nu mest tycks handla om integrationspolitik samt att frågor om miljö, ”vinst-i-välfärden” (läs den privata välfärdskapitalismen) och fördelning knappt nämns i det material som partiet har presenterat på sin egen hemsida. Inte minst från fackligt håll har just detta mötts av en hel del kritiska synpunkter.

Lite uppseendeväckande, ja petimeteraktigt humoristiskt, blir det onekligen den 30 januari när Socialdemokraterna har satt upp det decimalexakta målet om att nå minst 31,01 procent av rösterna i valet, för övrigt exakt vad partiet fick i riksdagsvalet 2014. Borde S-ledningen inte vågat spänna bågen lite högre än så?

Nu är ju intrycket av statsminister Löfven och socialdemokraterna skulle vara mer än nöjda om partiet fick 31,5 procent i höstens val. Betänkt då att ett sådant utfall historiskt skulle vara ett av de sämsta resultaten i ett riksdagsval för Socialdemokraterna. Nog är det att ha rätt låga ambitioner. Ett uttryck för ett stukat självförtroende och en verklighet “där ute” som regeringspartiet inte tror sig kunna övertyga om att man inte förmår övertyga väljarna bättre än så om sina förtjänster och vad man skulle vilja åstadkomma under nästa mandatperiod, därest man får fortsätta i regeringsställning en period till. Hur är det egentligen ställt med självförtroendet inom socialdemokraterna?

Ett parti – särskilt ett traditionellt reform- och samhällsförändrande parti – som Socialdemokraterna borde vilja och våg sikta högre. Och då med marginal försöka överträffa sitt senaste valresultat och kunna ha självförtroende nog att säga att minst uppåt 35 procent i väljarstöd borde vara möjligt att uppnå med en vass och framtidsinriktad politik för nästa mandatperiod.

Som jämförelse kan här konstateras – och det är tämligen väl dokumenterat och sagt i olika idrottsliga sammanhang – att till exempel en höjdhoppare som en gång nått över 2,40 meter sedan aldrig mer når så högt om han säger sig vara nöjd med att i fortsättningen klara till exempel 2,25–2,28. Då är den psykologiska ribban också så satt att han just aldrig mer lär hoppa särskilt mycket högre än just till denna nöjdfaktorhöjd. Så varför så försiktig målsättning nu för socialdemokraterna i kommande riksdagsval!?

En uppenbar risk finns dessutom – med tanke på att valstrategin är väl oambitiös och brister i förmåga att vilja tydliggöra samhällskritiken och konfliktytorna mot oppositionen – att valrörelsen kan komma att lite för mycket föras på oppositionens hemmaplan och då riskera att inte engagera de egna väljarna i tillräckligt hög grad för att uppnå ett gott valresultat. Om det är något man måste göra om man vill vinna tillbaks väljare från populistiska SD och få marginalväljare att lämna moderaterna M så är det väl just polarisering – att visa att det föreligger en betydande intressekonflikt som innefattar helt olika syn på vilket samhälle man vill bygga av Sverige.

 

 

Robert Björkenwall

Kolumn

Britta Lindblom

För att kunna leva

Medan jag tittar på strösändningar från olympiska spelen i Sydkorea, i PyeongChang undrar jag… Vadå? Jo, jag undrar hur grannlandet Nordkorea uppfattar det hela?

Enligt nordkoreanska resonemang är Sydkorea en kloak, en utfattig koloni till de amerikanska svinen. Amerikaner omtalas aldrig bara som amerikaner, det är för respektfullt. Amerikanska svin är den korrekta benämningen.

Jag läser detta i en bok av Yeonmi Park, In Order to Live, från 2015. Den svenska utgåvan är från 2016 och heter För att kunna leva – en nordkoreansk flickas resa till frihet. Boken är en grym vittnesbörd, en brutal historia om svält, sjukdom, okunskap, avgudadyrkan av ledarna och grova förvrängningar av hur världen utanför landet ser ut och fungerar.

Ett ord som KÄRLEK existerar inte, om du undantar den dyrkan som ägnas tre generationer av diktatorer, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong Un.

År 2007 lyckas Yeonmi fly över Yalufloden tillsamman med sin mamma. Hon är då 13 år gammal. Hennes två år äldre syster Eunmi har försvunnit tidigare under flykt till Kina. Flickornas pappa har dött i cancer, kremerats och samlats ihop medan askan ännu var varm och begravts på en bergssluttning. Ingen urna används, ben och aska samlas i en papplåda med faderns fotografi.

