Regeringens meddelande mot rasism har många bra och viktiga förslag, samt en del brister. Det är givet att arbetet mot rasism och diskriminering måste fortsätta kontinuerligt. Som det står i meddelandet har varje regering en skyldighet att göra sitt bästa. Det behövs då rasismen är ett reellt problem i vårt samhälle och ett sorgligt fenomen som orsakar stort lidande, oro, otrygghet, hat och våld.

Därför är det viktigt att statsminister Petteri Orpo tydligt sagt och fortsätter säga att det inte finns plats för rasism i Finland och att beslutsfattarna måste föregå med gott exempel. Det håller jag med om och jag skulle önska att varje minister skulle kunna säga det samma i stället för att svara svävande på frågor om rasism eller leda debatten in på sidospår i sina svar och kommentarer.

Meddelandet är också viktigt eftersom rasism och program mot rasism inte nämns i regeringsprogrammet, till skillnad från regeringsprogrammet för regeringen Marin.

Ett problem i sammanhanget nu är att debattens grund har handlat om osäkerhet kring var regeringen står. Osäkerheten är inte oppositionspolitik. Till och med republikens president såg sig i somras nödgad att efterlysa ett klart ställningstagande från regeringen. Då har samhällsfrågan alltså blivit hur regeringen förhåller sig till rasism.

Och då, då är ribban lagd lågt, väldigt lågt.

Då äventyras den trygghet som borde vara en självklarhet. Regeringens svar i detta meddelande är lyckligtvis och som förväntat att regeringen arbetar mot rasism – detta efter svåra processer och förhandlingar, enligt regeringspartiernas ledare. Vilken signal skickar det ut, att regeringen har haft en svår process med ett meddelande mot rasism och diskriminering?

Svaren i debatten har varit att det är praktiskt svårt att få ihop ett omfattande paket på kort tid då många, över hundra instanser och experter ska höras. Men det är inte vad de själva sagt att det handlat om. De har sagt offentligt, öppet, att de haft svårt att komma överens.

Givetvis finns det frågor som är mångfasetterade då det kommer till lagändringar. Sådana är det förståeligt att partier behöver förhandla om, och det kan vara svårt även om man delar värdegrund, vilket den här regeringskoalitionen till stora delar inte gör. I sammanhanget är det ändå anmärkningsvärt och allvarligt att flera sannfinländare har talat nedvärderande om meddelandets själva betydelse.

Om syftet nedvärderas och förhandlingarna är svåra blir bilden till folket att regeringen i sin helhet inte har en tydlig värdegrund i frågor om rasism och diskriminering och det är allvarligt och olyckligt. Det är något som gör samhället kallare. Det räddas inte av meddelandets slutresultat. För denna veckas debatt visar att Sannfinländarnas sätt att tala om dessa frågor är ett helt annat än övriga partiers.

Jag har läst olika organisationers utlåtanden och kommentarer om meddelandet. I stort får det beröm, men även brister påtalas. Flera aktörer pekar också på problematiska aspekter i regeringsprogrammet. Sådana diskuterade vi i riksdagen i juni och jag röstade då emot regeringens förtroende.

Nu har en del av diskussionen handlat om huruvida regeringsprogrammet skapar strukturell rasism. Det finns argument för och emot. Jag omfattar verkligen inte regeringens invandringspolitik utan finner den vara kall. Iskall, dyster och i strid med både moral och samhällsekonomiska realiteter. Men vi gör det för lätt för regeringspartierna om vi låter dem ta chansen att avfärda all kritik med att alla skärpningar av invandringspolitiken inte per automatik är rasism. Det har de rätt i, även om det förstås är en falsk omskrivning av kritikens påstående.

Det jag vill lyfta fram är att vi måste se till helheten ur folkets, medborgarnas, invånarnas perspektiv, speciellt perspektivet hos de som drabbas av rasism, lider av rasism. För många är det faktiskt obehagligt att regeringen ska göra utvisningar lättare, försvåra familjeåterföreningar, ta bort papperslösas rätt till icke-brådskande vård på ett sätt som särskilt drabbar gravida och barn, med mera. Och det upplevs ännu obehagligare i ett samhälle där ett par nya ministrar i rasistskandaler inte kan ge tydliga svar, och inte kan visa ånger.

Även om skärpt invandringspolitik inte måste vara rasistisk så ger alla linjedragningar som försämrar invandrares situation och flera sannfinländska ministrars kommentarer sammantaget beskedet att det är skillnad på folk och folk. Det blir politik som säger: ni är inte välkomna, ni ska inte vara här.

Så borde det inte vara, Finland måste vara ett solidariskt EU-land, tolerant och antirasistiskt. Ett land där alla är lika värda och människovärdet är odelbart.

Den här konservativa högerregeringen har försämrat samhällsklimatet och direkt eller indirekt välkomnat fördomar. Den har vad gäller finansministern vägrat att enhälligt och tydligt ta avstånd från avhumaniserande ordval som “svarta säckar”.

Jag vill säga till sannfinländare:

Tänk på de kvinnor som ni talar om. Er åsikt om deras rättigheter och kläder kan framföras sakligt och respektfullt. Tänk på hur det känns för deras barn då ni normaliserar ett avhumaniserande sätt att tala om deras mammor.

Till de värdeliberala på högerkanten vill jag säga följande:

Det går inte att köra fram med skygglappar och se endast på de formella dokumenten, först regeringsprogrammet som var illa nog ur värdeliberal synvinkel och sedan på detta meddelande som har förtjänster och brister, då politik är så mycket mer än så.

Är ni övertygade om att alla regeringspartier verkligen agerar antirasistiskt och med nödvändig värdighet från och med nu? Kan alla säga nej till rasism och inte bara till rasism “som den klassiskt har uppfattats”?

Till socialdemokrater och andra värdeliberala som inte sätter en prislapp på grundläggande värderingar vill jag säga:

Kampen fortsätter!

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg