Att Risto sedan gick den fackliga vägen var ganska uppenbart. Samtidigt var han med om att strida om det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledning, men i Åbo segrade en viss Pekka Sarkkinen.

Finlands regering insåg under 1970-talet att invandringen från Finland till Sverige hade fått stora och besvärande proportioner. Risto Laakkonen sändes därför som arbetskraftsattaché till vår ambassad i Stockholm. Åren 1982 – 1984 var jag pressråd vid samma ambassad och fick med honom att göra. Hans kontaktnät i Stockholm var legendariskt  med tonvikt på de då regerande socialdemokraterna. Sverigefinnarna upplevde problem. Det fanns ingen planerad och konsekvent undervisning för emigrantbarnen i finska, inga finska skolor. Organisationslivet kunde bjuda på djupa konflikter. Förbundets tidning Ruotsin Suomalainen led av ekonomiska svårigheter.

Mitt i ”detta hav av problem” som Shakespeare skulle ha sagt höll Risto ett formligt hov i sin lägenhet på Gärdet. Svamprätter omväxlade med sång och gitarrspel och livliga diskussioner. Arbetskraftsattachén ideologiska hemvist låg klart till vänster, men ofta på ett vardagsnära sätt. Kultur och teater tillhörde Ristos intressen. Ett exempel på hans konkreta initiativ blev Cornelis Vreswijks LP-skiva med titeln En spjutkastares visor, Tapio Rautavaaras visor översatta till svenska.

Risto Laakkonen talade som en boren Karispojke flytande svenska. Hans synfält var vidare än den ordinarie tjänstemannens och om ambassadören förstod att dra fördel av sin medarbetares ovanliga kontaktyta till politik och fackföreningsrörelse blev detta en fruktbar symbios.

Risto Laakkonens period som avdelningschef vid Nordiska ministerrådets sekretariat i Oslo förflöt ordnat och lugnt. I motsats till sin finländska föregångare hade Laakkonen inga spritproblem. Jobbet kunde också jag ha fått, men jag vek mig snabbt och kunde fortsätta i Stockholm.

Pensionären Risto Laakkonen träffade jag sedan i västnyländska sammanhang, han hade ett hus vid Kvarnträsk när förra KTV:s kurscentrum. Uppenbarligen präglades hans liv på äldre dar alltmer av en besvärlig fotplåga, resultatet av en arbetsolycka i metalljobbet, jag tror han någon gång nämnde Åminnefors.

Det är sällan vi får bevittna en dylik framgångsaga från enkel jobbare till färggrann tjänsteman och diplomat. Han belönades med titeln kansliråd för sina insatser. I ett annat samhälle skulle den riktigare titeln ha varit Storvisir.