 

Flickorna drömde om att få äta sig mätta. En hink med bröd, tyckte Yeonmi. Tio hinkar med bröd, tyckte Eunmi. Nej, hundra hinkar med bröd, tyckte Yeonmi. Deras barndom var en ständig kamp mot svält, kyla, brist på elektricitet och rent vatten. De kunde stå i timmar i kö med ett ämbar för att få det fyllt.

De lärde sig leva med ett dubbelseende, på morgonen kritik av kapitalismen, på eftermiddagen köande för att kanske skaffa illegalt insmugglad sydkoreansk kosmetik.

När deras pappa fängslas och torteras för smuggling reser deras mamma för att hjälpa honom. Hon lämnar flickorna en månad ensamma, 8 och 10 år gamla med en säck ris och lite matolja. Och hoppas att de skall klara sig. Riset tog förstås slut. Och utan hjälp av grannar som delade med sig av det lilla de hade så hade flickorna svultit ihjäl. På den här tiden låg döda spädbarn i gränderna. Och bakom sjukhusen staplades liken upp som en vedtrave medan råttorna tuggade på dem. De började med ögonen, för de var mjuka.

 

Yeonmis resa mot friheten innebär så många fasor att det är ofattbart att flickan, senare kvinnan, klarat sig med förståndet i behåll. Hon såldes som slav, utsattes för våldtäkter av människosmugglare, arbetade med trafficking (hennes egen mamma såldes), var själv offer för trafficking, arbetade med en sexchat på nätet. Och tar sig slutligen genom Gobiöknen i 40 minusgrader vidare.

 

Fem år senare är hon toppstuderande vid ett universitet i Seoul med polisadministration som huvudämne. Och har förenats med både sin mamma och sina storasyster.

Hon behövde inte mera drömma om en hink med bröd.

Vid 21 års ålder är hon en kämpande människorättsaktivist. Men Nordkoreas propaganda har stämplat henne som “En giftig svamp som växte ur en sophög”!

Bokens titel För att kunna leva är ett citat av författaren Joan Didion: För att kunna leva berättar vi historier för oss själva.

Yeonmis bok tillägnas henne familj och alla i världen som kämpar för frihet.

 

Britta Lindblom

Britta Lindblom.

Kolumn

Eeva-Johanna Eloranta

Den andra verkligheten hos de äldre människorna

Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta (SDP).

 

Förra veckan bekantade jag mig med Operaatio Ruokakassi-verksamheten. Föreningen delar ut cirka 135 000 matkassar till de fattiga varje år. Hjälpen är ett viktigt stöd för tusentals låginkomsttagare. Enligt frivilligarbetare har de allra äldsta på sistone varit en speciellt stor grupp bland de nya som hämtar ut matkassar. Många av dem har berättat att efter att ha fått matkassar har de råd att köpa sina receptbelagda läkemedel. Situationen är särskilt besvärlig i början av året då man inte har nått årstaket och läkemedelskostnader tar en stor del av inkomsten.

Allt fler äldre säger detsamma; priserna stiger och eftersom initialsjälvriskerna för medicin och serviceavgifterna har höjts, räcker en låg pension inte längre till ett skäligt liv. Detta drabbar särskilt åldringar som bor ensamma. Man blir bitter när man måste pruta på allt. Många av dem som hela sitt liv varit låginkomsttagare får lika mycket pension som garantipensionen och bostadsbidraget gör totalt. Det finns flest pensionärer med låga inkomster bland de 75-åringar som bor ensamma, varav var fjärde, det vill säga 25 procent har låga inkomster. Även 27 procent av ensamboende kvinnor lever på begränsade medel.

Det bästa sättet att förbättra ställningen för pensionstagarna med de allra lägsta inkomsterna är att höja garantipensionen och folkpensionens nivå. Att minska beskattningen är också ett effektivt sätt att förbättra pensionärernas uppehälle. Sänkningen av serviceavgifterna och betalningstaket, samt förbättringen av ersättningsnivån för läkemedel, förhöjningen av bostadsbidrag och vårdförmåner för pensionärer skulle hjälpa till. Alltså på många sätt i motsats till vad regeringen har gjort.

