I den här essän vill jag belysa hur det hela började. Idag är relationerna mellan Finland och USA bättre än vad de någonsin har varit, vi är pinfärska nära allierade och Demokratiska partiets nuvarande fanbärare, president Joe Biden togs emot i Helsingfors med en sällan skådad entusiasm. Att vår nuvarande entusiasm för USA är starkt förknippat till just Demokratiska partiets ledarskap är rätt så uppenbart i och med att 2000-talets republikanska presidenter George W. Bush och Donald Trump har med nordiska ögon allmänt uppfattats som kaosskapande aktörer på den globala scenen. Det är kanske inte alla som vet att de som grundade Demokratiska partiet för nästan två sekler sedan är politiska förebilder för den hårdföra republikanska högernationalisten Steve Bannon och ses därmed som trumpismens historiska föregångare.

Demokratiska partiet i dess moderna form grundades den 8 januari 1828, alltså för 195 år sedan, i Baltimore i delstaten Maryland. Det handlade om den jacksonianska rörelsens organisering till parti. Egentligen kunde man skriva om två olika tidpunkter. Ibland räknas 1793 som startpunkt och Thomas Jefferson som partiets grundare. Partiet som Jefferson grundade kallas av historikerna anakronistiskt Demokratisk-republikanska partiet, fast det på riktigt hette Republikanska partiet. Demokratisk-republikanska partiet är en direkt föregångare till Demokratiska partiet, men inte till Republikanska partiet som uppstod 1854 efter ytterligare förvecklingar och omvälvningar på den amerikanska partikartan.

Under James Monroe hade Demokratisk-republikanska partiet fått en så total kontroll över politiken i USA att landet i praktiken hade blivit till en enpartistat. I relativt kaotiska former uppstod ändå ett nytt tvåpartisystem under 1820-talets lopp. Monroe hade ingen given efterträdare och den hårda konkurrensen mellan John Quincy Adams och Andrew Jackson ledde så småningom till grundandet av Nationalrepublikanska partiet som stödde Adams och Demokratiska partiet som stödde Jackson.

Frågar man högerextremister idag om vem som var den bästa presidenten USA någonsin har haft, kan svaret vara Donald Trump, men bland historieintresserade sådana som Steve Bannon kan svaret alltså vara Andrew Jackson. Mycket i Jacksons ledarskap påminner om senare tiders rasister och fascister.

Sedan om jag skulle få frågan, vilken amerikansk politiker från just den här perioden jag beundrar mest, är svaret John Quincy Adams. Det är också intressant med tanke på att jag är socialdemokrat och Demokratiska partiet är det parti jag hejar på i amerikanska valrörelser. Adams var president i bara fyra år, partiet han grundade dog ut efter hans period som president och dess arvtagare var Whigpartiet, vars moderna arvtagare är Republikanska partiet, alltså det parti som Trump har tagit över. John Quincy Adams var en ytterst bildad och raffinerad erfaren diplomat som hade besökt Finland redan som femtonåring år 1782, då han fungerade som sekreterare åt en diplomat. Grundorsaken till att jag beundrar just honom är ändå hans sista år, alltså efter presidentskapet, då han företrädde Whigpartiet i representanthuset och tog tydligt avstånd från slaveriet på ett sätt som ingen av de tidigare amerikanska presidenterna hade vågat göra. Jag har också läst sonsonen Henry Adams memoarer där han beskriver farfadern som en relik från en förgången upplysningstid på ett väldigt sympatiskt sätt.

Om John Quincy Adams var upplyst, representerade han också en elit som var på väg ut. Andrew Jackson representerade folket, de stora massorna och han stod också för en demokratisering av det amerikanska samhället. Det är inte sarkasm att partiet han grundade fick heta Demokratiska partiet. Men den demokratisering Jackson och hans parti genomförde gjordes på villkor av vita män. För ursprungsbefolkningen var den här demokratiseringsprocessens pris förkrossande hög.

I politiken företrädde Jackson delstaten Tennessee. Han ägde en plantage, The Hermitage, utanför Nashville. I vilken delstat han var född är fortfarande omtvistat. Han föddes 1767 i en region som kallas The Waxhaws på gränsen mellan North Carolina och South Carolina. Än i våra dagar är det en tvistefråga mellan dessa två delstater, på vilken sida av gränsen Jackson föddes. Hans far var redan död vid den tidpunkten och modern miste han som tonåring. Båda föräldrarna var protestanter som hade kommit till Nordamerika från Ulster år 1765. Jacksons uppväxt var fattig och framgångssagan till krigshjälte och plantageägare och president förkroppsligar den amerikanska drömmen. Det här är i krass motsats till konkurrenten John Quincy Adams som var son till president John Adams och vars yrkeskarriär som diplomat och politiker fadern medvetet främjade i den åldern som Jackson redan hade blivit föräldralös.

Black Jack, ett legendariskt frimärke från 1863. Nordstaterna beslöt att ge ut ett frimärke med valören två cent som föreställde Andrew Jackson (1767-1845) mitt under inbördeskriget trots att den sydstatsfödda Jackson sågs som en stor historisk hjälte på Konfederationens sida. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Det finns ett brev som Andrew Jackson skrev år 1824 där han hävdar att han föddes i South Carolina. Antagligen av den anledningen är det vanligare att ange just den delstaten som hans födelsestat. Historikerna är dock osäkra om det som Jackson skrev var sant. Vid det skedet hade han siktet fast inställt att bli president och det kan ha varit politiskt gynnsamt för honom att hävda just South Carolina som födelseplats. Jackson var en hänsynslös populist som visste vilka strängar han skulle spela på för att ta sig till den absoluta toppen.

South Carolina är delstaten varifrån en av de mest ambitiösa politikerna i den här tidens USA kom från, nämligen John C. Calhoun. Trots att Calhoun dog redan 1850, uppfattas han av många som en andlig fader för sydstaternas utbrytning år 1861 som ledde till ett blodigt inbördeskrig. Calhoun var en benhård förespråkare för slaveriet och också han spelade en viktig roll i Demokratiska partiets historia.

En viktig början till Demokratisk-republikanska partiets slut var presidentvalet 1824. Andrew Jackson fick flest röster och flest elektorer men han fick ingen majoritet i elektorskollegiet. Valet avgjordes först i februari 1825 i representanthuset som valde John Quincy Adams till president. Avgörandet kom som en fullständig chock för Jackson. Speciellt arg var han på Henry Clay som fick uppdraget som utrikesminister. Jackson var från Tennessee och Clay från grannstaten Kentucky. Enligt Jackson hade Clay svikit de regionala intressena när han hade levererat sina stödtrupper för Adams i avgörandet. Myten om den korrupta överenskommelsen, The Corrupt Bargain, hade uppstått och Jackson lät minsann veta att presidenten inte hade nått sin maktposition som ett resultat av folkviljan.

Andrew Jackson har på senare år uppfattats som en ytterst kontroversiell gestalt på 20-dollarssedeln. Han har förekommit på sedeln sedan 1928, trots att han var emot både idén om en nationalbank och emot papperspengar. (Bildkälla: USA:s finansdepartement/Wikimedia Commons)

År 1828 var det dags för revansch. Demokratiska partiet var redo att vinna ett presidentval redan under dess första verksamhetsår. Mycket riktigt vann Jackson mot Adams som senare skulle fortsätta sin karriär i representanthuset som en det amerikanska samvetets röst mot slaveriet. Jackson däremot skulle regera på ett ytterst samvetslöst sätt.

När Jackson intog Vita huset i mars 1829, bjöd han in de jublande folkmassorna och deras härjande där kan närmast beskrivas som ett plundringståg. Det finns kanske vissa likheter till stormningen av Capitolium i slutet av Trumps tid som president 2021, men det här var inte ett kuppförsök utan sättet som den enligt den tidens lagar legitimt valda presidenten firade sin seger med sina anhängare.

Roten till Jacksons popularitet låg i hans militära bakgrund. Han kallades Old Hickory för att hans bestämda sätt att föra befäl över trupperna liknades vid hickoryträdets fasthet och stryktålighet. Särskilt legendarisk var han för segern i slaget vid New Orleans år 1815 som avslutade 1812 års krig. Generalmajor Jackson vann slaget som aldrig borde ha utkämpats, men nyheten om krigsslutet hade inte ännu med den tidens kommunikationssystem nått fronten så han hann ta ut segern som han sedan kunde få väldigt mycket politiskt kapital ut av.

Redan år 1794 hade Andrew Jackson gift sig med Rachel Donelson. Fru Jackson dog i december 1828 efter att maken hade vunnit presidentvalet men innan han hann tillträda som president, så någon första dam blev det inte av henne. Hon var känd som en strängt religiös presbyterian och hustruns död påverkade Jacksons sinnesstämningar rätt mycket när han började sitt värv som president. De politiska motståndarna hade smutskastat Rachel under hennes sista månader i livet och Jackson upplevde att valkampanjen hade kostat henne hennes hälsa och i förlängningen livet. Redan av den orsaken var det en ytterst hämndlysten och argsint president USA fick år 1829.

En speciell skandal drabbade regeringen under Jacksons första år som president, Petticoat affair, dvs. underkjolsaffären. Politikerfruarna i Washington spred illvilliga rykten om krigsminister John Eatons hustru Peggy och anklagade henne för äktenskapsbrott. Det ryktades att hon inte levde upp till den moraliska standard som förväntas av en ministerfru. Snart blev stämningarna i kabinettet mycket hätska och till sist avgick alla ministrar utom en. Andrew Jackson var speciellt upprörd över att Eatons fru smutskastades, eftersom han var bitter på att hans avlidna Rachel hade behandlats illa av de politiska motståndarna. Att vanära ens fru var ungefär det värsta politiska tricket han visste.

Vicepresidenten kunde Jackson inte avsätta men krisen påverkade relationerna mellan president Jackson och vicepresident Calhoun. Representanthuset hade valt Calhoun som en kompromiss till vicepresident redan år 1825 och han fick fortsätta som Jacksons vicepresident, trots att den före detta presidenten var den nya presidentens värsta politiska fiende. Det var Calhouns, vicepresidentens, fru Floride Calhoun som ledde de som mobbade krigsministerns fru vars anständighet ifrågasattes i societeten.

Under sina nästan åtta år som vicepresident kom John C. Calhoun att fälla 31 utslagsgivande röster i senaten. Och han var den första vicepresidenten som gjorde så emot presidentens uttryckliga önskemål. Tvisten handlade om Martin Van Buren, mannen som kom att efterträda Jackson som president. Van Buren kom från delstaten New York och är hittills den enda av de amerikanska presidenterna som inte har haft engelska som modersmål. Van Burens modersmål var nederländska, även om han var född och uppvuxen i USA. Han hörde till en gammal holländsk minoritet som härstammade från de kolonialherrar som hade funnits i det som skulle bli New York före engelsmännen tog över.

Van Buren hjälpte Jackson att få slut på skandalen och de hätska stämningarna i kabinettet genom att avgå som utrikesminister år 1831. Han hade stött krigsminister Eaton, som även Jackson stödde, och på detta sätt vunnit Jacksons förtroende. I och med Van Burens avgång gick även motståndarsidans ministrar med på att avgå och på detta sätt fick Jackson en nystart med nya ministrar. Som belöning beslöt Jackson att utnämna Van Buren till ambassadör i London.

Vicepresident Calhoun lyckades övertala tillräckligt många senatorer att avstå från att rösta så att omröstningen i senaten slutade jämnt. Calhoun röstade två gånger emot Van Burens utnämning med en utslagsgivande röst i senaten, först så att frågan om utnämningen blev uppskjuten en längre tid och sedan fällde han hela utnämningen. I väntan på senatens utslag använde sig Jackson av sin makt att skicka Van Buren till London i alla fall utan senatens godkännande men han blev sedan återkallad när det blev ett nej i senaten.

Calhoun hoppades att han hade gett nådastöten åt Van Burens karriär och yttrade de hämndlystna orden till en vän om hatobjektet Van Buren: “It will kill him dead, sir, it will kill him dead. He will never kick, sir, never kick.”

I presidentvalet 1832 omvaldes Jackson och Van Buren valdes till vicepresident. Calhoun avgick som vicepresident redan i december 1832 för att tillträda som senator, vilket uppdrag han hade haft redan innan vicepresidentskapet. Under hela 1830-talet var Calhoun den ledande kraften i ett utbrytarparti från Demokratiska partiet, Nullifier Party. Hans parti hade inte särskilt mycket stöd utanför South Carolina men hade en dominerande ställning där. Calhoun hävdade att delstaten hade makt att ogiltigförklara federala lagar. Att nullifiera betydera samma sak som att upphäva. Tack vare det programmatiska nullifierandet satte Calhoun ett föredöme som ett antal år efter hans död ledde South Carolina och andra sydstater ut ur USA när de upplevde att slaveriet var hotat som institution. Calhoun anslöt sig till Demokratiska partiet på nytt efter att Jackson hade lämnat Vita huset och var en av de tongivande krafterna i partiet under sina sista år.

Tårarnas väg är möjligen Andrew Jacksons viktigaste arv som president. Ett stort antal indianer tvingades lämna sina områden öster om Mississippifloden och tvångsförflyttades till Indianterritoriet som senare skulle bli delstaten Oklahoma. Den här massiva etniska rensningen är en mycket viktig episod i den nordamerikanska ursprungsbefolkningens historia. Jackson brydde sig inte om operationens lagenlighet. När Högsta domstolen ogiltigförklarade tvångsinlösningen av indianernas mark i domslutet Worcester mot Georgia år 1832, nullifierade president Jackson domslutet. Ingen vågade sätta sig emot honom trots att han struntade i rättssystemet, eftersom vita amerikaners rättigheter inte var hotade.

Tårarnas väg är en viktig orsak till varför sådana som Steve Bannon ser Andrew Jackson som en stor amerikansk hjälte och varför just hans porträtt skulle lyftas fram när Trump flyttade in i Vita huset 2017. Tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen har fungerat som föredöme för senare tiders rasister och fascister av olika slag. Det är detta arv som gör Jackson till en uppburen, stor president för dagens anhängare av Donald Trump och varför det är pinsamt att alltför mycket lyfta fram honom som Demokratiska partiets grundare.

I den ekonomiska politiken är Jackson ihågkommen för nedläggningen av nationalbanken Bank of the United States år 1836. Nationalbanken ersattes av finansiella institutioner på delstatsnivå. Det är djupt ironiskt att Jacksons bild förekommer på den nuvarande nationalbanken Feds 20-dollarssedel. Själva existensen av en nationalbank var något han var starkt emot. Under sin tid som president såg Trump till att Jacksons bild inte byttes ut.

Martin Van Buren (1782-1862) fotograferad av Mathew Brady på 1850-talet. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

I presidentvalet 1836 valdes Martin Van Buren till president. Demokratiska partiet innehade således presidentposten i tolv år från 1829 till 1841 i ett mycket tidigt skede i partiets historia. USA drabbades år 1837 av en finansiell kris, 1837 års panik. Många ansåg att krisen förvärrades på grund av att Jackson hade lagt ner nationalbanken. Van Buren lyckades 1840 grunda en ersättande institution, dock inte en bank, som kallades Independent Treasury, men den blev kortvarig. En regelrätt nationalbank fick USA på nytt först 1913 när Fed grundades.

Efter sin tid som president skulle Martin Van Buren, i likhet med John Quincy Adams, på äldre dagar höja sin röst emot slaveriet. På grund av den saken är hans arv inte lika rasistiskt som Jacksons. Men för att uppträda som en presidentkandidat som ville lägga ned slaveriet i valet 1848 utträdde Van Buren ur Demokratiska partiet och grundade Free Soil Party. Van Burens parti i valet 1848 bestod av slaverimotståndare som hade varit demokrater och whigs, men också sådana som hade företrätt ensakspartiet Liberty Party som redan tidigare hade krävt upphävandet av slaveriet.

Som president är inte Van Buren ihågkommen som någon stor gestalt, främst för att han var så tandlös när den ekonomiska krisen började år 1837. Krisen bidrog till det att han förlorade presidentvalet 1840 mot Whigpartiets kandidat William Henry Harrison. Ändå, om man ser på Van Burens agerande efter tiden som president och utanför partiet, var han den som hade en moralisk kompass som pekade mot det USA som uppstod efter inbördeskriget. Jackson var en gigantisk gestalt i USA före inbördeskriget där slaveriet spelade en ytterst central roll i sydstaterna, vilka han själv företrädde.

Demokratiska partiet har kommit att se väldigt annorlunda ut än vad det var under de första åren. Men under den tidiga perioden försvarade partiet slavstaternas intressen, den agrara ekonomin och var emot en nationalbank och höga tullar. Partiets agrara rötter går tillbaka till föregångarpartiets grundare Thomas Jefferson och hans politiska ideologi där jordbruket hade en grundläggande betydelse. Andrew Jackson var ingen stor tänkare utan en handlingens man som omformade USA med våld. Landet blev mer demokratiskt om man tänker på maktfördelningen mellan samhällsklasserna inom den vita befolkningen. Jacksons arv är också djupt rasistiskt, inte minst med tanke på den stora trgedin som drabbade ursprungsbefolkningen. Hans efterträdare Martin Van Buren har förblivit i företrädarens skugga, men på äldre dagar fick han ett rykte som slaverimotståndare som gör honom mer salongsfähig i dagens samhällsklimat.