Tack ordförande, bästa kamrater, kära kongress,

Jag säger kära för att det här är en årlig politisk höjdpunkt och det är härligt att komma samman i den socialdemorkatiska politikens tecken – på svenska i Finland. Dessutom råkar min första FSD-kongress vara just här, 2017.

Många kamrater talade för en rättvisare politik än den regeringen Sipilä förde. För jämställdhet och för jämlikhet. Motionerna var många och konkreta och kongressens budskap blev att våra budskap måste bli tydligare. Det blev de med åren.

Jag ska inte bli för nostalgisk, vi ska blicka framåt, men lite till om kongressen 2017: Maarit Feldt-Ranta var på resa i USA och skickade en videohälsning om framför allt demokratifrågor. Under året hade nazister nämligen demonstrerat på gator i både Finland och Sverige och hon sade att ”I kampen mot nazism måste FSD och SDP gå i bräschen. Kampen ska föras vidare!”

Och den förs vidare. Situationen idag påminner mycket om läget 2017. Skillnaden är att denna regering är ännu mer högersinnad, mer fientligt inställd till facket, mer invandringsfientlig och mer blind för de utsattas livsvillkor än vad regeringen Sipilä var.

Efter den regeringen kom regeringen Rinne och regeringen Marin – med bland annat utvidgad läroplikt, familjeledighetsreform och en ambitiös klimatpolitik.

Efter regeringen Orpo-Purra ska vi se till att vi får regeringen Lindtman och vänder Finlands riktning, gör politiken mer medmänsklig och på alla sätt hållbar. Vi är det trovärdiga alternativet och det behövs akut.

Det handlar inte bara om vilka värdemässiga val vi fattar. Det handlar också om vad som faktiskt fungerar.

Arbetslösa har inte fått jobb genom regeringens nedskärningar, tvärtom har arbetslösheten ökat.

En politik som ökar bostadslöshet och vräkningar är en misslyckad politik.

En politik som ökar barnfattigdom är orättvis.

Våra svenska kamrater baxnar för att använda deras eget ord då de ser att Finlands regering finansierar skattelättnader som främst gynnar välbärgade genom lån. Att de ökar statsskulden mer än någon tidigare regering utan att stärka välfärden.

Därtill kommer en undermålig klimatpolitik och en skamlig utrikespolitik där utrikesministern gör sitt bästa, vilket inte är lite, men där vi står på fel sida av historien gällande folkmordet i Gaza och förtrycket i hela Palestina.

2017 tog en del upp Bernie Sanders som inspiration. Idag kan motsvarigheten vara Zohran Mamdani, New Yorks nya borgmästare, stolt demokratisk socialist.

Framgången har många faktorer, men en är en konkret framtidsvision för den vanliga människans vardag. Billigare bostäder och dagisar, bättre kollektivtrafik.

I vårt krävande ekonomiska läge kan vi inte lova guld och gröna skogar, men vi måste ha tydliga steg mot mål som får och ska vara högt ställda, för den vanliga människans vardag, för det gemensammas bästa. Vi håller givetvis fast vid vårt ambitiösa klimatmål, för det gynnar både ekonomi och säkerhet, de två dominerande politiska frågorna.

Vi ska jobba för vård i tidigt skede. För en bättre yrkesutbildning efter denna periods nedskärningar. Detsamma gäller bildning i stort, det gäller kulturen och tredje sektorn.

Högern kommer att säga att vi tänker beskatta sönder tillväxten, men det stämmer inte. Och med deras resultat skulle jag inte brösta upp mig så mycket. Om vi får bestämma så höjer vi en del skatter, sänker en del, för låg- och medelinkomsttagare, i en helhet som ökar både investeringar och jämlikhet.

De till vänster om oss kommer att säga att vi inte gör tillräckligt, att vi är för försiktiga. Men vi är med stolthet även varsamma med offentliga finanser. Vi kan inte återuppbygga allting på en gång, vi måste göra det stegvis och vi måste i många frågor skapa nya modeller istället för att bara återinföra det gamla.

Då kritik kommer från två håll vet vi att vi är i blickfånget, det är bra, så ska det vara för en gallupledare. Det är vår plats. Vi står stadigt då det blåser snålt.

Det är ungefär ett och ett halvt år till nästa riksdagsval. Mycket hinner hända fram till dess. Vi följer spänt med läget i Ukraina, en ödesfråga där vi lyckligtvis har konsensus i Finland.

Målet måste vara statsministerposten i en regering som verkligen kan förverkliga en socialdemokratisk politik. Vi behöver en rödgrön regering.Efter en så här konservativ högerregering behövs en tydlig motvikt som levererar så vi därefter får förnyat förtroende.

Tiderna är krävande, men med Sanna Marins ord: hopp finns i handlingar.

Avslutningsvid, kära kongress,

Stort tack för era insatser i vårens val där vi segrade historiskt. Det är svårt i välfärdsområden och kommuner, men desto viktigare att vi är där. Och om vi dessutom får en regering som satsar på vården och välfärden så finns alla förutsättningar. Ett starkt välfärdssamhälle är bästa garanten även för den livsviktiga servicen på svenska.

Sedan vi sågs sist, har det hänt även en annan stor sak för FSD. Vi har en till riksdagsledamot. En ledamot som var redo som ett politikerproffs även på riksnivå på direkten. Som för med sig hjärta och kunskap till beslutsfattande. Som på kongressen 2017 som jag tjatat så mycket om stod här och kritiserade dåvarande regeringen för en omvänd Robin Hood-politik. Som utvecklats otroligt.

Vi är nu minst dubbelt så starka. Så jag tackar för mig och efterlyser en rungande applåd för bästa Anette Karlsson!