Bokrecension: Sinéad Obrey – Fågeltanken, Förlaget 2017, 54 sidor.

Sinéad Obreys debut är – tillsammans med Adrian Pereras – en av årets mest engagerande inom finlandssvensk poesi. Det är nytt blod för en litterär form som delvis misslyckats i föryngringen och alltför sällan tilltalat en ny generation. Och Obreys skrivande förtjänst handlar om just blod, att texterna känns som blodigt allvar.

Att leva

gör så

så ont

Den korta strofen är något av verkets signatur, stiligt upplagd på bakpärmen, citerad i marknadsföringen och tidigare recensioner, som jag undantagsvis läst. Anledningen? Tidsbrist i kombination med nyfikenhet efter att ändå ha ströläst i den lilla svarta boken, ett lockande verk som jag direkt känt att förtjänar koncentrerad uppmärksamhet.

Någonting eget och angeläget är direkt uppenbart. Likaså klichéerna. Men jag vill understryka att ordet kliché här måste tas utan sin nedvärderande klang. Man kan kalla det bekant symbolvärld, värd att användas av den som behärskar den. I detta fall handlar det om att dysterkulturens schabloner finns med och gärna får vara med då författaren är nära vän med dem, använder dem på ett sätt som känns själsligt motiverat.

Några utvalda ord från de första sidorna ger en fingervisning om vilken typs bilder författaren målar med: mörkret, sprit, grav, offer, blod, tårdroppe, slav, sorgens, dö, lilla flicka, förblindad, synd, lidande, tragedin, kroppsvätskor, självmord.

Lägg sedan till en uppgörelse med gud (alltid med liten begynnelsebokstav) och en dos groteskhet. Men glöm aldrig det fina i bakgrunden, det goda och möjligheterna som är med på ett hörn genom ifrågasättandet. Ett exempel, en lösryckt del av en dikt:

Romantisera inte kärleken –

romantisera allt det

som får dig att låtsas

att du egentligen är kall, känslolös,

ett hjärta av is

som egentligen smälts

påverkad av ruset,

av verklig lycka

Men verklig lycka tas ifrån dig,

den förgiftar hjärtat

tills det knappt känns

som om det kan bulta

Vill man fortsätta leva så?

Här finns det frågande och sökande med en självständig integritet som självkritiskt granskas parallellt med kampen mot det andra i världen. Här finns kroppslighet, yta, själ, tankevärld, förändringsprocess. Då och då pryds sidorna av en fjäder – ett skrivverktyg, fjädern som fågeln tappat, som slitits av den? Diktaren som försöker reparera skadan med ny användning? Skadade känslan är i varje fall central. Det finns ständigt någonting som går förlorat, symboliskt beskrivet som en oskuld, en smärtsam metamorfos, ibland passivt smärtsam, och skildrad som en varning för apati, ignorans inför liv, förlorad rätt att vara sig själv naturligt.

Benen har sitt fäste vid kvinnans djupa källa,

beklätt med de vackraste blommorna och strömmande av livets vatten

Kvinnan ger livet till världen med ett hav av blodröd smärta

Styrkan i henne är för stor för att hålla världen tyst

Kyrkan vill hejda henne,

för hon är den heliga

Hennes hud är bländande

Man åt av giftet för att få dö vid hennes barm

Eftersom jag undantagsvis läst om verket innan jag skriver om det själv har jag stött på tankar om titeln. Syftar Fågeltanken på vilka tankar som väcks om oss, vår värld, våra liv, ur ett fågelperspektiv? En sådan första association kan vara någonting samhälls- och kulturkritiskt och har lyfts fram. Men frågan som indirekt gömmer sig i titeln kan också vändas på: De som blickar ner och ser på långt avstånd förstår inte känslostormen här nere, här inne. Den tolkningen tycker jag dessa dikter talar för. Att förståelse kräver närhet. Fågeln är i och för sig närvarande i en del strofer, mitt i en kamp på liv och död. Det hela är alltså mer mångfacetterat än någondera tolkningen. Då funderingar rinner till har verket redan haft betydelse.

Starkast finner jag en dikt om döden och rädsla, om vikten av att leva ut. Den skiljer sig lite från mängden, men summerar den andemening jag upplever i verket. I korthet: För mig är Fågeltanken ett smärtsamt slag för att livet ska vara livfullt även om världen omkring verkar vilja annorlunda.

Det romerska talsystemet som används i sidnumreringen ger avslutningen värdighet. Kanske just på grund av smärtan ingen slump att sista dikten finns på sidan LIV?

Fågeltanken. Omslag: Ulla Donner.