När debatten om ett folkval av presidenten kom igång i slutet av 60-talet var vi på vänsterhåll emot. Bäst vore att riksdagen väljer presidenten, tyckte vi. Det skulle vara parlamentariskt riktigt.

Rafael Paasio konstaterade att valet av 300 elektorer, som valde president, var väldigt nära alternativet att riksdagen valde president.

Valet av 300 elektorer betydde att folket egentligen valde en särskild riksdag (200) + 100 elektorer med ett enda uppdrag: att välja en president. Den största delen av riksdagsledamöterna valdes i praktiken till elektorer.

Folk tyckte inte om att elektorerna valde president, då de kunde välja en så kallad svart häst till president, det vill säga någon som inte var uppställd som kandidat. Elektorerna kunde rösta på en kandidat, som de inte alls flaggat för i valet. Man misstänkte mygel i skumrasket.

Att presidenten valdes med ett öppet, direkt folkval ansågs därför bättre.

Om en president med de vida befogenheter, som presidenten hade enligt regeringsformen, valdes direkt av folket kunde denna i praktiken bli närmast enväldig sade de kritiska.

Riksdagen skulle komma i andra hand. Ett folkval skulle åtminstone förutsätta minskade befogenheter för presidenten.

Presidentens historiska roll

Presidentens stora befogenheter enligt regeringsformen 1919 utnyttjades inte före krigen i full skala.

Den första presidenten K.J. Ståhlberg (president åren 1919-1925) ansåg att riksdagen och regeringen skulle styra landet, presidenten skulle vara i reserv.

Professor Sven Lindman vid Åbo Akademi betonade detta i sina föreläsningar i statskunskap. Det berättas att Mauno Koivisto åhörde hans undervisning på 50-talet och omfattade resonemanget.

Visserligen slog president Lauri Relander (president 1925-1931) – agrar och tidigare talman i riksdagen – till och utnämnde Väinö Tanners socialdemokratiska minoritetsregering i december 1926 – inte ens tio år efter det blodiga inbördeskriget. Regeringen höll ut till december 1927.

Den reaktionära P. E. Svinhufvud (1931-1937) vägrade under sin tid utnämna socialdemokrater till regeringen.

Han tvingades dock att kväsa Mäntsäläupproret i mars 1932 genom att i ett radiotal uppmana de högerradikala att gå hem. Inte ens den rådande borgerliga opinionen stödde revolten.

I presidentvalet 1937 gick de socialdemokratiska elektorerna bakom valet av agrarernas Kyösti Kallio (1937-40) och garanterade hans val. Så började rödmyllans tid. Agrarerna och socialdemokraterna inledde ett långvarigt regeringssamarbete, som betydde social reformer och förstärkande av den parlamentariska demokratin.

Risto Ryti (1940-44) var president under kriget. Han avgick i augusti 1944 till förmån för marskalk Carl Gustaf Mannerheim för att landet skulle kunna lösgöra sig från Hitlers Tyskland och inleda fredsförhandlingar.

När Mannerheim (1944-46) avgick efter att ha lotsat landet ur kriget, blev statsministern, samlingspartisten J. K. Paasikivi president (1946-56). Han tillämpade med fast hand en utrikespolitik som Mannerheim skisserat upp i sin sista dagorder som försvarsmaktens kommendör (No 132/1944) “för att garantera fred och välstånd bör vårt land upprätthålla uppriktiga och vänskapliga relationer med alla sina grannar”.

Den omtvistade statsministern, agraren Urho Kaleva Kekkonen (president 1956-1981) tog över presidentposten i ett ryktesomsusat val 1956, där socialdemokraternas kandidat, talman K. A. Fagerholm förlorade med blott en röst.

Kekkonens understöd förstärktes med åren då relationerna och handeln till den östra grannen löpte bra och välståndet ökade år för år.

Finland öppnade sig småningom mot väst, kom med i FN, Nordiska rådet och andra internationella organisationer och var värd för konferensen om fred och samarbete i Europa 1975. Alla statsöverhuvud från Europa samt USA:s president och Kanadas statsminister var närvarande för att med framgång diskutera fred och samarbete i en sargad del av världen.

Kekkonens – stundvis enväldiga – sätt att leda landet väckte dock kritik.

Särskilt upplösandet av riksdagen 1972 och 1975 utan vettig orsak uppfattades som brott mot parlamentarismen.

Kekkonen favoriserade dock rödmyllesamarbetet. Han hade sina fiender på högerkanten. Detta möjliggjorde ett omfattande reformarbete lett av Centern och Socialdemokraterna.

Reformerna betydde att Finland blev en nordisk välfärdsstat sent, men på kort tid, under slutet 60-talet och under 70-talet.

Mauno Koivistos presidentperiod (1981-1994) kom att betyda västligare orientering i utrikespolitiken, när Sovjet kollapsade och därtill ett nytänkande i statsförfattningsfrågor.

Det ledde – via del reformer – till 2000 års grundlag, där riksdagens roll förstärktes och presidentens försvagades. Bildandet av en regering gick i praktiken till riksdagspartierna. Upplösande av riksdags kan endast göras på statsministerns förslag.

Presidenten leder utrikes- och försvarspolitiken i samråd med regeringen. Presidenten besluter om krig och fred med riksdagens samtycke. Presidenten är överbefälhavare för försvarsmakten. Presidenten kan benåda efter att ha hört Högsta domstolen.

Han utnämner ledande tjänstemän, bland annat försvarsmaktens kommendör, officerarna, ambassadörerna, justitiekanslern och domarna samt generaldirektören för Finlands bank.

Ett försök av Mari Kiviniemis borgerliga regering att i sak frånta presidenten den ledande rollen inom utrikes- och säkerhetspolitik stoppades, på förslag av  grundlagsutskottet, av riksdagen 2011.

Om konflikt uppstår mellan president och regering måste den lösas av riksdagen, annars står presidentens ord fast.

Statsministern företräder landet i EU-sammanhang. Besluten inom EU som gäller utrikes- och försvarspolitik kräver i regel enhällighet av medlemsländerna.

Regeringen söker presidentens godkännande genom att behandla frågan i regeringens utrikespolitiska- och säkerhetspolitiska utskott under ledning av presidenten. Regeringen besluter i samråd med presidenten då det gäller utrikespolitiken inom EU. Då de stora medlemsländerna vill formulera sin utrikes- och säkerhetspolitik själv har EU:s roll inte blivit omfattande.

I och med att presidenterna i Finlands historia haft en stor betydelse när det rikligt gäller kan en president påverka folkopinionen när det gäller viktiga värdefrågor.

Nyårstalet och talet vid öppnande av riksdagen ger traditionellt en bra möjlighet att påverka.

SDP ändrade hållning och lyckades

Socialdemokraterna motsatte sig länge folkval av presidenten.

Då Mauno Koivistos popularitet bara ökade tog partisekreterare Erkki Liikanen initiativ till att ändra partiets hållning och lyckades.

En komplicerad modell – kallad (Jan-Magnus) Janssons frestelse – prövades i presidentvalet 1987.

Man röstade i första hand på presidentkandidaterna och i andra hand på elektorer. Mauno Koivisto fick mest röster men inte tillräckligt. Han valdes av elektorerna.

Man gick in för ett direkt folkval 1991; vid behov i två omgångar.

Som första folkvalda president valdes Martti Ahtisaari 1994 och därefter Tarja Halonen 2000 och 2006 samt Sauli Niinistö 2012. Ingen har ännu valts i första omgången.

Socialdemokraternas rädsla att valet skulle favorisera de borgerliga hade visat sig sig vara oriktig.

Partiets kandidat Paavo Lipponen gick dock på en nit 2012. Orsakerna är ännu inte riktigt klara.

Valet i två omgångar tycks leda till att många väljare spekulerar i vem som kan komma med i den andra omgången. Den ordnas om ingen får majoritet i den första.

Väljarna kan då lämna sitt eget partis kandidat och rösta fritt för att påverka. Elisabeth Rehns framgång 1994 och Pekka Haavistos framgång 2012 vittnar om detta fenomen.

En andra omgång avgörande

Presidentvalet i januari (och eventuellt februari) 2018 kommer i mycket att gälla vem som går till andra omgången.

Samlingspartiet försöker genom en dimridå, en valmansförening, att göra det lättare för väljarna att rösta direkt på den sittande presidenten. Man vill undgå den andra omgången.

Det är särskilt viktigt för socialdemokraterna – efter det oväntade fiaskot 2012 – att deras kandidat kommer till andra omgången.

Därför är det viktigt för partifolket att rösta i valet av partiets kandidat och med energi gå in för att få sin kandidat med i andra omgången.

Troligen går samlingspartisten Sauli Niinistö lätt vidare.

En möjlighet är att den gröna vågen kastar in sin kandidat, även om Pekka Haavisto fört en stilla tillvaro sedan förra valet.

Tyvärr är den högerradikala kandidaten Laura Huhtasaari också en möjlighet. Internationellt har auktoritära, högerradikaler gjort bra val. Därtill finns det många missnöjda bland vanligt folk på grund av regeringens favorisering av de rika, arbetslösheten och allmän misströstan.

Den socialdemokratiska kandidaten har en god chans att gå till andra omgången. Det finns en opinion för att ha en kvinna som president.

Hon skulle också vara det humana, optimistiska, nordiskt inriktade och globalt aktiva alternativet vid sidan av den nuvarande presidentens traditionella profil av en äldre herreman.

De svenska socialdemokraterna är säkra på att Maarit Feldt-Ranta skulle göra bra ifrån sig.

Det skulle hon, tro mej.