Opinion

Debatt: SFP sprider en felaktig bild av svensk arbetsmarknad – Adlercreutz svarar

Foto: Topi Lappalainen
Om SFP önskar följa den svenska modellen borde partiet följa regeringsprogrammets målsättningar om delaktighet och inkludering av arbetsmarknadsparterna i utvecklandet av lokala avtal, skriver FSD:s presidium.

ABL publicerade den 2 oktober debattartikeln ”SFP sprider en felaktig bild av svensk arbetsmarknad”. Den publicerades också som insändare i HBL (1.10) och VBL (2.10). Nu publicerar ABL Anders Adlercreutz svar och som nättidning kan vi ha båda texterna i en helhet så att den ursprungliga debattartikeln kommer först och svaret finns som fortsättning nedan.

 

 

SFP sprider en felaktig bild av svensk arbetsmarknad

 

I enlighet med regeringsprogrammet (s. 142) ska lokala avtal via kollektivavtalssystemet främjas. Målsättningen är att få en balanserad kombination av flexibilitet och trygghet och att utveckla sysselsättningen och konkurrenskraften. I regeringsprogrammet står dock också att det skall bygga på ett ömsesidigt förtroende mellan arbetsmarknadsparterna och att man ser till att personalen har tillräcklig tillgång till information och möjligheter till inflytande.

 

I nyhetsrapporteringen från SFP:s partidag diskuterades lokala avtal, men mycket av de goda principerna om delaktighet och ömsesidigt förtroende som står stadgat i regeringsprogrammet glömdes bort.

 

I Vasabladets nätartikel (27.9) berättar Anders Adlercreutz (SFP) att han tycker fackförbunden “kunde vara ett mer rådgivande organ”. Han fortsätter med att säga modell kunde tas från Sverige där fackförbunden enligt honom mera har hand om information och utbildning. De är inte med och förhandlar på hög nivå nämner han också.

 

Det är många direkta felaktiga påståenden om Sverige som Adlercreutz kommer med. Just nu förhandlar LO, PTK,(Tjänstemännens förhandlingsorganisation) och Svenskt Näringsliv om ett helt nytt huvudavtal. Svenska regeringen gav nyligen arbetsmarknadsparterna uppdraget att lösa utmaningarna på den moderna arbetsmarknaden. I mer normala tillstånd förhandlar förbunden om sina löner och villkor med sina respektive motparter. LO samordnar dessutom alla 14 förbund (branscher) som sedan förhandlar. Kompetensfrågor ingår men främst är det lön och villkor som förhandlas.

 

I en artikel i finska YLE (26.9) berättar partiordförande Anna-Maja Henriksson (SFP) att avtal kunde förhandlas fram av en annan från arbetsplatsen utsedd företrädare istället för en facklig förtroendeman. Ett sådant förslag går emot ILO och Finlands åtagande enligt konvention 144, att de mest representativa parterna på arbetsmarknaden ska konsulteras och äga rätten att förhandla kollektivt.

 

Det finns uppenbara risker med Henrikssons förslag. Förslaget kan leda till en splittrad och försvagad röst för arbetstagarparten, säljare av arbete, som därmed försätts i avsevärt svagare situation än sin motpart. I arbetsrätten talar man om vikten att skydda den svagare parten på marknaden och det har länge definierats som arbetstagarparten. Henriksson borde i sitt arbete som justitieminister trygga löntagarnas röst i introducerandet av fler lokala avtal. Men istället väljer hon att försämra arbetstagarnas position.

 

Det är allvarligt att SFP sprider felaktig information om svensk arbetsmarknad för att i Finland rättfärdiga sin ideologisk tillspetsade arbetsmarknadspolitik som är allt annat än nordisk. Om SFP önskar följa den svenska modellen borde partiet följa regeringsprogrammets målsättningar om delaktighet och inkludering av arbetsmarknadsparterna i utvecklandet av lokala avtal.

 

Anette Karlsson, ordförande för Finlands Svenska Socialdemokrater

Jacob Storbjörk, 1:a viceordförande

Erica Helin, 2:a viceordförande

***

 

 

FSD missar och misstolkar: SFP står för mer flexibilitet och stark representation

 

I en insändare i HBL (1.10) kritiserar Karlsson, Storbjörk och Helin från Finlands svenska socialdemokrater SFP för den diskussion kring sysselsättning, lokala avtal och arbetsmarknaden som fördes i anslutning till SFP:s partidag i Vanda. I en ideologiskt laddad text väljer de att dels både selektivt och bristfälligt citera mig, dels inskrivs betydelser i våra förslag som inte är förenliga med varken våra tankar eller mål.

 

Det är beklagligt att man väljer att föra en diskussion om sysselsättning och arbetsmarknaden på ett så missvisande sätt.

 

De nordiska länderna liknar varandra mycket. Men vi är ändå olika. Vi har både olika arbetsmarknader och olika sysselsättningsgrad. Också arbetsmarknadsparternas praktiska roll som förhandlingspart är olika, liksom avtalens omfattning och i hur mycket de möjliggör flexibilitet på lokal nivå. På ett praktiskt plan är också arbetsmarknadsparternas inflytande på till exempel lagberedningen mycket annorlunda i Sverige än i Finland. Det var vad jag syftade till. Och det var den diskussionen jag förde i intervjun skribenterna hänvisar till genom att citera mig felaktigt. Man kan också tillägga, att allmänbindande avtal inte existerar i Sverige vilket också gör situationen radikalt annorlunda.

 

Samtidigt är det klart, att man inte enbart kan plocka russinen ur bullen. I alla länder är det fråga om en helhet.

 

Skribenterna lyfter upp lokala avtal. Det är någonting av en evighetsfråga i Finland. Många regeringar har försökt skapa lite mer lokal smidighet utan att lyckas. I denna regerings program – som skribenterna gärna citerar – finns samma ambition inskriven.

 

Det handlar om att ge icke-fackanslutna företag möjlighet till samma flexibilitet som idag är möjlig i fackanslutna företag. Samtidigt handlar det om att se att världen förändras, arbetet förändras, arbetstiderna förändras. Också arbetstagare kan villa ha mera flexibilitet. Det kan vara i arbetstagarens intresse, det kan vara i företagets intresse. Dessa intressen kan vara gemensamma.

 

Skribenterna väcker farhågor om en ”splittrad och försvagad röst”. Det är naturligtvis inte något vi eftersträvar. Det är självklart att man skall förhandla. Det är också självklart att man måste se till att arbetstagarna har en verklig, stark representation även i icke-fackanslutna företag. Det är en förutsättning för att det skall vara fråga om en äkta förhandling.

 

En av stötestenarna i diskussionen har varit just denna: frågan om vem som får representera de anställda i icke-fackanslutna företag. Jag har svårt att acceptera tanken om att man inte får välja denna representant bland alla anställda. Det är inte demokratiskt. Att det vore mot ILO-konventionen stämmer inte. Konvention 144 som skribenterna hänvisar till har de facto ingenting att göra med hela frågan om lokala avtal eller om att begränsa vem som kan representera de anställda. Men det har dock varit en detalj som tidigare försök med lokala avtal stupat på.

 

SFP vill ha lokala avtal. Vi tycker att vår arbetsmarknad är mogen för mera flexibilitet – och förtroende. Vi tycker också att de anställda borde ha representation i företagens styrelser. Förtroendet skall gälla i alla riktningar.

 

Finlands konkurrenskraft är beroende av innovativa företag vars främsta styrka är en kunnig, välutbildad och motiverad personal. Det här är en viktig diskussion som man skall kunna föra, med bevarad saklighet. I en föränderlig värld kan det krävas lite nya lösningar. Mer lokala avtal som bättre tar lokala behov i betraktande är ett bra första steg.

 

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot, SFP

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE