– Det finns utmaningar men också en hel del möjligheter, konstaterade Wickström som påpekade att den statistiska rapporten om finlandssvenskarna hade presenterats den 21 maj. Rapporten gjordes för tolfte gången och den senaste gången hade det skett år 2021.

– Mängden samt andelen finlandssvenskar kommer att sjunka de kommande tio åren, sade han med hänvisning till rapporten.

– Riksdagsvalet kommer att äga rum år 2027, påpekade Wickström och förutspådde att det blir mycket debatt om riksdagsvalet. Han menade att regeringsförhandlingarna efter riksdagsvalet 2027 kommer att vara avgörande när det gäller svenskans ställning i Finland.

– Stommen för tvåspråkigheten skapas ändå i kommuner och välfärdsområden, menade Wickström. Han underströk att de viktigaste frågorna med tanke på tvåspråkigheten är utbildningen som beslutas i kommunerna och vården som beslutas i välfärdsområdena.

– I Esbo har man börjat stärka integrationstjänsterna på svenska, konstaterade ordföranden förnöjt.

– Trots att vi representerar olika partier, har vi alla ett gemensamt ansvar för se till att vårt land är ett tvåspråkigt långt in i framtiden, var ordförandens hälsning till folktingsledamöterna.

SFP:s gruppanförande hölls denna gången av Ramieza Mahdi från Vasa. Eftersom SFP har den största gruppen i Folktinget, står partiet först i tur när det gäller gruppanföranden.

Mahdi talade om kommunikationens och språkets betydelse inom mentalvården och den palliativa vården.

– Systemet gör att andra vägar är betydligt svårare och det styr mot finskan, varnade hon.

Mahdi påminde om att representation inte handlar om synlighet utan om vem som fattar beslut.

– SFP har i generationer burit ett ansvar för de här frågorna och de språkliga rättigheterna ska försvaras när det blåser politisk motvind, ansåg hon.

SDP har den näst största gruppen i Folktinget den här perioden och partiets gruppanförande hölls av Elin Härmälä som också är Folktingets första vice ordförande. Senare fungerade hon även som talman under en del av sessionen.

Härmälä kritiserade regeringens ekonomiska politik och lyfte fram skattelättnader som gynnar höginkomsttagare och storföretag. Hon tog också ställning i frågor som gäller Traficom och finansieringen av den högre utbildningen.

– Möjligheten till körprov på svenska måste vara likvärdig, betonade hon i fråga om Traficom.

Härmälä noterade att Åbo Akademi får ett extra tillskott på tre miljoner euro per år, men regeringen riktar fortsättningsvis nedskärningar på högskolorna.

– Arcada har tvingats lägga ned två unikt svenskspråkiga utbildningar, konstaterade hon kritiskt.

Härmälä påminde om kaffekoppsavtalet mellan Olof Palme och Kalevi Sorsa som garanterade tillgång till grannlandets public service. Enligt henne och SDP är det dags för ett kaffekoppsavtal 2.0 som i högre grad möjliggör tillgång till grannländernas public service över de nordiska gränserna.

– Utan ett starkt välfärdssamhälle blir också de språkliga rättigheterna hotade, sade Härmälä.

Harry Bogomoloff håller Samlingspartiets gruppanförande. (Foto: Topi Lappalainen)

Samlingspartiets gruppanförande hölls av Harry Bogomoloff som är ordförande för nationalspråksnämnden i Helsingfors.

Enligt honom gynnar inte invandringen tvåspråkigheten, även om den gynnar flerspråkigheten.

– Här är många som är med i Helsingfors stads och HUS nationalspråksnämnder, konstaterade Bogomoloff.

– Vi har en oerhört lång väg till en sådan situation där kunden kan bemötas på sitt eget språk, sade den samlingspartistiska partiveteranen.

Sedan talade han om den dåliga ekonomiska situationen i Finland.

– ”Finland är på Greklands väg”, skrev jag redan 2010 i en insändare, sade Bogomoloff.

Han påpekade att det inte är lätt att få personal till vården och till skolor och dagis på den svenskspråkiga sidan.

– Ett levande tvåspråkigt Finland finns endast regionalt, inte i hela landet och inte ens i hela Svenskfinland, konstaterade han.

Den åländska gruppens gruppanförande hölls av Veronica Thörnroos från Brändö som är före detta lantråd och före detta partiordförande för Åländsk Center. Hon berättade om att de som är bosatta på Åland har sammanlagt 76 olika modersmål och fyra av tio är inflyttade.

– Vi har vår självstyrelse att hänga upp allting på och vi gör det med besked.

När det gäller fastlandet, varnade hon för att svenska språkens ställning i vardagen håller på att tyna bort. Hon var också kritisk till små översättningsfel som syns i svenskspråkiga skyltar lite varstans på fastlandet.

De Grönas gruppanförande hölls av Bicca Olin från Helsingfors som varnade att nedskärningar hotar miljö- och klimatarbete.

– Det gäller vårt hem, var vi vill bo, var vi kan bo och det är inga små frågor. Olin tog fasta på att en del finlandssvenskar bor i t.ex. skärgården där miljöfrågornas betydelse är extra stor.

– Vi finlandssvenskar vet hur viktigt det är att bli hörd, sedd och bemött på sitt eget modersmål, konstaterade Olin.

Kristdemokraternas gruppanförande hölls av Arvid Karell från Korsholm.

– Det ser inte nattsvart ut för Svenskfinland, konstaterade Karell med hänvisning till den statistiska rapporten. Han var ändå orolig över att ungdomarna i Finland har brist på framtidstro och hopp. Han menade att var och en får reflektera för sig själv vad detta beror på.

– Om du ser en ungdom, ta tag i dem och säg att det finns hopp för det är sant. Det finns ett faktum som kvarstår, man kan bygga ett gott liv i Svenskfinland.

Vänsterförbundets gruppanförande hölls av Lotta Staffans från Helsingfors.

– Resultaten i Pisaundersökningen visar brant nedåt också för Svenskfinland, konstaterade hon. Före riksdagsvalet 2023 hade man sagt att utbildningen måste skyddas för nedskärningar, påpekade Staffans.

– Men hur gick det sedan? var hennes retoriska fråga till regeringspartierna.

– Tyvärr tycks det finnas lika många bildningsborgare som det är vänsterförbundare i Folktinget, sade Staffans som höll partiets gruppanförande som deras enda representant i Folktinget.

– Regeringen fattar beslut om skattelättnader på flera hundra miljoner som gynnar de allra rikaste och man kan inte prata om att det inte finns andra möjligheter. Det här är inte en hållbar väg för Finland, kritiserade Staffans regeringens ekonomiska politik.

Efter alla gruppanföranden fortsatte debatten med Ann-Sofie Smeds-Nylund (SFP) från Närpes.

– Den fria bildningen och den tredje sektorn är av stor betydelse för integrationen på svenska. Här finns det politiskt bevakningsarbete för alla, påpekade hon.

Efter henne stod Monica Asplund (SFP) från Korsholm i tur och det var hon som lyfte fram den finlandssvenska rödgula flaggan. Hon vill nämligen få samma synlighet för den som för Prideflaggan och den samiska flaggan.

– Den finlandssvenska rödgula flaggan borde vaja jämsides den finska flaggan på Svenska dagen.

Asplund påtalade den finlandssvenska flaggans likhet till Skånes regionflagga och menade att det är samma flagga. I själva verket ser flaggorna annars identiska ut, men proportionerna är inte identiska.

Annika Hautala talade om vikten av fungerande funktionshinderservice. (Foto: Simon Bergman)

Annika Hautala (SDP) från Jakobstad talade sedan om vikten av fungerande funktionshinderservice. Hon talade om sin egen bakgrund och berättade om sin sons öde. Hon hade själv bytt registrering från finskspråkig till svenskspråkig för att det inte hade funnits sådan service på finska där hon bodde som sonen behövde.

– Svenskspråkiga familjer kan inte bara byta språk för att få omsorg. När Kårkullas verksamhet splittrades förlorade vi något viktigt, ansåg Hautala.

May-Gret Axell (KD) från Vasa påminde om att till hennes hemstad kommer det utlänningar för att studera från många olika länder.

– Det finns många sådana som hjälper till i vår församling och vi har en viktig uppgift i att lotsa in dem i svenskan. Hon syftade specifikt på de som studerar vid Yrkeshögskolan Novia och Åbo Akademi.

Peter Sjökvist (SDP) från Närpes talade om arbetarnas språkliga rättigheter men hakade också på Hautalas anförande och underströk betydelsen av att man får funktionshinderservice på sitt eget modersmål.

Johan Kvarnström menade att en inkluderande och rättvis omställning är det bästa för svenskan i Finland. (Foto: Simon Bergman)

Johan Kvarnström (SDP) från Raseborg påminde om att miljöministeriets förvaltningsområde ska minska med femton procent.

– Det finns alternativ och det har varje oppositionsparti visat varje år i sina skuggbudgetar. Det är klart, vi behöver anpassa ekonomin, stärka sysselsättningen och åtgärda massarbetslösheten men det är ofta minoritetens minoritet som drabbas om vi skär ner i servicen.

Kvarnström kritiserade regeringens sänkning av samfundsskatten som han bedömer att inte är realistisk. Han konstaterade att en inkluderande och rättvis omställning är det bästa för svenskan i Finland.

Annika Björklund (SFP) från Pedersöre betonade vikten av de ungas välmående och framtidstro.

– Vi har en uppgift i att ena Svenskfinland och dagens unga är vilsna i det samhälle de växer upp i.

Michael Berner (Samlingspartiet) från Borgå utgick från den statistiska rapporten i sitt anförande.

– I går hörde vi att vi mår bäst, vi jobbar mest, vi utbildar oss bäst och mest och vi dör sällan alls.

– Vi är bäst på nätverk här i landet. Vi ska inte tänka på att vi sjunker till 250 000, utan vi ska se till att vi är 350 000 år 2050, sade han.

Monika Fagerholm talade för den finlandssvenska litteraturen och underströk dess betydelse för det svenska språket i Finland. (Foto: Simon Bergman)

Monika Fagerholm (SDP) från Raseborg hänvisade i sin tur till rapporten om den finländska bokbranschens framtid och oroade sig för den finlandssvenska litteraturens framtid.

– Utan levande litteratur får vi en sämre kvalitet på vår svenska och hur vi använder språket i det här landet.

Fagerholm menade att den utredningen som hade gjorts inte beaktar de finlandssvenska särdragen.

– Om den finska litteraturen är liten så är den finlandssvenska litteraturen ännu mindre, konstaterade Fagerholm.

John Liljelund (SDP) från Esbo förde tankarna till Claes Anderssons klassiker Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider.

– Om vi tar bort ordet ”villaägare” och ersätter det med ”finlandssvenskar”, föreslog Liljelund.

– Regeringspartierna säger att de är oroliga över situationen men vi måste göra något åt saken. Vi kan göra saker som främjar finlandssvenskans ställning i samhället och inte bara tala om det, menade han.

Jennie Elfving (SFP) från Karleby talade om tjänstemannasvenskan.

– En högskoleexamen är inte bara ett examensbevis utan ett intyg över att man har tillräckliga kunskaper i finska och svenska när man söker jobb inom den offentliga sektorn.

Hon menade att det är en för kort tid att lyfta nivån av språkkunskaperna där den borde vara och det är inte ett problem som vi kan beskylla enbart högskolorna för.

Nina Brännkärr-Friberg (SFP) från Jakobstad talade om behovet av långtidssjuka barn att få hjälp på svenska och att det inte bara handlar om översättningar.

– Ditt modersmål är ditt känslospråk. Man behöver hjälp på modersmålet när man är rädd, när man är sjuk och när man är mest sårbar.

Joonas Ollila (Samlingspartiet) från Grankulla menade att han hade hört tecken på förlustmentalitet i gruppanföranden.

– Vi har förlorat spelet innan det har börjat. Vi behöver hårda sanktioner i våra lagar som i språklagen. Det är det som kan tippa balansen i vår favör, sade Ollila.

Hanna Karlsson (Samlingspartiet) från Pargas ville lyfta fram den svenskspråkiga småbarnspedagogiken som en central fråga.

– Barn har rätt till småbarnspedagogik på sitt modersmål, konstaterade hon.

Heikki Pakarinen (Samlingspartiet) från Esbo lyfte fram svenskans betydelse för det nordiska samarbetet.

– Finland är mer integrerat i Norden än någonsin tidigare, men det nordiska samarbetet har alltmer börjat gå på engelska och det gäller också kontakter mellan svenskar, danskar, norrmän och islänningar.

– Vi lever i en tid av oro, hot och osäkerhet internationellt och det är dags för en renässans för det nordiska samarbetet. Ens vänner ligger nära och inte bakom oceaner, sade Pakarinen.

Leo Byskata (KD) från Karleby talade om den ekonomiska politikens betydelse för de språkliga rättigheterna.

– Det är en skuldspiral utan like. Vi måste ha pengar för att kunna upprätthålla servicen på svenska.

Enligt Jacob Storbjörk ska man flagga med Finlands flagga på Svenska dagen. (Foto: Topi Lappalainen)

Jacob Storbjörk (SDP) talade om vilken flagga som borde vaja på Svenska dagen då man traditionellt flaggar med Finlands flagga. Han ville lyfta fram den officiella blåvita flaggans förenande betydelse när man firar Svenska dagen.

– Jag vill ha ett starkt Svenskfinland också, ett nordiskt välfärdssamhälle och låt oss bevara det fina. Låt inte ytterhögern ta över vår flagga utan Finlands flagga är det som gäller på Svenska dagen.

Isak Vilander (Samlingspartiet) från Raseborg avslutade debatten med ett anförande där han varnade för individualism och självcentrering.

– Liisa Keltikangas-Järvinen lyfter fram den här problematiken i sin bok Itsekkyyden aika.

– Digitaliseringen förvärrar problemen när det gäller nativiteten och familjebildningen, menade Vilander.