Bokrecension: Nicko Smith – Hki Rött. 2017. Nicko Smith – Bipolära skeppsbrott i Österbotten. 2018.

Den finlandssvenska poeten Nicko Smith debuterade 2017 med Hki Rött och i årets bokskörd ingår uppföljaren Bipolära skeppsbrott i Österbotten. Tillsammans bildar diktböckerna de två första delarna i en tilltänkt trilogi. En del av dikterna är lättsmälta och andra svårlästa, vilket bådar för en lämplig cocktail av snabbt förbiflimrande synintryck och dikter som kräver eftertanke. Dikterna är mycket visuella och typografiskt experimenterande är ett viktigt verktyg i Smiths arbete med ord. Han ger ut böckerna på eget förlag och Arkmedias boktryckeri i Vasa ansvarar för tryckningen. Speciellt den andra boken är vackert formgiven, något som kröns av mittuppslaget med ett fotografi av en solnedgång i Laihela.

Böckerna kompletterar varandra på ett fint sätt. Platsen är ytterst central för Smiths lyrik; i den första boken utspelar dikterna sig i olika stadsdelar i Helsingfors och i den andra i olika delar av Österbotten. I Smiths dikter är Helsingfors en stad som färgas av melankolin i hopplösheten av utslagna människoöden, samtidigt som det uppstår ett slags förfallsromantik över det hela. Hki Rött är en smärtfylld avantgardistisk diktsamling om förlorarnas Helsingfors skriven i sann samhällskritisk anda. Bipolära skeppsbrott i Österbotten bjuder i sin tur på en spännande poetisk resa där det platta landskapet ses genom den manodepressiva författarens upplevda höjder och dalgångar.

”Blod eller rödvin” är de inledande orden i citatet av Bo Carpelan i början av Smiths Helsingforsbok. ”Rött” kan således vara en referens till blod, rödvin eller socialism. Den tillägnan som Smith inleder boken med är ett klassmedvetet upprop: ”Till alla utslagna, trasiga, nersupna, fattiga, hemlösa människoskärvor som krälar på samhällets botten. Till alla er som existerar, men som inte lever.” Det är således underklassen men inte nödvändigtvis proletariatet som Smith direkt tilltalar i sin lyrik. De som har fallit utanför samhällets strukturer har gett inspiration till dikter som denna:

   Satte mig ner vid uteliggarna

                                                  vid metron i Sörnäs

Falsknynnade ett deathmetal solo

                                                under Plejaderna

          (som att klyva natten tusen gånger om)

Om Helsingforsboken är samhällskritisk är Bipolära skeppsbrott i Österbotten delvis en sjukdomsjournal. En av sidorna består av en ändlös upprepning av ordet MANI i stora bokstäver. På samma sätt som referenserna till olika delar i Helsingfors ger Hki Rött sin speciella stämning, är det platserna i Österbotten som förankrar dikterna på fast mark i den andra boken. Till helheten ingår en Vasadikt av Hjalmar Procopé som en liknande referens till traditionen som Carpelancitatet i den första volymen.

Som bäst är Österbottendikterna fyndiga och underhållande: ”Återigen / parerar / korpkraxande / depressionsgalaxer // Fridens liljor, / enhjärtbladiga flammor / schackmattsvart himlabrand // (Panikångestpäivät på Halpa-Halli)” Med sådana dikter tar Smith läsaren genom ett Österbotten som färgas av poetens manodepressiva glasögon. Utgivningen på eget förlag innebär närmast automatiskt att dikterna inte blir lika genomarbetade som med hjälp av en förlagsredaktör på ett etablerat förlag. En del av dikterna känns dock mycket träffsäkra och också resten bevisar potential som kan ytterligare slipas.

Topi Lappalainen

Nicko Smith.