Det verkar som om alla ska tycka till och ha en åsikt om vad Finland ska göra eller icke göra med de finländska medborgarna i fånglägret i al-Hol. Riksdagsgrupperna har naturligtvis diskuterat frågan eftersom oppositionen skridit till interpellation om just detta. Sociala medier svämmar också över av åsikter i någonting som inte borde vara en åsiktsfråga.

Att utrikesminister Pekka Haavisto är ganska förtegen ligger i sakens natur. Det är förståeligt mycket som är sekretessbelagt i ärenden som dessa. Myndigheterna kan inte dela med sig av information på ett sätt som strider mot lagen för att vi alla ska kunna leka den som bestämmer vid kaffeborden.

Det finns mycket att beakta i det komplexa sammanhanget. Samlingspartiet gör diskussionsklimatet en björntjänst då de bara upprepar att de vill att Finland hjälper barnen, men inte kvinnorna. De tiger om faktumet att fånglägrets upprätthållare vägrar skilja barn från sina familjer. Deras alternativ är alltså inget alternativ. Men varför förs diskussionen utifrån frågan om Finland ska ta hem ”bara barnen” eller ”barnen och mammorna”?

Många möjligheter har granskats och utreds fortsättningsvis av våra myndigheter. Det är så saken ska skötas. Det är absurt att vi alla sitter och funderar på vår ståndpunkt om en människa i den och den situationen. Som etisk övning kan det förstås vara bra, som reflexion kring lagstiftningsbehov likaså. Men myndighetsutövning kan inte fungera enligt sådant tyckande. Det här borde handla om att tillämpa existerande lagstiftning, med stöd i högsta politiska ledningen då lagen ger skäl till det. Situationen är särskilt komplicerad i och med någon direkt motsvarande utmaning inte tidigare har funnits.

Nu bedöms säkerhetsrisker på stort allvar. Dessa skall beaktas enligt lagen, precis som medborgarnas grundläggande rättigheter. Det blir en bedömningsfråga där det går att fatta ett så korrekt beslut som möjligt endast för de som har alla tillgängliga uppgifter tillhanda.

Nu är linjen den att Finlands myndigheter går igenom varje medborgares fall individuellt och fattar beslut utifrån grundläggande mänskliga rättigheter och samtidigt beaktar säkerhetsaspekter. Det låter också som det enda rimliga enligt mig, i en situation som förändrats i och med allt som skett under lägrets snart ettåriga existens.

Vi måste också komma ihåg att kriget är närvarande i Syrien. Myndigheterna har också ansvar för de som eventuellt skulle utföra operationen att hämta hem medborgare.

Och ja, hjärtat gråter. Många av de finländska barnen i lägret är i dagisålder. Men de lever under helt andra – vidriga – förhållanden än dagisbarnen här hemma. Lagstiftningen ger stöd för att rädda dem.

Med de vuxna blir det svårare, och just därför stärks jag i uppfattningen att den tidigare nämnda linjen är den enda möjliga. I mitt Facebook-flöde finns kommentarer om att några mammor inte borde kunna utgöra något hot här. Jag anser däremot att vi borde slopa bilden av den stackars mamman och precis som juridiken se till vuxna och minderåriga, föräldrar och vårdnadshavare istället för kvinnor och mammor i offerroll. Frågan är hur Finland behandlar vuxna IS-aktiva utifrån vad vi vet om deras handlingar, vare sig de är män eller kvinnor. De som är i lägret kan vara de mest övertygade i sin sak eftersom de blev kvar till det bittra slutet.

De som i fördömandet av IS-aktiva medborgare anser att vi ska lämna finländarna i al-Hol åt deras öde kan fundera på följande: är det faktiskt de redan hårt utsatta kurdernas ansvar att upprätthålla ett läger med tiotusentals fångar ur IS-familjer som är medborgare i länder världen om? Vad händer om lägret inte längre kan upprätthållas, till exempel till följd av Turkiets attacker i Syrien?

Det enda säkra är att frågan är oerhört svår. Vi måste, som den mest sansade rösten i debatten, Erkki Tuomioja (SDP), säger ha förtroende och ge myndigheterna arbetsro. Senare kan vi utvärdera agerandet. Men allt tyckande, alla läckor till pressen och all politisering av frågan för inget gott med sig.

Det hela är tillräckligt tragiskt utan ett populistiskt stöveltramp som präglar hela debatten. Det här är ingenting som riksdagen röstar om. Däremot aktualiseras behovet av uppdaterad lagstiftning för situationer som denna. Sådan lagstiftning måste beredas noggrant, vilket kräver ordentligt med tid och inte hinner bidra till lösningen på det nu akuta problemet.

Vi har skäl att fälla tårar för barnen i lägret, och för vårt lands sätt att diskutera frågan.