Den första rapporten om ojämlikhetens tillstånd utkom 2020. Rapporterna har publicerats inom ramarna av ett projekt som påbörjades 2019. Moderatorn Asta Leppä har skrivit om frågor som berör ojämlikhet i olika medier.

– Det är ytterst viktigt att samla in data om ojämlikheten. Diskussionen har varit politiskt färgad och polariserad. Det finns konfliktfylld information, men även felaktig information därute, inledde Leppä.

– Många har kommenterat inkomstskillnaderna och beskattningen bakom dem, konstaterade professor emeritus Matti Tuomala från Tammerfors universitet som betonade att beskattningen är det viktigaste verktyget att göra politik när det gäller den offentliga sektorn.

Tuomala har skrivit rapportens två första artiklar tillsammans med Marja Riihelä. Han fick därför svara både på de frågor som gällde artikeln om beskattningens roll bakom inkomst- och förmögenhetsskillnaderna samt de frågor som gällde artikeln om fattigdomen i Finland.

– Diskussionen har varit på samma nivå som Natodiskussionen i Finland, kommenterade Tuomala diskussionen kring ojämlikheten.

Tuomala och Riihelä hade haft till sitt förfogande data från år 1995 framåt.

– Den största förändringen i skattesystemet skedde 1993, påpekade Tuomala som menade att data från år 1990 framåt skulle därför ha varit av värde.

Det är inte helt lätt att komma åt de största förmögenheterna. Ofördelade vinster som behålls inom företaget är en sådan post som döljer en del av kapitalet som de rikaste besitter. Tuomala påpekade också att holdingbolag är ett sätt för de allra rikaste att skydda sig från beskattningen.

Tuomala lyfte fram Antti Herlin som figurerar på tidskriften Forbes lista med en förmögenhet på 6 miljarder euro. Han betalar mellan 7 och 8 miljoner euro i skatt per år, främst kapitalskatt.

När det gäller inkomstskillnader är ginikoefficienten det vanligaste nyckeltalet, men den är enligt Tuomala förhållandevis okänd.

Tuomala varnade för uppkomsten av ett bestående klassamhälle. Till de som säger att de förmögnaste skapar arbetsplatser, påpekade han att en del har fått sin förmögenhet genom arv. Han ifrågasatte relationen mellan verksamheten och förmögenheten i de fall där man är född i en rik familj.

– Miljöskatter handlar inte om att samla in skatteintäkter utan att förhindra miljöskador, tog han upp en analogi till kapitalskattens försvar. Enligt Tuomala skyddar kapitalskatten samhällets strukturer.

Situationen i Sverige kom också upp i diskussionen, när Asta Leppä lyfte fram Thomas Piketty som är en stor beundrare av den svenska välfärdsstaten.

– Göran Therborn har skrivit en bok om hur det svenska folkhemmet har återvänt till ett klassamhälle där staten eller regeringen företräder kapitalet, sade Tuomala och menade att Pikettys kunskaper om Sverige är bristfälliga. Han påminde om att folkhemmet var ett begrepp som Per Albin Hansson tog från konservativa politiker och gav ett socialdemokratiskt innebörd på den tiden som Sverige höll på med att avskaffa klassamhället.

Tuomala sade att han har börjat läsa John Kenneth Galbraith på nytt. I tiderna påverkade Galbraith stort hans intresse för frågor som har med ekonomisk ojämlikhet att göra. Han nämnde Galbraiths klassiker Amerikansk kapitalism.

Asta Leppä och Matti Tuomala diskuterar ojämlikhet. (Foto: Topi Lappalainen)

Som en inledning till diskussionen om fattigdomen i Finland tog Leppä fram Amartya Sen och hans definition på fattigdomen som är bredare än bara inkomstfattigdom.

Tuomala konstaterade att Sen kritiserar utilitarismen och John Rawls teorier. Sen intresserar sig för människans funktionsduglighet och skriver om den positiva friheten att vara något och göra något.

– De två saker är vad människorna eftersträvar och inkomsten täcker inte dessa mål, sade Tuomala. Han medgav att inkomstnivån och ekonomiska resurser är viktiga, men enligt Sens teori är funktionsdugligheten det allra viktigaste. De kriterier som Rawls tillämpar tar enligt Sen inte i beaktande människornas förmåga att göra bruk av sina resurser.

– Jag har studerat under Sen i England och han hör till mina största förebilder, berättade Tuomala och beskrev hur Sen kunde fylla den första salen vid Oxfords universitet, men sedan när det gällde matematisk ekonomi, kunde det vara bara fyra personer på plats trots att det var Sen som undervisade och Tuomala var vid något tillfälle den enda som inte var av indisk härkomst.

Leppä undrade om man fortfarande får tala om rika och fattiga. Tuomala förklarade att Statistikcentralen använder sig av låg- och höginkomsttagare i sina definitioner. På engelska är begreppet poverty (fattigdom) fortfarande väldigt mycket i bruk.

Tuomala berättade att långtidsarbetslösa och något äldre män bland dem har den största fattigdomsrisken i Finland.

Leppä frågade om fattigdomen bland företagare när vissa tvingas att vara företagare. Både plattformsekonomin och det växande prekariatet som har uppstått på senare år har ändrat på villkoren för företagandet.

– Alla företagare är inte förmögna. De allra största skillnaderna när det gäller inkomst och förmögenhet finns bland företagare. På 1990-talet tvingades till exempel kommunernas städare att bli företagare, berättade Tuomala.

Leppä kommenterade att landet är tudelat i de som har en fast anställning och sedan finns de som är i en prekär ställning på arbetsmarknaden eller är arbetslösa.

– Arbetsplatserna blev betydligt mer osäkra i och med samhällsförändringen i början av 1990-talet, konstaterade Tuomala om den stora förändringen i Finland. Han lyfte fram situationen i resten av Europa och var av den åsikten att de europeiska socialdemokraterna var för godtrogna inför den stora berättelsen om att riskerna kunde bättre kontrolleras på finansmarknaden och globaliseringen tog plats på ett alltför okontrollerat sätt.

Den tredje artikeln handlar om ekonomins roll i väljarbeteendet. Av de tre artikelförfattarna Timo M. Kauppinen, Hanna Wass och Anu Kantola var Kauppinen och Wass på plats.

Hanna Wass på Kalevi Sorsa-stiftelsens rapportlansering i Musikhuset den 24 oktober 2022. (Foto: Topi Lappalainen)

Wass är docent i allmän statslära vid Helsingfors universitet. Hon berättade att hon hade diskuterat ekonomins roll i väljarbeteendet med Matti Apunen som ledde Näringslivets delegation mellan 2010 och 2019. Wass hade påstått att väljaren inte i första hand röstar med plånboken i röstningsbåset.

– Alla mina bekanta gör det, hade Apunen svarat och menat att ekonomin avgör politiska val.

Wass påpekade att det är också skillnad på huruvida man tänker på den egna plånboken eller den offentliga ekonomin när man röstar.

En viktig fråga som diskuterades var huruvida den förmögna eliten har börjat leva sitt eget liv och formar en skild politisk överklass tack vare sina många nätverk?

Timo M. Kauppinen är forskningschef vid Institutet för hälsa och välfärd. Han betonade att förmögenhet är något annat än stora inkomster och i artikeln mäts det stora inkomster, ingenting annat. Förmögenhetsskatten avskaffades i Finland år 2005 och det gör det svårare att hålla reda på stora förmögenheter.

Enligt Kauppinen finns det en koppling mellan inkomstnivå och valresultat i ett röstningsområde. Om utbildningsnivåns betydelse när man tar inkomstnivån i beaktande hade han en intressant poäng. Högt utbildade låginkomsttagare tenderar att rösta på Vänsterförbundet och De gröna i Finland, medan de lägre utbildade låginkomsttagarna röstar på Socialdemokraterna och Sannfinländarna.

Wass konstaterade att höginkomsttagarnas intressen blir bättre noterade i beslutsfattandet. Hon hänvisade till vad Thomas Piketty har skrivit om höginkomsttagarnas relation till värdefrågor. Också i den finländska kontexten tyckte hon att det var intressant att fundera på uppdelningen mellan progressiva akademiker och konservativa köpmän. Värdekonservativa höginkomsttagare finns bland företagare som kan ha höga inkomster trots låg utbildning.

Wass och Kauppinen underströk skillnaden mellan SDP och Vänsterförbundet när det gäller huruvida man appellerar till traditionella arbetarväljare. SDP gör det fortfarande, men Wass påpekade att i valet 2015 hände det mycket bland dem som röstar på Vänsterförbundet och deras nya väljarbas består av högt utbildade väljare.

Leppä påpekade att höginkomsttagarna röstar mer aktivt och att det är också en demokratifråga när man tänker vems röst det är som hörs i samhället.

– Röstningsområden med höginkomsttagare är bättre representerade i det kommunala beslutsfattandet, konstaterade Kauppinen och betonade att det syns i hurdana nedskärningar man gör på servicenätet i Finland.

– Risken är mindre i de områden där höginkomsttagare bor när det gäller nedläggningar av skolor, höll med Wass.

Den fjärde artikeln handlar om könssegregationen på arbetsmarknaden och ojämlikheten mellan könen. Artikelförfattarna är Irene Prix, Outi Sirniö och Elina Kilpi-Jakonen. Av dessa var akademiforskare Kilpi-Jakonen från Åbo universitet på plats.

– Det är inte helt entydigt att man för icke-könstypiska yrkesval om man kommer från en högre utbildningsnivå, konstaterade Jakonen. Man kunde alltså anta att så är fallet om man tänker att högt utbildade har mer liberala uppfostringsmetoder, vilket gör det lättare för barnen att välja fritt vad de vill syssla med.

– I universitetsvärlden är det unga män från låginkomsttagarfamiljer som oftast väljer icke-könstypiska utbildningar, berättade Jakonen. Könssegregationen inom utbildningen har minskat i Finland.

Leppä lyfte fram situationen inom vårdyrken nu i efterdyningarna av vårdarstrejken när det talats mycket om arbetsförhållandena inom vården.

– Söker unga män till yrken inom hälsovård och småbarnspedagogik? frågade sig Jakonen. Hon var av den åsikten att varken arbetsförhållanden eller lönenivå har nått en sådan nivå där speciellt många unga män skulle söka sig till de yrken. Att göra yrken inom hälsovård och småbarnspedagogik attraktiva för alla uppfattade hon som en viktig samhällsfråga.

Den femte artikeln i rapporten, om skillnader i upplevelser av välfärd, har skrivits av Niko Eskelinen, Sakari Kainulainen, Pietari Kujala och Mikko Niemelä. På plats var Kainulainen som arbetar som specialsakkunnig vid Diakoni-yrkeshögskolan.

Till en början diskuterade han begreppet lycka med Leppä. Kainulainen ansåg att det är ytterst problematiskt att diskutera upplevelser av lycka när man saknar ett absolut mått för lyckan. Finländarna kan vara lyckligt lottade i den meningen att man får bo där man vill bo. De fattiga känner sig dock mindre lyckliga.

– Det har inte intresserat mig huruvida de rikaste är lyckliga, konstaterade Kainulainen. Han menade dock att bland de fattigaste kan man köpa sig lycka.

– Jag har skämtat att hittar en långtidsarbetslös ett välbetalt arbete och en ensamförsörjare en god partner, då blir man lycklig.

Kainulainen fortsatte dock att när inkomstnivån stiger över genomsnittet, blir man inte desto lyckligare om inkomstnivån fortsätter att öka.

– Vi ser varandra mindre hela tiden mindre och allt fler bor ensamma, sade Kainulainen om hur sociala relationer är relaterade till lyckan, eller att bristen på relationer utökar känslan av att vara olycklig. Han påpekade ändå som en positiv utbildning att män har blivit lyckligare, och det gäller också de unga. Det hänger ihop med friheten att få visa sina känslor öppet.

Kainulainen varnade ändå för risken vad som händer med de unga som upplever att de saknar en koppling till samhället.

– Den avsmalnande framtidshorisonten har en koppling till stödet för Sannfinländarna, kunde Hanna Wass inflika med utgångspunkt i sin forskning som gäller väljarbeteendet.