Även om detaljsiffror saknas från de senaste åren, så talar det mesta för att klassklyftorna vuxit ytterligare under de dryga tre åren med Ulf Kristerssons högerregering. Så t ex har Sverige som enda land i Norden valt att inte höja barnbidraget, som låginkomstfamiljer verkligen skulle ha behövt få nu. I stället har regeringen valt att både sänka skatten mest för höginkomsttagare och öka på den skattefria rabatten så att de första 300 000 sparande i bankernas ISK-konton är skattefria. Detta till en kostnad av 7 miljarder kr för statskassan. Något som ytterligare gynnar den rikaste tiondelen (har 73 % av alla tillgångar i ISK) att lägga ännu mera på hög i ställer för att konsumera i nuvarande lågkonjunktur.

Annat som inte heller varit åtgärder i precis rätt riktning är att regeringen kraftigt dragit ner på satsningarna på olika slag av vuxen- och yrkesinriktade utbildningar samt sänkt ersättningen (A-kassan) för de långtidsarbetslösa när Sverige har rekordarbetslöshet (8,5-9 %, tredje högst inom EU). Och statsbidragen till kommuner och regioner har heller inte räknats upp, än mindre indexerats som de borde ha gjorts för att bättre rusta sjukvård, äldreomsorg och skola med mer resurser. 28 procent av eleverna går ut grundskolan utan fullständiga betyg.
Viktig infrastruktur som Malmbanan och annat liknande har tillåtits falla sönder i stället för att rustas upp. Elförsörjningen och dess nät borde också skötts bättre, som inte minst näringslivet länge krävt.

Så nog finns att göra för en ny regering efter valet den 13 september 2026. Men ett skifte då förutsätter att Socialdemokraterna vågar utmana tuffare. Ha en reformagenda och ett bättre alternativ som inger hopp och bygger en bättre morgondag för vanligt folk. Inte är ”rikisarnas” passiva regering.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare