När vi rings några dagar innan hennes 75-årsdag sitter ‘Manne’ på sommarstugan i Bromarv, där hon har spenderat sin tid sedan coronakrisen började i mars. Där kommer hon också att spendera sin födelsedag – något större firande blir det inte den här gången heller. 

Trots en bakgrund och en personlighet som kanske tyder på annat säger Laxén att hon har trivts överraskande bra i sin ensamhet. De sociala kontakterna är begränsade till telefonsamtal, enstaka grannar och digitala möten. När jag ringer upp henne har hon just talat med sitt barnbarn i Frankrike. 

Denna stillsamma tillvaro är ändå en ny verklighet för Marianne Laxén. Hennes CV är inget som man läser i en handvändning: mellan barn- och ungdomstiden i Helsingfors och pensionärslivet i Bromarv ryms en imponerande mängd arbetsplatser och förtroendeuppdrag, både i Finland och utomlands. Som en röd tråd går den pacifistiska och feministiska visionen om ett rättvist och solidariskt samhälle. 

Rättvisa och solidaritet

Grunden för denna människo- och samhällssyn lades redan under åren i flickskola, med författaren och fredsaktivisten Greta Langenskjöld som rektor.

– Hon var en ovanligt fin människa, som nog satte sina spår i alla som gick i skolan, säger Laxén.

Själv aktiverade hon sig i tidig ålder, både i föreningslivet och sociala sammanhang. Sin första strejk organiserade hon redan i skolan, efter att en historielärare brutit en överenskommelse om att inte ha prov på måndagar. 

– Jag agiterade för att alla skulle sitta med pennan i handen och pappret på bordet utan att skriva ett ord. Sen satt jag själv där som en hök och såg till att alla följde planen. Det syntes nog senare i mitt uppförandevitsord, skrattar Laxén.

Hon tror också att modern, en ensamförsörjande kontorist med tre barn, påverkade hennes engagemang i rättvisefrågor. 

– Hon hade inte mycket pengar men var alltid en riktig rättvisemänniska.

Marianne Laxén i början av 1980-talet. (Arkivbild)

Från denna miljö, dominerad av starka kvinnor, tog livet henne några år senare till universitetsvärlden. Där kom verkligheten ikapp, i en mycket mansdominerad miljö. Laxén lät sig ändå inte nedslås, utan fortsatte sitt samhälleliga engagemang vid sidan av studierna i socialpolitik och nationalekonomi.

År 1965 anslöt hon sig till socialdemokratin genom den socialdemokratiska studentföreningen, där dåvarande maken Kaj Laxén var en av eldsjälarna. Partivalet var delvis en reaktion mot en borgerlig lärarkår, men stämde också väl överens med Marianne Laxéns grundläggande värderingar. 

– Min politiska utgångspunkt har alltid varit rättvisa och solidaritet. Därmed var Svenska Folkpartiet aldrig ett alternativ.

Ett annat samhälle

Till skillnad från många andra, som under 1968-vågen radikaliserades och blev kommunister, förblev Marianne Laxèn socialdemokratin trogen. Det var Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien sommaren 1968 som gjorde beslutet definitivt, säger pacifisten Laxén.  

Några år senare inledde hon sin första period i styrelsen för Finlands svenska socialdemokrater (dåvarande Finlands svenska arbetarförbund FSA). Även där konfronterades hon inledningsvis med tidens kvinnosyn.

– På den tiden var det kutym att styrelsen badade bastu tillsammans innan möten. Som enda kvinna i styrelsen innebar det att jag fick sitta utanför och vänta medan männen badade och talade ihop sig. En dag fick jag nog och gick själv in i bastun, helt naken. Efter det badade man alltid bastu efter mötena, skrattar Laxén. 

Nu, 40 år senare, konstaterar hon att situationen är en helt annan. 

– Nu är jämställdhet något som alla talar om, många kallar sig till och med feminister. 

Samtidigt vill hon understryka att jämställdhet och feminism är en komplicerad fråga, som inte kan reduceras till en diskussion om jämlika möjligheter. 

– Jämställdhet uppnås inte automatiskt bara för att kvinnor får göra allt som män får. Bara för att kvinnor får ansluta sig till militären, köra bil eller supa som män har fått göra i alla tider så betyder det inte att vi har uppnått jämställdhet. 

– Min feminism handlar istället om att skapa en annan värld och ett annat liv, där vi kan acceptera olikheter och bygga ett annorlunda samhälle. Ett samhälle som inte bygger på att konflikter bara kan lösas genom våld. 

