Politik är att kunna prioritera och regera att göra rätt sak i rätt tid. Tidöregeringen missar båda. Det Sverige behöver nu är inte kärnkraft om 30 år utan jobb och en grundlig upprustning av vägar och järnvägar.

I kommunerna ligger gamla vatten- och avloppsrör i behov av snabb förnyelse. Också här är underhållsberget gigantiskt stort. Att då som regeringen lova hundratals miljarder till nya och ekonomiskt osäkra satsningar på kärnkraft är fel i både tid och prioritering. Annat viktigare måste komma först.

Med sina prioriteringar på satsningar på kärnkraft, på en kriminalpolitik som bara kommer att kräva ännu fler fängelser och en integrationspolitik där värdet av ett svenskt medborgarskap holkas ur går Tidöregeringen med röven före in mot framtiden. Samtidigt tycks man stå handfallet passiva inför en växande arbetslöshet och att landets infrastruktur förfaller.

För arbetsmarknadsminister Johan Pehrson – med rekordhög arbetslöshet att bekämpa – borde en snabb start på upprustningen av svensk infrastrukturen ligga högt upp på önskelistan. Sällan har heller förutsättningarna för det varit bättre än nu. Den i lågkonjunkturen snabba ökningen av konkurser – inom främst bygg- och anläggning – har gjort många arbetslösa i branschen. Där finns nu tillgänglig kompetent och kunnig arbetskraft som i stället för att vara siffror i en allt dystrare arbetslöshetsstatistik i stället nu borde vara aktiva framtidsbyggare.

Det skulle samtidigt göra det möjligt att i stället för den skog av konsulter och privata entreprenörer som hittills anlitats samla ihop både satsningarna och underhållet av landets vägar och järnvägar (och även mer av driften av tågen) under en statlig huvudman. Helhetsansvaret måste återföras till staten.

Men det kräver en regering som både vågar och vill. Som avlångt land är Sverige i behov av säkra och snabba transporter. För fortsatt konkurrenskraftig svensk industri (grönt stål etc.) krävs en upprustad och tryggt fungerande infrastruktur. Det svenska totalförsvaret och NATO-medlemskapet ställer nu också högre krav på vägar och järnvägar. Klart är att behovet av att i stor skala komma igång med upprustningen brådskar. De alltför ofta sönderkörda vägarna och slitna järnvägsrälsen, växlarna och signalsystemen måste nu snabbare bytas ut och förnyas.

Till det behöver Sverige låna och statsskulden ökas på – från minst 30 till 35 procent av BNP. Det skulle ge många miljarder mer årligen till nya räls och bättre vägar. En regering som verkligen månar om Sverige måste satsa mer, inte töva. Men med den passiva politik som nu förs kan vi däremot förvänta oss fortsatt hög arbetslöshet, fler urspårade tåg på malmbanan (kostar 100 miljoner per dag) och fler försenade och stillastående X 2000-tåg runt på illa skötta spår. Så malmbanan och andra viktiga banor måste rustas upp till robust standard i närtid. Nu. Så öka trycket och sätt blåslampa på Tidöregeringen. Dags att vakna upp ur törnrosasömnen.

Börja investera – och bygg nu!

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare.

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker.