Vi är alldeles i slutet av en speciell sommar – med hetta, torka och skogsbränder. Högsäsongen är över och höstens tystnad börjar ta över Nagu. Skärgårdsborna är kvar, sommargästen Kjell Westö likaså. Han vill tillbringa en allt större del av året här i sin skrivarstuga vid havet. Men då får det gärna finnas vissa bekvämligheter, som duschvatten. Och nu är brunnen tom.

– Det är som en symbolisk ultralight-version i lyxtappning av världens läge med klimatförändringarna och sötvatten som bristvara, säger Westö och häller upp kaffe åt oss.

Här är fridfullt. Men skenet bedrar. Han jobbar förvisso i idyllisk miljö, försjunken i två bokprojekt, men då jag frågar vad han funderar mest på just nu släpper han ut tankar som går på högvarv, en tankarnas kamp om klimatförändringarna och vårt förhållande till dem.

Därtill kommer faktumet att han jobbat stenhårt. Under de gångna tolv månaderna har han talat inför publik 160 gånger i sammanlagt 14 länder. Han har tappat räkningen på antalet flygresor, de som indirekt kanske bidragit till att blåbärsriset framför stugan redan är brunt.

– Det är svårt att tala om detta utan att vara en hycklare. Jag hör till en generation som utnyttjat möjligheten till en expansiv livsstil. Det är inte värt mycket att nu som 57-åring börja ändra sig. Men jag gör det, säger Westö.

Han är både inspirerad och förfärad av den svenska debatten i klimatfrågan, en debatt som denna sommar fick stor uppmärksamhet innan strålkastarljuset återigen riktades tillbaka mot migration och bilbränder.

– I Finland diskuterar man fortfarande ofta klimatfrågan på ett lättvindigt sätt. I Sverige betonar man medborgarnas ansvar och en elit berättar i media att nu ska de sluta flyga eller i varje fall sluta semestra i Afrika. Här finns en inbyggd moralisk skevhet, att skribenter och människor som i någon mening tillhör en elit slutar flyga när de själva har sett hela världen.

– Vem är jag att säga att en familj som slitit och sparat ska sluta flyga till Turkiet eller Teneriffa? Jag var själv på Teneriffa i vintras och skrev då på ett brev som ska ingå i en bok, och märkte att jag drog mig för att datera brevet med vistelseorten. Den som så vill kan avslöja mitt hyckleri hela tiden då vi talar om detta.

Men är inte det förunderligt, att politiken bestämmer om mycket i våra liv medan en ödesfråga som planetens beboelighet lämnas till individuella val?

– Givetvis, och det blir inte bättre av att fler länder vill följa Trumps exempel och lämna Parisavtalet. Ändå är det inte de enskilda politikerna som svikit, utan hela politiken. Ansvaret har på ett absurt sätt runnit ner till medborgarnivå. Många blir deprimerade av detta ansvar, helt förståeligt.

Systemfelet beror nu framför allt enligt Westö på kapitalismens och marknadslogikens expansiva drag – även om socialistiska stater förstås också varit katastrofer för miljön.

– En del företag och stormrika altruister gör väldigt bra saker, men det räcker inte. Det system de försöker kompensera för är så groteskt och glupskt. Med tron på ständig tillväxt som grundproblem. I valdebatterna är det ingen som vågar säga att den ständiga tillväxten är oförenlig med hållbarhet.

Skrivandet drar längre strået

Då kommer vi till frågan om det skulle behövas en Kjell Westö i riksdagsvalet 2019 för att säga bland annat detta. Han har, som vanligt, tillfrågats och övervägt, men, som vanligt, tackat nej.

Även om det inte blivit någon egen kandidatur har han i de senaste riksdagsvalen valt att aktivt stödja Thomas Wallgren (SDP) i Helsingfors valkrets. Socialdemokraterna vore alternativet även för Westö som beskriver sig som “vänsterliberal, socialliberal eller måttfull vänster”.

Men det blir ingen kandidatur. Det blir istället bra böcker, och dåligt samvete. För även om han ser alla val i Europa som ödesval just nu  – förutom klimatfrågan också på grund av ytterhögern – så lever man bara en gång.

– Jag känner att jag inte kan prioritera bort skrivandet nu. Alla kan dö när som helst och en del av mina jämnåriga vänner har gjort det. Jag vill komplettera min litterära produktion och vet att jag inte kan skriva vid sidan om politiken som en Jörn Donner. Jag är inte lika stark och stridbar som han. Jag skulle eventuellt ha reell chans att bli invald, och vill inte riskera en så lång paus från skrivandet.

Författare kan förstås också påverka samhället. Vilken roll har och kunde författarna ha i samhällsdebatten i dag? Westö konstaterar att hans skrå hörs främst när det gäller kulturskandaler eller historia. Rollen är inte närapå lika betydelsefull som den var för författare och filosofer i Europa på till exempel 1960-talet.

Samtidigt finns det en beställning på att belysa frågor ur perspektiv som faller i skugga då politik blivit ingenjörskonst utövad av yrkespolitiker. Och han är övertygad om att han gör mest nytta för samhället genom att skriva och tala som författare. Precis som han är övertygad om att han är så pass individualistiskt lagd att han vore en usel politiker. Vår tids politik har också retoriska dimensioner som oroar honom.

– Nu finns det åtminstone på riksnivå ett politiskt språk som stänger ut alla lekmän. Och ett ekonomiskt språk, och ett juridiskt. Kanske är det det här som på ett tragiskt vis gjort att politiken fjärmat sig från folket. Då politiken förvandlas till ett spel är det politiken som fjärmar sig från folket och inte tvärtom. Och det här utnyttjar sedan populister av olika slag, dels genom att servera förenklade sanningar till väljarna, och i förlängningen genom att sprida fördomar och till och med hat.

Kollektiv självupptagenhet

Även sociala medier har förändrat allting. Den demokratiska potentialen i dessa är uppenbar, men lika underutnyttjad som den destruktiva sidan är matad. Enligt Westö ligger det i människans natur att skvallra, gräla, förtränga saker och fly in i underhållning. Egenskaper som påverkar hur vi använder sociala medier.

– Inte heller vi som gör motstånd kan ens föreställa oss hur narcissistiska vi är i jämförelse med en genomsnittsmänniska för 200 eller 300 år sedan. Då fanns ett litet skikt som kunde spegla sig i det oändliga och be någon mästarkonstnär måla deras porträtt, men det var en försvinnande liten elit. Nu bereds en stor del av världen en möjlighet att bejaka sin fåfänga och narcissism.

Jag har hört det här förut, men då med fokus på individualismen. Handlar det om någonting annat enligt dig?

– Det paradoxala är att det inte handlar om individualism. Facebook har över två miljarder användare som gör i stort sett samma saker där. Våra beteendemönster är inte individualistiska fast vi tror det. Det individualistiska är att testa om man klarar sig utan dessa mönster.

Samtidigt kan man väl inte påverka lika bra om man inte är på de digitala plattformar som folk rör sig på?

– Nej, man diskvalificerar sig från en massa dagliga skeenden om man vägrar gå med på de sociala påbud som påförts oss utan att vi blev tillfrågade om vi ville ha dem.

Påbudet med sociala medier har enligt Westö fört med sig en slags kortsynthet.

– Vi blir upprörda av svält, krigsgrymheter, terrorism och klimatförnekelse. Men vi är också bra på att glömma. Jag kan gissa att klimatforskarna, de som ser de troliga händelseförloppen, blir förtvivlade när media först lyfter upp saker och sedan inte följer upp. Få av oss är konsekventa i att följa upp saker. Hur gick det för de där öarna i Stilla havet som var på väg att bli under vatten? Det är en märklig glömska, och den är absurd, för vi är bättre informerade än någonsin.