Förra våren behandlade riksdagen ett medborgarinitiativ för att ändra arbetspensionsindex. Vi socialdemokrater föreslog då att en snabb behandlingsplan skulle upprättas för att lösa pensionärernas inkomstproblem och pensionärsfattigdomen. I den skulle man ha ägnat uppmärksamhet främst åt äldre kvinnors och låginkomsttagares roll. Som en del av det hela borde man ha undersökt bland annat alternativ för att höja folkpensions nivå och göra skatteförändringar samt effekten av pensionstagarnas bostadsbidrag, tjänster och serviceavgifter. Tyvärr förlorade vi vid omröstningen 63-99.

Pensionärsfattigdom och låga inkomster är verkliga problem som man måste hitta lösningar åt. Därför borde regeringen enligt vårt förslag omedelbart börja upprätta ett program för att minska pensionärsfattigdom och trygga pensionärernas uppehälle samt dra tillbaka de beslut som undergräver levnadsvillkoren hos äldre personer. Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning.

 

 

Eeva-Johanna Eloranta

Kirjoittaja on kansanedustaja (sd.).

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör

Jag borde ha ringt en gång till – Nu är han mördad och Finlands händer allt blodigare

Dagen började med tårar i och med att jag läste Yle:s artikel Farhågorna besannades: Ali nekades asyl i Finland, blev ihjälskjuten tre veckor efter att han återvände till Irak. Varför fortsatte jag inte att ringa honom aktivt? Jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa, men nu är det för sent.

 

Det är nästan exakt ett år sedan satt jag på Hufvudstadsbladets redaktion och gick igenom Migrationsverkets asylbeslut, de mest häpnadsväckande fall av nekande beslut som en grupp frivilliga som arbetar för flyktingar sållat ut. Det ena värre än det andra. Men ett fall var ändå iögonfallande i sin omänsklighet.

 

Det var “Nooras”, och därmed hennes lilla dotters och indirekt även den dotter hon väntade. Hon hade utsatts för kidnappningsförsök och familjens hus hade blivit beskjutet i Irak. Hon sade att det berodde på hennes pappas arbete mot korruption i landet. Pappan, som kommit med henne till Finland, nekades också asyl mot all rim och reson. Det sjukaste var ändå att Nooras barn, under 1 år, inte ansågs ha något särskilt skäl att få stanna Finland. Men det hade hon, vilket också framkom på andra ställen i Migrationsverkets beslut, nämligen sin pappa som beviljats uppehållstillstånd. Jag läste med stigande förvåning att äktenskap och gemensamt barn med en i Finland bosatt person inte är tillräckliga skäl för uppehållstillstånd. Inte ens om den personen bevisligen inte kan återvända till landet i fråga.

 

Mest ledsen och arg var jag över faktumet att Migrationsverket tyckte det var i sin ordning att skicka tillbaka en ung gravid kvinna med ett litet barn till Irak utan barnets far. Enligt finska myndigheterna skulle hon dock ha det bra i Irak i och med att hennes pappa också skulle skickas tillbaka. Och han kom alltså att skickas tillbaka och det kom att gå som han befarade. Han kom att dödas inom några veckor efter sin ankomst. Jag undrar om Finlands blodiga händer kan bli tydligare än så här?

 

Jag skrev en artikel som väckte starka reaktioner (och som jag av olika anledningar inte vill länka till). Folk tog kontakt och ville hjälpa. Det ville jag också, men hur?

 

Jag fick nytt jobb, kom till Arbetarbladet och fortsatte ringa Ali då och då för att följa upp överklagan. Det var alltid samma svar: han var tacksam att jag ringde, sade att barnbarnet, senare barnbarnen, mådde bra och att de alla fortfarande väntade och att väntan var en utdragen pina. Kanske var det därför han aldrig ringde då han väl fick det avgörande beskedet att han ska skickas tillbaka?

