Opinion
3.4.2023 11:45 ・ Uppdaterad: 3.4.2023 12:06
Ledare: Blandade känslor
SDP gjorde ett sensationellt bra resultat om man tänker på de fyra åren som ledande regeringsparti, statsministerparti. Samlingspartiet och Sannfinländarna gjorde ett ännu bättre resultat och därför blir det ett byte på statsministerposten. Sådant är demokrati.
När man betraktar valresultatet som helhet, är det en besvikelse för SDP att sluta trea efter allt man har åstadkommit i regeringsställning. Efter förhandsrösterna var SDP tvåa med bara 0,1 % bakom Samlingspartiet och sedan när alla rösterna hade räknats, hade inte bara avståndet till Samlingspartiet vuxit något utan Sannfinländarna kom dessutom förbi SDP. Valvakan blev något av en antiklimax för SDP.
Stämningen kunde inte ha varit bättre när FSD:s egen Johan Kvarnström äntrade scenen som Qruu med valchefen Simon Andersson, Cstar, och framförde kampanjsången ”Kampen fortsätter (Oo sä rohkee)”. Då visste man inte ännu något om hur rösträkningen skulle framskrida. I ett skede under kvällen var SDP i ledning men slutade trea, trots att resultatet var bra.
Partiet hade fört en bra kampanj med fina kandidater och väljarna har kunnat se att politiken har varit genuint socialdemokratisk. Man gick framåt som parti och fick viktiga landvinningar i storstäder och i universitetsstäder inte minst tack vare Sanna Marin och hennes personliga popularitet och starka ledarskap i kristider. I Helsingfors besannades de mest optimistiska prognoserna och SDP tog två tilläggsmandat i huvudstaden.
Regeringens stora reformer inom vård och utbildning skulle man ha trott att kunna gynnas vart och ett av de fem regeringspartierna. Så var inte fallet, bara SDP gick framåt av regeringspartierna och också det alltför måttligt med tanke på den slutgiltiga segern. De fyra övriga regeringspartierna förlorade alla, även om SFP:s måttliga tillbakagång med 0,2 procentenheter innebär att partiet klarade sig utan att tappa ett enda mandat.
Centern förlorade väljare till Sannfinländarna, men utraderades inte helt
Länge hade det förutspåtts katastrofsiffror för Centern. Hade de värsta katastrofsiffrorna under 10 procent besannats, skulle Sannfinländarna ha tagit en promenadseger i valet. Såpass tydligt har väljarströmmarna på glesbygden gått från Centern till Sannfinländarna. Centern tappade hela åtta mandat, ett fler än De gröna, men sist och slutligen gick Centern tillbaka bara 2,5 procentenheter och är det fjärde största partiet med tydlig marginal. Det är inte slutspelat för Centern än trots att man kunde frestas att skriva partiets politiska nekrolog nu när Sannfinländarna gick förbi även i sådana valkretsar där få trodde att Centern skulle ge vika.
Här kan det vara på sin plats att minnas att Sannfinländarna bildades på Landsbygdspartiets ruiner. Det partiet var en utbrytargrupp ur Agrarförbundet/Centern som leddes av Veikko Vennamo som företrädde en i dagsläget redan gammaldags landsbygdspopulism. I början av 1970-talet var Urho Kekkonen närmast i panik och utnyttjade alla tricks i den politiska repertoaren för att krossa Vennamo och hans rörelse. Vennamo var en populist, rabulist och till och med något av en politisk clown.
Vennamos rörelse var varken exkluderande eller xenofobisk som det är med Sannfinländarna idag. På sätt och vis är det Vennamos hämnd att Sannfinländarna håller på att bli det ultimata landsbygdspartiet i Finland. Ändå är det svårt att tro att Vennamo skulle applådera utvecklingen om han levde. Den före detta ministern Pirkko Mattila, en av de politiker som i någon mån representerade de gamla värderingarna i Sannfinländarna före partisplittringen 2017, utträdde ur partiet tillsammans med Blå framtid och kandiderade nu som centerpartist i Uleåborgs valkrets, men inte särdeles framgångsrikt.
De gröna hamnade i Marins skugga
Att förlora sju mandat var ett tungt slag för De gröna. Troligen behövs det regeringsmedverkan antingen av De gröna eller Centern för att landet ska kunna få en funktionsduglig regering. Båda två skulle vilja slicka sina sår i oppositionsställning.
Det talades mycket om taktikröstande och mycket riktigt skördade de tre största partierna framgångar på bekostnad av de medelstora och mindre partierna. De gröna är ingen enhetlig rörelse annat än i miljöfrågorna och att placera dem på en traditionell vänster-högeraxel är inte helt självklart. En del av dem liknar vänsterpolitiker, andra är mer borgerligt liberala typer. De gröna gick bakåt i betydligt större grad än vad Socialdemokraterna gick framåt. Visst vill många av de gröna väljarna undvika Sannfinländarna som största parti till varje pris, men hur många av dem taktikröstade på Samlingspartiet i så fall?
Åtminstone kan man inte förklara den stora gröna förlusten i termer av att man helt enkelt röstade socialdemokratiskt för att man gillade Sanna Marin och ville stoppa Sannfinländarnas framfart. Det misslyckades till den delen att Sannfinländarna blev större än Socialdemokraterna, även om de inte blev största partiet. I någon mån kan man ändå tänka sig att De gröna hamnade i Sanna Marins skugga i regeringen. SDP var ett trovärdigt alternativ både för de väljare som prioriterade miljöfrågor och för de som prioriterade omfördelningspolitik. Då var det kanske inte helt förvånande att även Vänsterförbundet backade.
Samlingspartiets dilemma
Nu gäller det för Samlingspartiet att välja vem de ska bilda regering med. Det var inte miljöfrågorna och inte heller omfördelningsfrågorna som avgjorde valet. Samlingspartiet lyckades dominera den ekonomisk-politiska diskursen med löften om en gammaldags nedskärningspolitik. Frågan är varifrån man ska skära ned sedan när det är dags. Skär man ned från sådant som skapar förutsättningar för tillväxten, kan klokheten i Petteri Orpos recept snabbt komma att ifrågasättas.
Det gäller för Samlingspartiet att söka bilda en koalition med antingen Sannfinländarna eller Socialdemokraterna. Särskilt lätt blir det inte. En tänkbar koalition är med Sannfinländarna och Centern, om Samlingspartiet och Centern går med på Sannfinländarnas invandringspolitik. Då kan Finland få uppleva något likadant som under regeringen Sipilä mellan 2015 och 2019.
Valet i Svenskfinland
Om SDP gjorde ett bra resultat men förlorade statsministerposten i tätstriden, var valet som så ofta ett ödesval för partiets svenskspråkiga distrikt FSD. Efter förhandsrösterna såg det ut att Johan Kvarnström åker ut i Nylands valkrets och det skulle ha varit ett hårt slag, inte minst när stämningen i kampanjen hade varit ytterst optimistisk. Det visade sig att de nyländska FSD-väljarna helt enkelt hedrade en gammal tradition att rösta på själva valdagen. När alla rösterna hade räknats, kom Kvarnström in med god marginal och även Anette Karlsson gjorde ett utomordentligt bra val och ser ut att bli andra ersättare på listan. Nyland är fortsättningsvis FSD:s starkaste valkrets och det syntes både i valkretsens västra och östra delar.
I Vasa valkrets lyckades SDP inte att ta ett tredje mandat. Både Matias Mäkynen och Kim Berg fortsätter, inte minst för att de gjorde synliga kampanjer också på svenska. På det sättet har svenskans ställning och det nordiska samarbetet fina försvarare också i den kommande riksdagen när det gäller SDP och Vasa valkrets. FSD hade tre relativt jämnstarka kandidater i Österbotten, men ingen av dem var särskilt nära ett inval. Anna Caldén lyckades bäst i och med att hon tog knappt över 1 000 röster och Jacob Storbjörk var inte särskilt långt bakom med över 900 röster. När man lägger till de klart över 500 röster som Peter Sjökvist tog, var valet inte helt misslyckat för FSD:s del i Österbotten. Det är dessutom anmärkningsvärt att Anna Caldén inte låg särskilt långt efter den tidigare FSD-röstmagneten Steven Frostdahl som nu kandiderade för SFP men hade inte lyckats behålla sin gamla väljarbas.
Både Dimitri Qvintus i Helsingfors och Leif Grönroos i Åboland gick framåt från det resultatet FSD:s dåvarande kandidater fick i valet 2019.
SFP var såpass stabilt som partiet brukar vara. Sandra Bergqvist försvarade mandatet i Åboland och Eva Biaudet i Helsingfors. I Vasa valkrets behöll alla fyra sittande SFP-riksdagsledamöter sina mandat. I Nyland trillade Thomas Blomqvist ut. Det säger något om Johan Kvarnströms styrka att han gjorde starka resultat i Raseborg och Hangö, medan lokalkonkurrenten från SFP som var minister i regeringen Marin inte klarade sig. Anders Adlercreutz var det starka namnet för SFP i Nyland och med sig fick han två nya stjärnskott, Henrik Wickström och Otto Andersson.
Vänsterförbundets Li Andersson var röstmagnet i Egentliga Finlands valkrets. I partiets riksdagsgrupp fortsätter även tvåspråkiga Veronika Honkasalo från Helsingfors. Peter Östman var ett av KD:s starkaste kort även i detta val och han blev omvald i Vasa valkrets.
Sture Fjäder leder Samlingspartiets svenskspråkiga organisation Borgerlig Samling i Finland men han klarade sig inte särskilt bra i Nyland där partiet annars gjorde ett starkt resultat. Paavo Väyrynen har lotsat Centerns tvåspråkiga distrikt och han försökte sig på comeback i Lappland men lyckades inte bli invald.
Kommentarer
Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.
Mer om ämnet
Huvudnyheter
Nyheter
Huvudnyheter
Nyheter