Laxén betonar att mäns våld mot kvinnor fortfarande utgör ett stort problem i hela världen. 

– Det är ett oerhört problematiskt område, där det har visat sig svårt att få någon ände på det hela. Me too-rörelsen och de senaste årens upprop mot sexuella trakasserier har kanske gjort att män idag vet var gränsen borde gå officiellt – men inofficiellt är det inte så lätt.  

(Arkivbild)

Laxéns engagemang för ickevåld sträcker sig också till den internationella arenan. Att hon firar sin 75-årsdag i år innebär att hon, med egna ord, är född fredens år 1945. Pacifismen och engagemanget i fredsfrågor har följt henne genom livet. 

I födelsedagspresent önskar hon sig donationer till Fredsförbundet, som för tillfället dras med ekonomiska problem. Kampen för fred är nämligen lika viktig idag som för 75 eller 100 år sedan, konstaterar Laxén. 

– Det vi upplever idag tyder på att vi inte har lärt oss något av historien. Situationen vi lever i, med Trump i USA och Putin i Ryssland, är förskräcklig. Ännu mer oroväckande är att man också i de nordiska länderna har börjat satsa mer på militärt samarbete än på öppen dialog och politiska fredsinitiativ.

Unga krafter inspirerar

Några planer på att dra sig tillbaka finns det ännu inte, enligt Marianne Laxén. Engagemanget inom freds- och jämställdhetsrörelsen finns kvar och från och med i år sitter hon återigen i styrelsen för Finlands svenska socialdemokrater. Hon konstaterar att dagens styrelsemöten är en helt annan upplevelse än 70-talets bastukvällar på partikansliet.

– Jag är så inspirerad av att vara med igen, nu när det finns så många unga och engagerade krafter istället för det tidigare gubbväldet. Jag stannar så länge de orkar med mig. 

Hon funderar en stund på hur rörelsen – utöver gubbväldets avskaffande – skiljer sig från år 1965, då hon anslöt sig till partiet. Hon konstaterar att grunden är densamma, men att hon anar ett större fokus på språkfrågor idag än på 60-talet. Hon betonar att det är en mycket viktig fråga men att det allra viktigaste fortfarande är social och ekonomisk rättvisa.

– Våra grundläggande värderingar om solidaritet, social och ekonomisk rättvisa och frihet – men inte frihet att trampa på andra – gäller lika mycket idag som för 100 år sedan. 

(Arkivbild)

Samtidigt, konstaterar hon, har partiet gått framåt i många frågor. Det gäller inte minst i klimat- och miljöfrågor, där partiet enligt Laxén visserligen länge har varit en stark aktör byråkratiskt – men utan att till fullo se det som en ideologisk fråga.  

– Man kan säga att vår solidaritetstanke tidigare har varit mer specifikt inriktad på människor men nu har vi insett att den också måste sträcka sig till Moder jord.

Ett minne som har stannat kvar under de 55 åren i rörelsen är från en partikongress i Åbo. 

– Olof Palme var där som talare och skulle ha en presskonferens efteråt, men av någon underlig anledning dök tolken inte upp. Min man Kaj, som var ansvarig för Palmes besök och presskonferensen, frågade mig om inte jag kunde tolka eftersom jag talar båda språken. Det gick jag med på. Sedan var det någon som ställde en fråga åt Palme och istället för att översätta svaret gick jag i diskussion med honom om vad han svarat. Stämningen blev ganska konstig i salen. Palme tog det med ro.  

Marianne Laxén:

Född 9 juni 1945 i Helsingfors

Student i Laurellska skolan 1963, politices magister vid Helsingfors universitet 1972 

Axplock ur CV:t:  Generalsekreterare för Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1978-87, Rådgivare ansvarig för jämställdhetsfrågor vid Nordiska Ministerrådet 1995-2000, Enhetschef för jämställdhetsenheten i näringsdepartementet 2000-2007, departementsråd vid svenska regeringskansliet 2000-2010

Även suttit i ett antal arbetsgrupper och kommittéer – bland annat som ordförande för Helsingfors stads jämställdhetskommitté (2011-2017).

Nuvarande förtroendeuppdrag: Styrelsemedlem i FSD (2020-) och Helsingfors svenska arbetarförening (2011-). Vice ordförande för Finlands fredsförbund (2017-). Medlem i WILPF Internationals stadgekommitté (2018-).