Som Olof Palme en gång så träffsäkert uttryckte det, i sitt nyårstal år 1969, upplever många vid ett årsskifte ett vemod vid tanke på det som aldrig mer återkommer – andra ett ögonblick av förväntan inför möjligheten att erövra det nya. Själv upplever jag något av en blandning.  

Det gångna året har varit turbulent – både på ett politiskt och ett personligt plan.  Vemodet vid tanken på det och dem som aldrig mer återkommer är i högsta grad närvarande. Men så är också förväntan inför det som komma ska. 

Jag är nämligen övertygad om att vi fortfarande har stora och viktiga utmaningar framför oss, stora och viktiga segrar att kämpa för. Vi lämnar nu ett oroligt decennium, med oroväckande likheter med 1930-talet – präglat av rädsla, populism och ett allt hårdare debattklimat. Det ställer stora krav på oss som fortfarande vill och vågar tro på humanism och demokrati som grunden för ett civiliserat samhälle. 

För att återigen citera Palme vid decennieskiftet för ett halvsekel sedan så lever vi i det stora uppbrottets tid. Ett i sig naturligt, men dessvärre allt mer otyglat, uppbrott från det gamla där rädsla och utanförskap riskerar bli framstegets pris – högerpopulismen den stora vinnaren – om vi inte gemensamt lyckas erbjuda de nya fästpunkter, den nya gemenskap, som människor så desperat söker. 

Hur vi gör detta, vad rättesnöret måste vara, det visste Palme redan på nyårsafton 1969 – och det håller än idag: “Den största delen av framstegen till dem som i sin vardag har störst behov därav”. 

Det rättesnöret genomsyrar också regeringsprogrammet, det som utgör grunden när vi nu bryter upp från 2010-talets kyla och gemensamt vandrar vidare mot ett nytt årtionde. 

Därför är det på ett politiskt plan inte heller vemodet jag nu, när årtiondets sista timmar närmar sig, känner starkast. Inte heller någon oro inför förändringen. Båda finns där men överskuggas åtminstone tills vidare av förväntan inför det nya – det som komma ska.  

Det måste vi möta tillsammans.

Gott nytt år – kampen fortsätter!