Den västerbottniske författaren, född 1974 och uppvuxen i Lövånger, har under senare år blivit ett allt tydligare namn inom den norrländska litteraturen. I sin nya diktsamling De vilda djuren fortsätter han att utforska människans relation till naturen och civilisationens skavanker – men den här gången i en mer direkt och ofiltrerad form.

– Jag började skriva på boken under försommaren 2024, och den utgår väldigt mycket från det som präglat livet fram till senhösten och vintern 2025, berättar han.

Till skillnad från debutdiktsamlingen Luften som kunde tala är den nya diktsamlingen närmare det pågående livet. Unosson beskriver hur han fortfarande känner sig kvar i det som händer på sidorna.

– I förra boken var mycket processat under lång tid. Nu vet jag inte riktigt vart boken ska ta vägen. Jag befinner mig fortfarande mitt i det som pågår där.

Skillnaderna mellan de två böckerna handlar också om formen. Luften som kunde tala skrev Unosson som en enda lång dikt, även om få läsare uppfattat den så. Resultatet blev, enligt honom själv, en stillsam och böljande rörelse där teman återkom och försvann likt strömmar genom texten. I De vilda djuren är dikterna tydligare avgränsade.

– Kanske gör det dem mer intensiva och koncentrerade, säger han. Men egentligen tycker jag nog att böckerna är ganska lika varandra. Jag håller inte på med några djärva språkliga reformer i jakt på förnyelse.

Skrivandet sker nästan alltid om natten. Unosson beskriver sig själv som en ”notorisk nattvarelse”, någon som finner arbetsro när resten av världen tystnat.

– Det finns en kontemplativ magi i de där timmarna. När jag lyckas anknyta till den infinner sig också en särskild sorts tillfredsställelse och sinnesfrid, och ofta blir det kreativt lyckosamt.

Båda hans diktsamlingar har givits ut på det norrländska förlaget Ord & Visor – ett val som känns självklart för honom. Han talar engagerat om vikten av mångfald inom litteraturen och om motståndet mot kulturell likriktning.

– Jag tycker inte om när några få jättar styr allt mer av marknaden. Att få vara med och bredda utbudet känns viktigt, även om det bara är ett litet vardagligt farthinder mot likriktningen.

Samtidigt är han realistisk kring varför hans poesi kanske inte hade passat på de stora förlagen.

– Min diktning är på många sätt otidsenlig och utgår från en glesbygdsverklighet som de stora förlagen knappt verkar känna till att den finns. Mitt intryck är att mycket samtida poesi i dag har en tydlig urban prägel.

För Jens Unosson är poesin inte bara ett uttrycksmedel utan ett sätt att förhålla sig till världen. Han beskriver den som ett slags filter mellan honom själv och omgivningen – något som hjälper honom att bearbeta det som sker.

– Ibland har världen redan gett mig en smäll, och då behöver jag poesin, musiken, tecknandet eller en stund i skogen för att kunna processa det och läka.

Läsandet är lika viktigt som skrivandet. För honom är de två nästan omöjliga att skilja åt.

– Det är en korsbefruktning som pågår mellan läsandet och skrivandet hela tiden, säger han.

Samtalet glider också in på musiken, som varit en stor del av hans liv sedan tonåren. Framför allt handlar det om psykedeliska rockbandet The Spacious Mind, som i år firar 35 år tillsammans.

– Vi har knappt haft några medlemsbyten trots att vi började som tonåringar. Musiken är inte särskilt lättillgänglig och vi själva är ganska slöa, men ändå har vi lyckats göra mängder av skivor och har turnerat i både Europa och USA.

Bandet har två nya album färdiginspelade som är på väg ut. Utöver det har Unosson genom åren spelat i flera andra konstellationer och även gett ut musik i eget namn.

Trots mörka tankar om samtidens utveckling har han inte gett upp hoppet om förändring. På frågan om poesin kan förändra världen svarar han med både tvivel och envishet.

– Jag tror egentligen inte att vi kan förändra världen, eftersom de flesta inte vill förändras själva. Men jag tänker ändå aldrig sluta försöka.

För Unosson handlar det inte bara om poesi och musik, utan också om självhushållning, naturvård och aktivism – om att leva så som man tycker att världen borde se ut.

– Jag tror på att vara den förändring man vill se. Det är utifrån den tanken jag format mitt liv.