“Det är ingen idé att du söker till någon utbildning. Du kommer inte att komma in någonstans. Jag vill bara slippa dig härifrån.”

Så minns Anette Karlsson studiehandledarens ord från sista året i grundskolan. Det är ett budskap som skär i självförtroendet på den sökande tonåringen, född utan silversked och uppvuxen utan materiell guldkant på tillvaron.

“Du kommer inte att bli någonting.”

Så fel hen kunde ha. För ve den som ger sig.

I dag är Anette Karlsson högskoleutbildad, FSD:s vice ordförande och redan inne i den politiska hetluften. Om dagarna arbetar hon som politisk assistent för riksdagsledamot Ville Skinnari som är en stark nordist och SDP:s vice ordförande. Om kvällarna kallar kommunala förtroendeuppdrag i Borgå, eller ordförandeskapet i Nylands socialdemokratiska kvinnor.

Ibland är hon också på resande fot bland annat genom uppdrag inom Nordiska rådet. Och var hon än rör sig sprudlar aktiviteten och engagemanget. Det är till exempel snarare regel än undantag att hon lämnar in en fullmäktigemotion då Borgå stadsfullmäktige sammanträder.

Anette Karlsson vid riksdagen på dagen för denna intervju. Foto: Johan Kvarnström

Från skogen till salen

Idéer och initiativ föds ändå ofta i vardagens lugna stunder – framför allt då hon motionerar i Gammelbackaskogarna. I naturen samlar hon tankarna och stärker välbefinnandet. Här kommer hon till exempel på att barnen i staden borde få reflexvästar och att de som fyller 70 år ska få gångstavar – en satsning som kostar lite men ger mycke tillbaka i form av att kostnaderna sjunker då äldre mår bättre.

– I lugnet kommer idéer och tankar. Man kan gå diskussioner med sig själv och höra sig själv bättre då man stänger ute allt det andra, kopplar bort från vardagens informationsflöde vid dator och telefon. Det tar en stund att först tömma huvudet, sen kommer tankar och idéer, säger Karlsson då vi träffas för en intervju.

Anette Karlsson med sin man Fredrik Wickholm i Gammelbackaskogarna.

Intervjun sker inte i skogens lugn, tvärtom. Vi har ett par timmar tid och det blir jobblunch, tur och retur med metro till partibyrån i Hagnäs och effektiv intervjutid då vi väl är på arbetsrummet i riksdagen där en del korta mejl samtidigt avklaras och Skinnari får det material han ska ha med sig till ett seminarium.

Vi börjar samtalet där livet börjar – med de yngsta. Barnen. Karlsson är socionom och därtill utbildad barnledare och har jobbar på daghem.

– I det jobbet ser man tydligt att det är viktigt att satsa på människor i god tid, på förebyggande arbete. Det sparar mycket i det långa loppet. Det finns forskning om att varje satsning på smpbarnspedagogik kommer tillbaka sjufaldigt. Satsningar ger inte besparingar direkt och är därför inte alltid politiskt populära, men långsiktigt är det klokt, säger Karlsson.

På motsvarande sätt är nedskärningar i förebyggande arbete, beslut som tar bort “det lilla extra” ofta lätta att ta till eftersom summorna är stora på riksnivå och skadorna inte märks direkt.

– Det är som att ta ett snabblån. Du får lite idag, men imorgon ska du betala mycket tillbaka. Det är kortsiktigt.

Vill satsa på barnen

Det var jobbet på daghem som tände den politiska elden i henne på allvar.

– Man kunde så klart och tydligt se hur familjebakgrunden påverkade barnen. De hade till exempel väldigt olika ordförråd. Jag såg hur viktig småbarnspedagogiken var med tanke på barnens olika bakgrund. Sociala problem och barnskyddsanmälningar kunde handla om ensamförsörjare med så mycket jobb att det helt enkelt blev för tungt att klara vardagen.

Hon insåg också hur stor del personalen är av barnens liv. De är med barnen största delen av dagen.

– Hur daghemmen fungerar är ingen liten fråga. Barnen vill sitta i famnen, vill att man lyssnar på dem, de har mycket tankar och frågor. Viktigt att det finns tillräckligt mycket människor på plats. Att man har tid att faktiskt visa att man är intresserad. Märkte att vi ibland hade för få på plats, vid tillfällig underbemanning. Brådskan ställde då till det direkt. Därför var det ett jättestort fel att höja personaldimensionering från sju barn per vårdare till åtta. Det borde rättas till, säger Karlsson som i sin valkampanj för fram att samhället på flera sätt ska satsa på småbarnspedagogik.

– Den subjektiva rätten är viktig. Barn från alla familjer, också från arbetslösa, ska få ta del av småbarnspedagogiken.

En annan konkret ändring hon vill se är möjligheten för barn med vårdnadshavare som bor skilt att vara skrivna på två adresser. Då har de nämligen rätt till skolskjuts från båda hemmen.

Anette Karlsson vill satsa på barnen.

Unga ska inte bli utslagna

En annan hjärtefråga för Karlsson gäller unga och utbildning. Att stödja unga och ge dem möjlighet att sysselsätta sig och sedan bilda familj ser hon som en av de största utmaningarna och möjligheterna.

För det första måste grunden byggas bra redan i grundskolan. Två trender stämmer till eftertanke:

En för stor andel elever, speciellt pojkar, kan efter grundskolan inte läsa och skriva på den nivå som behövs i andra stadiets utbildning.

Speciellt flickor i högstadiet lider allt oftare av psykisk ohälsa.

En nödvändig åtgärd är enligt Karlsson att införa hobbygaranti enligt Islandsmodellen.

Vad gäller andra stadiets utbildning vill hon förlänga läroplikten och därmed göra utbildningen kostnadsfri.

– Nu får några tusen unga årligen ingen studieplats trots att två tredjedelar av dem sökt en plats. Samhällets signal säger: Du duger inte. Vi vill inte ha dig. I den åldern tar du ett sådant besked hårt. Det hände en i min närkrets så jag vet hur det kan kännas. Faran finns att man blir utslagen och utanför samhället. Tröskeln att söka på nytt efter ett sådant brev är hög, säger Karlsson.

Hon vill bryta den negativa spiral där fattigdom och arbetslöshet går i arv.

– Det kan vara svårt för barnet om man är tredje generationen arbetslös. Sådana familjer finns. Det bildar en negativ bild av framtiden och möjligheterna, säger Karlsson.

Hon hade själv blivit utan studieplats om hon följt studiehandledarens råd att inte söka någonstans.

– Jag hade mamma som övertalade mig att söka och så kom jag in på linjen till medieassistent, säger Karlsson som än idag har nytta av det hon lärde sig då, inte minst i det praktiska kampanjarbetet.

– Jag hade mamma (Päivi Björkell) som såg till att jag sökte till en utbildning trots att studiehandledaren sade att det inte är någon idé, säger Anette Karlsson med tacksamhet.

– En del av mina vänner kom inte in någonstans och saknar utbildning ännu i dag. Om man förlänger läroplikten är ansvaret på samhället att hitta en plats för alla, inte på den unga. Jag hade min mamma, men utan henne och det beslutet att söka en plats trots allt hade jag inte suttit här idag.

Vägen till medieassistent kantades av tvång att vända på slantar. Hade en studerande inte råd att printa ur grafiska arbeten blev det ingen godkänd kurs.

– Ingen skulle behöva välja de billigaste kurserna om andra stadiet vore avgiftsfritt. Jag hade en mamma som gjorde allt hon kunde. Som var redo att satsa på mig med sin lilla lön. Utan mamma hade jag inte kunnat ta en utbildning heller. Därför är det här en hjärtefråga för mig, jag vet hur det är att vara den där unga och har vänner som varit i den situationen och som slutat skolan då pengarna inte räckt till.

“Åldringsvården är i dåligt skick”

Pengarna räcker inte heller till för alla äldre. Det fick Karlsson konkret erfara en dag i apoteket. En äldre dam satt och vägde två medicinpaket i sina händer. Hon behövde båda, men hade bara råd med ena.

– Så ska det inte få vara. Vi måste ha mer välfärd än så. Ingen ska behöva välja bort en medicin som behövs, inte heller behöva välja mellan att köpa medicin eller mat. Att se denna kvinna stärkte mig i min övertygelse om att det behövs mer hjärta i beslutsfattandet, säger Karlsson.

Hon brinner för SDP:s strävan efter att höja de lägsta pensionerna och råda bot på fattigdomen bland pensionärer.

– Då man har råd med grundläggande saker orkar man också bättre ta hand om sig och eventuella barnbarn. Pensionärer är en rikedom i samhället. De gör en insats som inte ens kan mätas i pengar, mycket frivilligt arbete. Många vårdar bland annat anhöriga.

Att få åldringsvården i skick och ta hand om de äldre på ett värdigt och fungerande sätt ser hon som nästa valperiods stora spetsprojekt.

– Vi måste ta beslut på flera nivåer för att garantera alla en trygg och värdig ålderdom, det förtjänar alla! säger Anette Karlsson, här tillsammans med sin farmor Eva Karlsson. Foto: Fredrik Wickholm

Hon vill få en rejäl vårdardimensionering inskriven i lag. Hon vill arbeta för en flexibel hemvård, där personalen inte slits ut utan har tillräckligt med tid. Pengarna ska heller inte gå till privata bolags vinster utan användas för den service de är avsedda för.

Därtill vill hon ha ett gemensamt kostnadstak för tjänster, resor och mediciner.

Även här är grundtanken att det som kostar kortsiktigt betalar in sig långsiktigt. Samtidigt har en värdig service ett egenvärde. Det handlar om hur vi behandlar samhällets äldsta.

– Alla blir vi gamla någon gång. Idag handlar det om min mormor och farmor, imorgon min mamma, i övermorgon om mig själv. Ju äldre man blir ju mer funderar man på sin egen ålderdom, hur bra vård och hur bra stöd ens närmaste kommer att få.

Bättre service och framtidsinvesteringar kräver förstås pengar. Karlsson riktar då strålkastarna på bland annat partiets skattepolitiska program. Där finns förslag på åtgärder som hämtar in stora summor utan att röra inkomstskatten.

– Jag tror på bredare skattebas med starkt progressivitet. Den här regeringen har sänkt skattenivån på miljonarv. Staten ger fyra miljarder till företagsstöd varav en miljard är direkta stöd och tre miljarder skattelättnader, riktade till bland annat skogsägare och apotekare. Att regeringen inte lyckades ändra dessa stöd trots att alla säger att de vill det är skrattretande. Man hänvisade till brist på överenskommelse. Men den saken var inte ett problem då man vägrade lyssna på arbetsmarknadsparterna och hotade om tvångslagar. Det var heller inget problem för regeringen vid nedskärningar som drabbade pensionärer, barnfamiljer, studerande och arbetslösa.

– Det handlar om värderingar. Det finns lösningar och möjligheter, säger Karlsson och talar om en övergång från allehanda projekt till fenomenbudgetering som tar flera perspektiv i beaktande på ett analytiskt och långsiktigt sätt för att styra resurser för att lösa ett problem, till exempel relativt låg läskunnighet bland pojkar.

Johan Kvarnström