Huvudnyheter

Jacob Söderman 80 år: Miljöfrågan kan lyfta partiet

Foto: Johan Kvarnström
Jacob Söderman är bortrest över sin födelsedag och ser fram emot en sommar med bland annat cykling i i Alsace.  – Mina gamla arbetskamrater från EU-ombudsmannens kansli träffas varje år i början av juni i Strasbourg och cyklar till Molsheim – staden där Bugatti-bilen byggdes – och tillbaka till Strasbourg. Det blir 50 kilometer i behagligt tempo med goda vänner och litet mat och vin på torget i den gamla staden.
Foto: Johan Kvarnström
Jacob Söderman är bortrest över sin födelsedag och ser fram emot en sommar med bland annat cykling i i Alsace.  – Mina gamla arbetskamrater från EU-ombudsmannens kansli träffas varje år i början av juni i Strasbourg och cyklar till Molsheim – staden där Bugatti-bilen byggdes – och tillbaka till Strasbourg. Det blir 50 kilometer i behagligt tempo med goda vänner och litet mat och vin på torget i den gamla staden.
Foto: Johan Kvarnström
Jacob Söderman är bortrest över sin födelsedag och ser fram emot en sommar med bland annat cykling i i Alsace.  – Mina gamla arbetskamrater från EU-ombudsmannens kansli träffas varje år i början av juni i Strasbourg och cyklar till Molsheim – staden där Bugatti-bilen byggdes – och tillbaka till Strasbourg. Det blir 50 kilometer i behagligt tempo med goda vänner och litet mat och vin på torget i den gamla staden.

Jubilerande Jacob ”Jacke” Söderman ser miljöpolitiken som socialdemokraternas största miss och samtidigt en enorm möjlighet för framtiden.

 

Den tidigare ministern, riksdagsledamoten, landshövdingen, Europeiska ombudsmannen med mera är inte pigg på en traditionell intervju med anledning av 80-årsdagen (19.3.2018) eftersom “sådana inte är något att fira”. Men de finlandssvenska socialdemokraternas hedersordförande är samtidigt den som alltid ställer upp. Så även denna gång.

 

Då vi träffas har den elfte och sista delen av hans artikelserie Min färd i rörelsen publicerats samma morgon. Den kompletterar på ett personligt kommenterande sätt det som redan skrivits om honom (från Heikki Saaris biografi Jacke – Jacob Södermanin elämä från 2014 till personporträttet i Alf-Erik Helsings nya FSD-historik Med djärva tankar från 2017).

 

Det är ändå ingen slump att han skrivit den inför sin jämna bemärkelsedag.

 

– I min ålder, när man blir 80, kan man skriva fritt och slipper taktikera. Jag tycker dessutom om små anekdoter från livet, säger Söderman om serien som spänner från anslutningen till arbetarrörelsen till tiden som landshövding, Riksdagens ombudsman och Europeiska ombudsmannen.

 

Däremellan kommer en gedigen insats i det politiska reformarbetet och insatser för att förbättra zigenarnas situation och internationellt arbete för Chiles folk efter militärkuppen.

 

Det är heller ingen slump att serien heter Min färd i rörelsen i stället för “Min väg” eller “Min karriär”. Han har en och annan gång citerat Tage Erlanders ord om vikten av att “lyssna på rörelsen”.

– Det är rörelsen jag blev en del av, ända tills jag blev tjänsteman.

 

Men idag är det inte samma sak som då Söderman var ung. Till exempel kriget i Syrien ger inte samma mobilisering som Vietnam i tiderna, av flera anledningar.

 

– I Vietnamkriget gjorde USA sig till buse, supermakten som gav sig på ett litet land. För en rörelse var mycket enklare på den tiden då nyhetskanalerna var få medan informationsmängden idag är väldig och konflikterna allt mer komplicerade. Det internationella kapitalet har blivit slugare. Ungdomen inte så pigg på rörelser, man är mer för sig själv.

 

I uppmärksamhetens centrum

Södermans 80 år är rika på bokstoff, spänning, hårt arbete, framgång, ideologi och intressanta möten i juridikens eller politikens tjänst.

 

Vad du än har haft för roll har det mer eller mindre stormat om dig i media och du verkar rätt nöjd med det om jag tolkar dig rätt i texterna?

 

– Ska du driva på frågor ska du göra det via media. Det underlättar. Länsstyrelsen hade till exempel aldrig gett ut ett pressmeddelande innan jag blev landshövding. Då fattades många beslut, det var mycket nytt, som att börja skydda gamla byggnader. Vi började försvara Nyland som fick så lite statsbidrag i förhållande till vad vi betalade.

 

Söderman var borta från politiken i 25 år och gjorde efter sin pensionering comeback i riksdagen 2007. Det började med en slump, två kamrater han mötte på en promenad bjöd honom med på ett möte och det ena ledde till det andra.

 

– Jag berättade för frun om att jag blivit ombedd att kandidera i riksdagsvalet och hon sade att det är ett bättre än att du går här hemma och lämnar allt efter dig.

 

– Som vanligt blev jag suppleant, men kom in efter en månad då Tuula Haatainen blev biträdande stadsdirektör i Helsingfors. Jag placerades i grundlagsutskottet.

 

Vad säger du om min bild av att att du rönt respekt över gränserna åt alla håll, längre till såväl vänster som höger?

 

– Det är lite som Kalevi Sorsa sade, vilket jag tyckte om, att jag uttalade mig för snabbt för en politiker. Det är så för mig, om jag tyckt något är rätt så har jag klampat på. Kalevi var en stark människokännare och bra i sak.

 

Miljöfrågan vital

Till näst har jag tänkt fråga om miljöpolitik och SDP:s utmaningar. Enligt Söderman sammanfaller frågorna. Han redogör för kampen för ett miljöministerium där SDP spelade en central roll. Men senare “försvann plötsligt ekologiska frågor”.

 

– Miljöfrågan är den största missen. Det var där det gick fel och där hittas orsaken till att vi inte har det understöd på 35 procent som vi borde ha i dag. Plötsligt försvann ekologiska frågor från vår dagordning, säger Söderman som ser skiftet ske ungefär då Kaj Bärlund stiger åt sidan från posten som miljöminister 1991 och den dåvarande socialdemokraten Matti Putkonen får ta sig ton och propagera högljutt för ett kärnkraft till med en högljudd populistisk melodi.

 

Putkonen går senare över till Sannfinländarna, men skadan är skedd.

Samtidigt utvecklas De gröna till ett politiskt parti och tar mer och mer över de ekologiska frågorna som SDP lämnat bort. De gröna tar över det område där SDP kunde ha breddat sitt understöd, enligt Söderman.

 

– Ännu värre är att man vid den här tiden inom SDP börjat se De gröna som fiender och gör narr av deras miljöintresse. Man kallar dem till exempel “viherpipertäjiä” (typ miljötokar).

 

Söderman ser ett tomrum även i dag för SDP. Trots att De gröna etablerat sig starkt har de enligt honom ingen konsekvent och trovärdig politik ens i miljöfrågor.

 

Ett lokalt exempel är att De gröna röstade för en generalplan som tillåter att bygga bostäder i centralparken i Helsingfors.

 

– I den frågan var Thomas Wallgren den enda socialdemokratiska fullmäktigeledamoten med förnuft och kurage. Han är tyvärr ännu unik på den punkten.

 

– Man måste naturligtvis bygga bostäder, men Helsingfors ska växa uppåt, inte se alla grönområden som simpel råmark. Man måste framför allt se till att bostädernas pris är skäligt. Bostadspriserna är det stora problemet i Helsingfors som är en alltför spridd stad.

 

Trots De grönas enligt Söderman svaga linje i frågan anser han att de kommit enkelt undan.

 

– Ingen tar batalj med De gröna i ekologiska framtidsfrågor, därför har de utrymme. Vi skulle ha utrymme nu. Vi skulle ha utrymme nu om vi vore konsekventa i de frågorna.

 

När jag var i riksdagen på nytt 2007-2011 lyckades jag medverka till att man grundade nationalparken Sibbo storskog. Det är en underbar miljö väldigt nära Helsingfors, men att få med kamrater från Helsingfors fullmäktige att informera om den och staden att deltaga i kostnaderna för dess utveckling var inte möjligt då.

 

Tror du ändringen i miljöfrågor kan härledas till konflikten mellan arbetstillfällen och miljöbevarande?

 

I historien var det så. Det är ytterst sällan det finns en sådan konflikt i praktiken. Många gamla industri- och hamnområden är oanvända och möjliggör nyanvändning. Inte behöver man förstöra parkerna för det. Nästan alla finländare månar om miljön.

 

Kärnkraftsfrågan har delat partiet, kan en förklaring till otydlig miljöpolitik hittas där?

 

– Partiet är delat i frågor som kärnkraft och att bara satsa på tillväxt tillväxt, det är partiets dilemma. Då jag kom tillbaka till riksdagen påtalade jag att det finns två block i rörelsen i några stora frågor och att hela idén måste vara att förena dessa.

 

Det kanske också gäller asylpolitiken?

 

– Ja och det verkar delvis vara en generationsfråga där de yngre är mer medmänskliga. Problemet är att vi i partiet bara har sagt att det är fel att tänka främlingsfientligt, vilket det förstås är. Men vi måste resonera istället, annars kör vi bara folk till Sannfinländarna. Bästa sättet är att ha en lyckas integration, att genast få med invandrare i normala samhällsfunktioner så som jobb, utbildning, musik och idrott så de får vänner. Det är lösningen.

 

– Om det kommer för mycket främmande i en gammal kultur måste man jobba med det, inte bara säga att det är fel. Det har fungerat i bland annat Närpes och i en massa fotbollslag. Med tanke på arbetarrörelsens väljare är det en viktig fråga att sätta energi på för att jobba emot fördomar på ett praktiskt sätt.

 

Hela socialdemokratins kris i Europa handlar förstås inte om miljön och de nämnda blocken. Söderman går igenom situationen land för land och ser en gemensam nämnare:

 

– Först var det välfärdsstaten som var den dominerande tanken, sedan kom det nyliberala tänkandet. Vi hittade aldrig en tredje väg och där är vi. Vi saknar en vision och sysslar med detaljer. I den enorma förändringen som globalisering, digitalisering och kontrollerbara invandrarströmmar åstadkommer måste vi kunna säga att den här rörelsen vill och vet hur man gör och vart vi ska gå, säger Söderman och nämner fenomenen Jeremy Corbyn i Storbritannien och Bernie Sanders i USA som två friska fläktar för nytraditionell socialdemokrati.

 

– Det gäller att kombinera klassisk socialdemokrati med ny politik, först och främst sysselsättning, men absolut också miljöfrågan, säger Söderman och understryker vikten av kontakt med fältet, möten med folket, närvaro bland folket.

 

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa