Helenius är själv tidigare medlem i SF. Föreningens traditionella julpredikan har vanligtvis hållits av en erfaren socialdemokrat och under tidigare år har sådana namn som Ralf Friberg, Jacob Söderman, Maarit Feldt-Ranta och Ulf Sundqvist figurerat i sammanhanget.

“Såna vänner jag har!” var Helenius rubrik när han predikade om sina politiska ungdomssynder i när och fjärran.

Utgångspunkten till Helenius tal var den socialdemokratiska rörelsens splittring i olika länder under den tiden som han själv var aktiv i ungdomsrörelsen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Trots att han själv har hela tiden varit med i SDP, kände han en del socialdemokrater som befann sig till vänster om den egentliga socialdemokratin i sin ungdom.

Helenius flög 1970 till Oslo för att delta i en kurs där han lärde sig känna en del nordiska kamrater. Allmän radikalism hörde till tidens tecken. I juli 1971 deltog han i AUF:s sommarläger på Utøya. Från år 1972 minns han hur en spion för de norska maoisterna blev utkörd från AUF:s årsmöte.

Helenius drog en del paralleller till ASSF i Finland när han berättade om de norska socialdemokraternas partisplittring som hängde ihop med att Norge i en folkomröstning röstade nej till medlemskap i EG i september 1972. Följande år bildades ett utbrytarparti Demokratiske Sosialister (AIK).

Päivän Sanomat som var partitidning för ASSF, utbrytarpartiet i Finland som leddes av Aarre Simonen, var en tidning Helenius hade läst ivrigt i sin ungdom. Han var välbekant med diskussionerna från partisplittringens Finland när en del av hans norska kamrater anslöt sig till utbrytarpartiet. De kritiserade Arbeiderpartiet för att vara för toppstyrt.

Helenius talade också om de kamrater inom Jusos, ungdomsrörelsen för SPD i Tyskland, som förespråkade statsmonopolkapitalism, Stamokap, på 1970-talet. En del av de tyska kamraterna förespråkade teorier av Karl Kautsky.

Enligt Helenius hade Stamokap-förespråkarna i Tyskland en kritisk inställning till Östtyskland. Trots att vissa ser på 1970-talets vänsterradikala socialdemokrater som halvkommunister, betonar Helenius att de företrädde en levande folkrörelse och förhöll sig kritiska till kommunismens toppstyrda organisation.

– Socialdemokratin måste vara en levande organisation, sammanfattade Helenius som en grundläggande lärdom av sina ungdomsår.