 

Jag minns honom som en varm, hederlig, väldigt artig och hövlig man som gjorde allt för sin familj och var djupt sårad av världens orättvisor. Då jag tänker efter var han gissningsvis nog inte den människotypen som ens skulle tänka på att gömma sig. Han förtjänade bättre än denna förnedring. De hedervärda insatserna mot korruption och våld i Irak satte hela hans familj i fara. Men i Migrationsverket beslut står att läsa: ”Er rädsla är inte objektivt befogad.” Hans död bevisar motsatsen. Förhoppningsvis inte helt förgäves. Förhoppningsvis kan bevisen och dödsattesten ge hans barn och barnbarn rätt att stanna i Finland. Förhoppningsvis kan hans öde bli väckarklockan som behövs då den solidariska asyldebatten håller på att ebba ut trots att familjer fortsättningsvis splittras och Finlands linje sänder människor till döden.

 

Nyligen kunde vi läsa notiser om att Frankrike inte skickar en asylsökande från Irak till Finland enligt Dublinförordningen i och med att Finland för lättvindigt ger nekande beslut. Det var pinsamt, men sant. Sorgligt sant. Kampen mot Finlands blodiga linje måste fortsätta. Det är bara att skänka en stor eloge till de som uthärdligt orkar arbeta för förändring. Kampanjen We see you ordnar till exempel en kväll med tal om aktuella frågor i asylpolitiken i Åbo på söndag, den 18 februari klockan 17.30 (Auragatan 18).

På Facebook kan man under evenemanget läsa att det “är dags att visa Migri, beslutsfattarna och människor som söker asyl att vi fortfarande ser.“ För det gör vi väl? Det måste vi. För så här kan det inte fortsätta. Det slog mig med tragisk tydlighet då jag fick bekräftat att Yles artikel handlar om mannen jag lärde känna en aning under fjolåret. På något sätt är det alltid lättare att förstå saker då de handlar om någon man träffat, någon vars berättelse man känner.

 

Så… Vad kan man säga…

 

Ali, vila i frid. Förlåt att jag inte ringde en gång till.

 

 

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör

Kolumn

Robert Björkenwall

Återupprätta den rättvisa fördelningspolitiken i Sverige

”Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.”

 

Det öppna och jämlika svenska samhälle som präglades av social trygghet, rättvisa och krympande inkomstklyftor och som beundrades av omvärlden eroderar. Det orättfärdiga klassamhälle som det tog arbetarrörelsen ett halvt århundrade att jämna ut och förvandla till en modern välfärdsstat har steg för steg plockats ner. Klyftorna har återkommit och rent av vidgats. Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.

 

Med den ekonomiska krisen på 1990-talet tog Sverige klara steg bort från strävan att med en stark gemensam sektor som medel forma ett samhälle med välfärden jämt fördelad bland medborgarna. I stället har gapet mellan rika och fattiga vidgats. Samtidigt som skillnaden i inkomster ökat har välfärdsstatens sociala skyddsnät fått större revor. Pensioner och försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom har stegvis fått större mål och villkoren för att få stöden har skärpts. Parallellt har de med kapital och höga inkomster i allt högre grad gynnats av den förda politiken. Flera jobbskatteavdrag (totalt cirka 140 miljarder kronor), generösa ränteavdrag, slopad arvs- och förmögenhetsskatt och borttagen fastighetsskatt på även stora tomter med rena lyxvillor har snabbt gett de mest välbärgade god utdelning. Statistiken från OECD är entydig. Sverige är i dag det land i världen där klyftorna mellan rika och fattiga vuxit snabbast och fortsätter att växa. Tanken med solidarisk lönepolitik och skatt efter bärkraft har fått ge vika.

Fram till 1980-talet ökade lönerna i Sverige så att en växande andel av de vinster företagen gjorde gick till lön åt anställda. Löneökningarna balanserades så att företagen kunde bära dem samtidigt som kapitalägarna fick ut en rimlig vinst. Sedan dess har löneandelen sjunkit medan den andel som delas ut till kapitalägarna ökat. Till det kommer att samma grupp som har de högsta lönerna också har de största kapitalinkomsterna. Nästan 90 procent av de samlade svenska kapitalinkomsterna hamnar hos den högst avlönade tiondelen av befolkningen. En färsk rapport från LO visar att 50 av landets bäst betalda verkställande direktörer lyfter en inkomst motsvarande 54 industriarbetarlöner. Skillnaden i genomsnittslön mellan de högst och lägst betalda yrkena är idag över 100 000 kronor i månaden. Det delade Sverige syns också i att de med löner i det som kallas mellanskiktet blir allt färre. Professorn i nationalekonomi Charlotta Mellander har visat att i en kommun som Danderyd är inkomstskillnaden jämförbar med det man kan hitta i länder som Rwanda och Guatemala. Att det sociala skyddsnät som på 1960-70-talen byggdes upp i Sverige monterats ner av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

Trots att staten i snart 20 år visat överskott i finanserna och trots det senaste överskottet på 61 miljarder har till exempel Försäkringskassan nu fått kravet att skära ner kostnaden för sjukförsäkringarna med ytterligare tre miljarder. Allt fler anses kunna arbeta och nekas sjukpenning och allt fler ser sig tvingade att gå till domstol för att få sin rätt prövad. Reglerna har också ändrats så att allt färre kan får sina 80 procent av lönen. Uppdraget till Försäkringskassan är att pressa ner tiderna för sjukskrivning och att öka kontrollerna. Det är långt från den sjukförsäkring som fanns på 1970-talet och som gav 90 procent av lönen vid sjukdom. Svenska LO-facket:s välfärdsutredare Kjell Rautio har kritiserat nerdragningarna i sjukförsäkringen med orden: Vad vi behöver istället för att fattiggöra människor är rejäla satsningar på förebyggande arbete och rehabilitering.

För svensk socialdemokrati borde det vara en självklar strävan att återupprätta den starka staten, stoppa privatiseringen av välfärden och sluta de vidgande inkomst- och förmögenhetsklyftorna.  

 

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker

 

Robert Björkenwall

Robert Björkenwall

Kolumn

Lukas Lundin

Sjukskötarna håller landet på fötter – inte regeringen

Den gångna veckans stora samtalsämne har varit förhandlingarna kring ett nytt avtal för de kommunalt anställda, som efter vissa konflikter avslutades igår kväll då parterna nått en överenskommelse. Resultatet blev en löneökning på cirka tre procent över två års tid, en kompensation som på många håll anses vara alltför liten i proportion till det tunga strå de kommunalt anställda fick dra till stacken i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

Framförallt inom social- och hälsovårdsfacket Tehy har motståndet och missnöjet varit stort. På tisdagsmorgonen gick man tillsammans med närvårdar- och primärskötarförbundet SuPer in för ett övertidsförbud samt förbud att byta arbetsskift, i ett försök att föra förhandlingarna i rätt riktning. Trots synliga effekter som både lyfte fram stora brister i den offentliga sektorns arbetsfördelning och än en gång visade på den enorma plats sjukskötarna fyller i vårt samhälle, tycks det alltså ha varit förgäves.  

 

För att citera Eva-Maria Sundström, huvudförtroendeman för Västra Nylands sjukvårdsområde:

 

– Om arbetsgivarna har en sådan bemanning att hela korthuset faller så fort människor inte jobbar mer än vad de enligt avtalet ska göra, så är det nog något som är fel.

 

Trots det har bristen på förståelse för sjukskötarna varit påtaglig. Som såväl Sundström som många andra lyft fram verkar inte den branschöverskridande solidariteten sträcka sig till de samhällsfarliga sjukskötarna, som därför utelämnas åt vargarna.  

 

Och då handlar det ändå inte om några oerhörda krav. Tehys ordförande Millariikka Rytkönen sade i förra veckan till Yle att fackets huvudsakliga mål är en delkompensation för nedskärningarna i semesterpenningen, som regeringens osthyvel orsakade i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

– 600 miljoner togs bort, vi ber om att få 300 miljoner tillbaka, sade Rytkönen.

 

– Det finns inga cash, svarade finansminister Petteri Orpo med hundögon och skrattade efter det hela vägen till banken.

 

Om det fortfarande finns någon där ute som inte förstår varför inkomstklyftorna ökar och kvinnor statistiskt sett inte tjänar lika mycket som män, så finns en del av svaret här: överbetalda ministrar och tjänstemän, merparten män, som har mage att kräva de största uppoffringarna av arbetare i lågavlönade och kvinnodominerade branscher och då de kräver dräglig ersättning mumla något skenheligt om solidaritet och att alla ska dra sitt strå till stacken.

 

Övertidsförbudet visade än en gång att det är dessa människor, inte regeringen Sipilä, som håller det här landet på fötter. Jag hoppas att sjukvårdarna står på sig och om det är värt någonting har de mitt fulla stöd.

 

 

Lukas Lundin

Lukas Lundin.