Ärade krigsveteraner,

bästa studenter, studerande, personal och tidigare personal

Det är fint och vackert att vi samlas för att fira Finlands självständighet. Det är en omständighet vi aldrig får ta för given. Det är en frihet som vi dagligen har skäl att påminna oss om och att uppskatta. Denna tidpunkt på året är det på sin plats att uppmärksamma vår historia, analysera samtiden och också våga blicka framåt och fråga vad vi vill åstadkomma och arbeta framåt för tillsammans.

Men sådant djuplodande reflekterande är vanligast i just festtal som detta. Jag vågar påstå att de flesta associerar självständighetsdagen i Finland med kort och gott två saker: Slottsbalen och krigen. Kanske speciellt skildringen av Fortsättningskriget i Okänd soldat. Håller ni med?

Balen är hur som helst en stark tradition som håller en stor del av folket klistrad vid en skärm imorgon kväll. Det är en praktfull högtidlighet. Det är också tyvärr delvis utseendefixerad ytlighet. Kontrasten till den andra associationen, krigen, är således skarp. För krigets ansikte är onådigt, destruktivt, fult och ondskefullt, innebörden genomborrande själ och hjärta för de berörda. Krig är död, skador, offer och uppoffringar. Just i uppoffringarna, i det att människor riskerat sina liv för alla andras och kommande generationers fredfulla framtid, ja, däri ligger också hjältemodet.

Jag lovar att inte hålla en krigshistorisk föreläsning. Ni kan säkert vår historia lika bra som jag. Men det gör inte alla. Den historiska okunskapen är ett utbrett problem. Jag har träffat många finländare som tror att Finland krigade sig fram till självständighet då det begav sig.

Finland som nation föddes förvisso då drygt ett år återstod av första världskriget. Men som vi alla vet var det inte krig som gav landet självständighet 1917. Det handlade snarare om en kombination av historiens nycker och den fria viljans handlingskraft hos vårt folk och den tidens ledare. De historiska och världspolitiska vändningarna var snabba och radikala, inte minst revolutionerna i Ryssland.

Kriget gav oss inte självständigheten, men krig hotade vår självständighet upprepade gånger. Först led folket av det uppslitande inbördeskriget med allt från tidig röd terror till dess grymma vita efterspel, som lämnade efter sig bland annat Finlands största massgrav här i Dragsvik.

Men sedan hände någonting anmärkningsvärt, någonting otroligt. Då det unga landet attackerades, för 80 år sedan den 30 november, och Vinterkriget bröt ut, stod det tudelade folket plötsligt enat.

Det var inte röda och vita utan Republiken Finlands medborgare som kämpade mot en numeriskt överlägsen fiende sida vid sida. De räddade oss från det öde som drabbade de baltiska länderna som ockuperades av Sovjetunionen.

Krigen under andra världskriget blev förstås ett till trauma för folksjälen. Samtidigt stärktes Finland på ett grundläggande sätt. Det stora hotet mot nationens självständighet blev paradoxalt nog vad som enade folket och stärkte grunden för vårt lands stabilitet på lång sikt.

Ärade krigsveteraner,

Ett tack till er kan aldrig bli tillräckligt starkt eller för många gånger upprepat. Nationens tack till er kommer fram i uppskattning, i att hela vår kultur högaktar och respekterar er. Förutom tacksamhet i ord och känsla behövs handlingar. Därför är det minst sagt på sin plats att samtliga riksdagsgrupper har enats om att höja frontmannatillägget. Inte en dag för tidigt.

Bästa självständighetsfirare,

Det välfärdsland som byggdes upp under efterkrigstiden är en framgångshistoria av jämlikhet och stabilitet. Jag ska berätta om en god vän som alltid lyft fram vikten av detta.

För exakt ett år sedan stod riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta här och höll ett hyllat festtal, hennes sista tal av denna art. Hon hade siktet inställt på riksdagsvalet 2019 och axlade ett stort ansvar som vice ordförande för Finlands socialdemokratiska parti och var en central röst i det nordiska samarbetet.

Som ni vet blev det inget riksdagsval för henne på grund av att cancern förnyade sig. Och så, förra veckans onsdag gick hon bort. Den dagen dog hon, men för att citera hennes livsmotto: alla andra dagar levde hon verkligen. Och hennes historia tangerar välfärdslandets historia. Hon betonade ofta, och uttryckte tacksamhet över, att hon hörde till de första årskullarna som fick gå grundskolan i Finland.

Hon kom från enkla förhållanden, hennes far var blind efter en arbetsolycka och hennes mor lågavlönad. Så utan den nya välfärden hade hon inte haft möjlighet att gå i skola så många år, än mindre studera.

I det nya jämlika landet fick även hon chansen – och hon tog den. Flickan från Tallmo i Karis blev kvinnan som dagligen tog stegen upp för riksdagens trappa och vidare ut i hela Norden. Hon sade att hon efter alla år i politikens hetluft fortfarande kände en stor ära, känslan av att förvalta ett stort förtroende, varje gång hon tog sin plats i plenisalen.

Då jag för mindre än tre år sedan kom med i politiken tog hon mig, som hon gjort med så många andra, under sina vingar. Hon förberedde mig på att det kommer komma en dag då hon är borta, och att hon är mån om att det den dagen ska finnas någon som kan föra hennes arbete vidare. Jag blev en planta intill ett ståtligt träd. Så kom cancerbeskedet, och plantan skulle plötsligt klara sig själv och brådmogna. Det lyckades, med Maarits stöd som lever vidare i många människors hjärtan.

Men det handlar inte bara om Maarit, än mindre om mig som person. Det handlar inte om att ersätta någon, det handlar inte om att fylla skor. Det handlar om historia, sammanhang och kontinuitet. Om att vi alla är länkar i en lång kedja. Vi är varken först eller sist. Vi har ett arv att förvalta och vi har ansvar för framtiden. Vi är inte isolerade. Vi bör inte låsa in oss i rutor, inte gömma oss i våra egna bubblor. Vi är tillsammans del av ett större sammanhang och med det perspektivet har vi lätt att vara osjälviska, lätt att le även i våra världsliga vardagliga mödor.

Maarits synsätt och livsfilosofi behövs idag, då allt mer individualiseras och fragmenteras. Det mest karakteristiska med Maarit var hennes sätt att bemöta alla med respekt och vänlighet, över partigränser, över åldersgränser, över språkgränser. Hon byggde broar istället för murar. Och sådant behövs det mer av nu och i framtiden.

Detsamma gäller öppenhet och ärlighet.

Maarit sade att det finaste en kan göra som människa är att beröra och beröras. Det gjorde hon som få andra. Och det är ord jag hoppas ni också bär vidare.

Beröra och beröras.

Det är vad en livserfaren och modig människa betonat på sin dödsbädd. Inte pengar och materiella ting, inte karriär och titlar, inte pris och utmärkelser. Utan beröra och beröras, under den tid vi har glädjen att leva tillsammans, som den senaste men inte sista länken i en lång kedja. Det tänker jag på dagligen då jag i min tur går upp för riksdagens trappor. Efter Maarit från Tallmo tar Johan från Jägarbacken dessa steg – i ett land som är fritt, ett land i fred tack vare tidigare generationers uppoffringar.

Bästa festpublik,

Medan Maarit var inbiten handbollsfantast med hjärtat klappande för BK-46 har jag en grönvit kärlek till fotboll. Ni vet, en gång EIF, alltid EIF. Och hela Finland har i år följt med hur Finlands herrlandslag lyckats ta sig till ett EM-slutspel, med ett mål av bland andra Ekenäs-bördiga Benjamin Källman.

För damernas landslag är den bedriften avklarad sedan länge. I framtiden hoppas och tror jag vi följer med deras framgångar med samma passion som vi nu följt Teemu Pukki och gänget.

Vilken drömresa det varit. Jag är uppvuxen med motgång efter motgång i herrarnas kval. Men den här gången lyckades det. Och visst bevisades än en gång hur sport och idrott kan stärka nationalkänslan och samhörigheten. Pukkis stjärnglans till trots var det en lagseger, härligt typiskt den finländska identiteten. Sisun.

Inför den avgörande matchen fick jag veta att min äldsta dotter skulle ha sin viktigaste violinkonsert för hösten samma kväll, exakt samma tid. Ärligt talat grämde det mig lite, men jag visste i hjärtat direkt att det inte är något snack om vilket kvällsprogram jag skulle välja. Barnen kommer först.

Hela Finland laddade upp för att visa matchen på stora skärmar på torg, ja till och med i kyrkor. Jag satt också i en kyrka, i Ingå kyrka och såg med stolthet på min dotter som spelade violin så musikaliskt som jag, som simpel före detta rappare, bara kan drömma om. Orkestern spelade Jean Sibelius Andante Festivo och då kändes det som om hela Finland var med i känslan. I bilen på väg hem lyssnade vi på matchen i radion och hurrade då Finland gjorde andra och tredje målet. Hemma slog vi på teven för att se slutsignalen och firandet.

Det var kort och gott fint. En fin kväll i ett självständigt land.

På tal om fotboll brukar jag med finurlig min fråga mina vänner om de vet vilken finsk fotbollsspelare som gjort flest mål i landslaget. De börjar alltid grubbla på om det är Jari Litmanen eller Mikael Forssell.

Svaret är förstås Linda Sällström.

Bästa festpublik,

Då vi jobbar tillsammans, som lag och står enade tillsammans är vi som starkast. Det gällde på allvar i krigen, det gällde mer lättsamt i den vardagliga underhållningen som fotbollen erbjuder. Då vi nu återigen bör skapa gemenskap och enighet mellan människor för att tackla tidens stora problem ska vi göra det utan en fiende, utan en klar motståndare. Dagens mest akuta frågor är globala. De är behovet av ren miljö, tryggad biodiversitet och framför allt bromsad klimatuppvärmning. De är också behovet av mer jämlika samhällssystem och sann jämställdhet oavsett kön och frihet från diskriminering. Och allt hänger ihop. Symboliskt sett är inget land längre än ö.

En del säger att Finland är så litet att det inte spelar någon roll vad vi vidtar för åtgärder i klimatfrågan. De säger Kina först.

Jag förstår tanken, men håller inte med. Finland har nämligen visat vägen i viktiga miljöfrågor förut, bland annat i frågan om problemet med ozonlagrets uttunning. Vi har, som stabil och kunskapsrik nation, goda förutsättningar att gå i bräschen igen. Med vår frihet och våra möjligheter, kommer ansvar. Och det ansvaret ska vi axla, inte fly ifrån.

Vad annat innebär en nations självständighet då vi ska stiga in i 2020-talet?

Vi kan närma oss frågan genom att konstatera fakta. Vi lever i en tid då privata multinationella bolag har mer ekonomisk makt än många enskilda stater.

Störst är detaljhandelskedjan Walmart, vars omsättning är över en halv biljon dollar. Alltså över 500 miljarder dollar. Ungefär tio gånger mer än Finlands statsbudget. Spelar detta någon roll? Svar ja. Speciellt i en tid då vi ingått handelsavtal som ger dessa bolag möjlighet att stämma stater som inte ger dem tillräckliga verksamhetsförutsättningar. Makten förskjuts från det nationella folkväldet, från demokratin, till den gränslösa privata ekonomin. Makten koncentreras till en väldigt liten klick människor på detta klot.

De flesta stora företag är fortfarande de som sysslar med fossila bränslen. Däremot är det av goda skäl bolag som Facebook, Google, Huawei och Apple som syns mest i rubrikerna. De har också stort inflytande på människors liv världen över. De påverkar bland annat vilket hatprat som tillåts. Men de styrs inte demokratiskt, utan av ekonomiska intressen. Frågor om information och integritet var tidigare känsliga för statlig inblandning.

Nu är problemet omvänt. Folkvalda statsmakter saknar insyn och det demokratiska inflytandet minskar. Förhoppningsvis kan ni, bästa ungdomar, bidra till att den nya teknologin används och utvecklas konstruktivt i framtiden. Hotbilderna till trots finns det minst lika stora möjligheter i positiv riktning.

Avslutningsvis, sist men absolut inte minst, en hälsning och varma gratulationer till dagens studenter. Jag önskar er allt gott. Grattis till att ni fullföljt en viktig etapp i livet.

Jag hoppas ni går vidare med färdigheter av flera slag. Utbildning handlar inte bara om teoretisk kunskap. Som Dalai Lama sagt, att utbilda huvudet utan att utbilda hjärtat är farligt. Jag hoppas ni i detta fina gymnasium fått båda delarna och kan njuta av er dimission. Sug länge på den karamellen, det är ni värda.

Sedan går ni vidare. Och det kommer finnas förväntningar, sådana som jag förespråkar till exempel alltid att utbildning lönar sig. Men det viktigaste är att ni går ut i livet och gör vad ni brinner för. Gör vad ni älskar i livet. Det är också okej att inte veta, att söka och känna sig för. Ta hand om er, för som det heter är själva vägen målet i någon mening.

På vägen kommer nya möjligheter. Och då ni känner att någonting är rätt ska ni inte tveka hur mycket det än bryter mot konventioner. För att låna och parafrasera lite av Doris Lessing:

Vad du än drömmer om, vad du än är menad att göra, lev ut och förverkliga dina drömmar. Gör det nu. Omständigheterna är ändå alltid omöjliga.

Med dessa ord tackar jag för att ni lyssnat och önskar er alla en glad självständighet.