Ondskan växer inte främst i våldshandlingar. Den växer i det vi inte gör. I tystnaden när vi borde säga ifrån. I stegen vi inte tar, när någon ramlar. Den bor i vanor och rutiner och i meningar som ”jag följde bara reglerna” eller ”det är inte mitt ansvar”. Där, i den bekväma likgiltigheten, blir den stark.

Vi tänker att ondskan är dramatisk, en eld som flammar, en knytnäve som slår. Men oftast är den stillsam. Den kan vara ett möte där människor förvandlas till siffror i en budget. Ett mejl som aldrig besvaras. En blick som vänds bort från någon som ber om hjälp. Ondskan har inte alltid horn. Ibland har den en titel, ibland en slips, ibland ett leende som säger: ”Det här är för allas bästa.”

Det svåra är inte att se ondskan i historien. Det svåra är att se den i nuet, där vi själva står. Och att erkänna att den inte alltid bor långt borta. Den bor i oss, i våra kompromisser, i vår rädsla för konflikt, i vår vana att låta saker passera obemärkt. Men den kan också mötas. Med ord, med handling, med uppmärksamhet. Varje gång vi väljer att se, att agera, att stå kvar när världen vänder bort blicken – då förlorar ondskan lite av sin makt. Och kanske är det just där, i de små besluten, som hoppet börjar växa.

Ondskan smyger i vardagen,
i tystnaden vi låter passera,
i stegen vi inte tar.

Men varje gång vi ser,
blir mörkret svagare.

Den bor i mejl som aldrig skickas,
i blickar som vänds bort,
i ord som aldrig sägs.

Men handen som sträcks ut
får den att vissna.

Vi vill tro att mörkret är långt borta,
men det finns också i oss.

I vanor.
I kompromisser.
I rädsla.

Att öppna ögonen.

Där börjar ljuset.