Någon har vägt dina ord på en skala, bedömt rytm och bildspråk och slutligen sammanfattat om din poesi klarat den granskande blicken. Ibland känns det nästan lika svårt som att man skulle betygsätta en människas andetag som att recensera lyrik. Så storartad är den.

Jag vet, det kan uppfattas dramatiskt. Men poesin är dramatisk. Inte alltid i tonen, men i vad den är. Bara tanken att omfamna en diktsamling för en analys känns till och från lika svårt som att fånga kraften i strömmarna som färdas under havsvågorna.

Jag har både recenserat andras och har fått mina egna diktsamlingar recenserade genom åren. När jag för snart tio år sedan började recensera poesi för första gången efter många års skrivande om musik så var min första känsla en slags otillräcklighet inför uppdraget. Men jag hade ett sådant stort intresse för att börja skriva om poesi, att det var omöjligt att stoppa den resa som skulle följa.

Hundratals diktsamlingar har blivit lästa och recenserade och väldigt ofta i processen har jag tänkt – hur ska detta gå? Hur ska jag klara av att sammanfatta någonting så stort och i många fall så personligt som poesin är? Det var verkligen en känslig mark som jag insåg att jag gav mig ut för att vandra på.

Vad är då värst – att få sin egen poesi nedvärderad eller i vissa fall sågad eller att själv skriva negativt om diktsamlingar som har sina brister? Utan tvekan att behöva skriva negativt om andras verk. För min egen del så känns det till och från nästan uppfriskande att få en liten sågning till och från. Poesin är ju precis som konsten – extremt subjektiv och om recensenten i fråga inte har förstått vad man sysslar med i sina dikter eller stört sig på något annat (eller bara haft en dålig dag) så är ju till slut och sist all kritik bättre än ingen alls.

En sak som jag har funderat på en hel del genom åren är hur några få recensenter som jag har läst recensioner av, verkar låta sin blodtörst ta över känslan i deras texter. Jag har upplevt att dessa kritiker tycks ha målet att för att försöka trycka ner och på något sätt förnedra diktsamlingen (och i vissa fall poeten) genom att försöka glänsa med någon slags sadistisk ton i sin framhållning som ”seriösa” recensenter. Mobbning har med andra ord tagit in sig i det litterära finrummet och det går faktiskt att såga en diktsamling utan att framstå som oseriös om man nu verkligen tycker så illa om det man läst. Det kallas för konstruktiv kritik och det borde vara ett verktyg i alla kritikers verktygslåda.

För om man vill skada någon så kan man nog göra det genom att recensera diktsamlingar, eftersom poesin skulle kunna jämföras med hjärtslag, eller någonting så känsligt som det. Men samtidigt måste man ju som författare vara medveten om att när man ger sig in i leken, så får man leken tåla och att en del recensenter kan vara värre än andra.

Till slut och sist handlar nog en del om att vi lever i ett hårt och kallt samhälle. Människor försöker trampa ner varandra för att ta sig framåt (lycka till med det…) istället för att bygga någonting vackert tillsammans. Tyvärr verkar denna mentalitet ha slingrat sig in i de flesta områden i samhället – även bland recensenter.

Får man då inte tycka att poesi är dåligt? Jo, det får man. Man får till och med tycka att poesi är bedrövligt. Men att upphöja sig själv som en skicklig journalist som gör sig ”rolig” på andras bekostnad får mig att tänka på människor genom historien som inte känns så mänskliga.

Borde det inte vara viktigare som medmänniska att visa vägen framåt för någon som gått lite vilse oavsett om det är på livets väg eller på litteraturens stigar istället för att håna, skada eller göra sig “rolig” på andras bekostnad för att upphöja sig själv?

Det är en fråga som vi människor kan ställa oss, oavsett vilket område i livet som vi befinner oss i.