Riksdagsmajoriteten i form av Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och populistiska Sverigedemokraterna går med andra ord alls icke i takt med väljarkåren. Men just detta faktum låtsas de inte alls om, uppstyrda som de är av näringslivets privata välfärdsföretagarlobbying. Just denna motsättning mellan den borgerliga alliansens partiledningar och deras väljare borde socialdemokraterna kunna göra politik av i kommande valrörelse. Och då särskilt inom skolan, äldreomsorgen och sjukvården, centrala välfärdsfrågor för många väljare. Inte minst LO-fackförbundens krav på 70 miljarder kronor i nysatsningar på bland annat skolan och sjukvården är väl i samklang med vad stora grupper av svenska väljare tycker är rätt och rimligt.

Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad presenterade tisdagen den 30 januari partiets så kallade valstrategi inför höstens riksdagsval. Några större hemligheter innehöll den inte, och samma gäller också för andra svenska riksdagspartiers motsvarande dokument. Således innehöll heller inte det stora regeringspartiet socialdemokraterna några större överraskningar. Möjligen då undantaget att dokumentet var lite tomt på ideologisk nerv och saknade konkretiseringar på många områden, främst välfärden.

Bra och förväntat var givetvis att S-partiet deklarerar att det går till val på egen hand, att man ska genomföra minst 1,5 miljoner medborgarsamtal under året och att man utesluter alla former av samarbete med högerpopulistiska Sverigedemokraterna.

Kritik mötte däremot det faktum att frågan om arbetslösheten just nu mest tycks handla om integrationspolitik samt att frågor om miljö, ”vinst-i-välfärden” (läs den privata välfärdskapitalismen) och fördelning knappt nämns i det material som partiet har presenterat på sin egen hemsida. Inte minst från fackligt håll har just detta mötts av en hel del kritiska synpunkter.

Lite uppseendeväckande, ja petimeteraktigt humoristiskt, blir det onekligen den 30 januari när Socialdemokraterna har satt upp det decimalexakta målet om att nå minst 31,01 procent av rösterna i valet, för övrigt exakt vad partiet fick i riksdagsvalet 2014. Borde S-ledningen inte vågat spänna bågen lite högre än så?

Nu är ju intrycket av statsminister Löfven och socialdemokraterna skulle vara mer än nöjda om partiet fick 31,5 procent i höstens val. Betänkt då att ett sådant utfall historiskt skulle vara ett av de sämsta resultaten i ett riksdagsval för Socialdemokraterna. Nog är det att ha rätt låga ambitioner. Ett uttryck för ett stukat självförtroende och en verklighet “där ute” som regeringspartiet inte tror sig kunna övertyga om att man inte förmår övertyga väljarna bättre än så om sina förtjänster och vad man skulle vilja åstadkomma under nästa mandatperiod, därest man får fortsätta i regeringsställning en period till. Hur är det egentligen ställt med självförtroendet inom socialdemokraterna?

Ett parti – särskilt ett traditionellt reform- och samhällsförändrande parti – som Socialdemokraterna borde vilja och våg sikta högre. Och då med marginal försöka överträffa sitt senaste valresultat och kunna ha självförtroende nog att säga att minst uppåt 35 procent i väljarstöd borde vara möjligt att uppnå med en vass och framtidsinriktad politik för nästa mandatperiod.

Som jämförelse kan här konstateras – och det är tämligen väl dokumenterat och sagt i olika idrottsliga sammanhang – att till exempel en höjdhoppare som en gång nått över 2,40 meter sedan aldrig mer når så högt om han säger sig vara nöjd med att i fortsättningen klara till exempel 2,25–2,28. Då är den psykologiska ribban också så satt att han just aldrig mer lär hoppa särskilt mycket högre än just till denna nöjdfaktorhöjd. Så varför så försiktig målsättning nu för socialdemokraterna i kommande riksdagsval!?

En uppenbar risk finns dessutom – med tanke på att valstrategin är väl oambitiös och brister i förmåga att vilja tydliggöra samhällskritiken och konfliktytorna mot oppositionen – att valrörelsen kan komma att lite för mycket föras på oppositionens hemmaplan och då riskera att inte engagera de egna väljarna i tillräckligt hög grad för att uppnå ett gott valresultat. Om det är något man måste göra om man vill vinna tillbaks väljare från populistiska SD och få marginalväljare att lämna moderaterna M så är det väl just polarisering – att visa att det föreligger en betydande intressekonflikt som innefattar helt olika syn på vilket samhälle man vill bygga av Sverige.