– Jag jobbar med det som mitt hjärta brinner för fast jag är pensionerad säger hon. Även när hon var aktivt med i arbetslivet upplevde hon att hon fick göra det som hennes hjärta brann för. Hon har haft turen att få det arbete hon sökt eller blivit ”headhuntad” till jobbet. Endast en gång har hon misslyckats – hon sökte ett jobb på Yle som hon inte fick.

Hela hennes gärning har gått ut på tre grundläggande värderingar: jämlikhet, jämställdhet och solidaritet.

– Mest känd är jag för jämställdhet och feminism, konstaterar Laxén.

En fråga som hon har tänkt mycket på under senare tider är Israel-Palestinakonflikten. På nätet har hon mött på argumentation (på socialdemokratiska sidor) att det gäller att kämpa för arbetarna i Finland och inte bry sig om palestiniernas situation.

– Enligt mina socialdemokratiska principer gäller det att kämpa för arbetarna i andra länder och arbeta för att arbetarna och människorna i Palestina har rätt att leva, inte är vi nationalister utan vi är internationalister, fastslår hon.

En viktig utgångspunkt för Marianne Laxéns internationalistiska synsätt har varit det nordiska samarbetet.

– Jag var en av initiativtagarna att de socialdemokratiska kvinnoförbunden fick ett nordiskt samarbete i modern tid.

– Jag började med det nordiska samarbetet när jag var ordförande för Politicus, de svenskspråkiga studerandenas förening på statsvetenskapliga fakulteten. Vi blev inbjudna till Lund, på studentkårens jubileum. Så det var via studentrörelsen som jag blev intresserad av det nordiska samarbetet. Man har det ganska lätt att ta sig an det nordiska samarbetet när man har svenska som modersmål. De flesta som representerat Finland i Nordiska ministerrådets sekretariat har varit finlandssvenskar, men vi som finlnadssvenskar vill att vi också skulle få finskspråkiga att jobba med de nordiska frågorna.

En annan viktig utgångspunkt för det internationella engagemanget var kriget i Vietnam, solidaritetsrörelsen för det vietnamesiska folket.

– Sedan kom Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien. Jag var mycket förvånad över att det hände. Jag hade goda vänner vänster om socialdemokraterna och all tro på kommunismen som en genomförbar ideologi raserades för min del.

Marianne Laxén är fortfarande mycket aktiv inom fredsrörelsen.

– Engagemanget för fred började i skolan. Rektorn Greta Langenskjöld var kväkare, och kväkare är fredsvänner. Hennes uppfostringsmetod var djupt religiös, kristen på det sättet som jag tycker att en kristen borde vara. Hon var inte en som lärde ett och gjorde ett annat.

Det Marianne Laxén inte visste om sin rektor på den tiden var att Greta Langenskjöld var medlem i Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF, WILPF på engelska) och hade varit aktiv i den finländska sektionen. I den organisationen är Laxén mycket aktiv än idag.

– Vi hade Greta Langenskjöld i religion och budskapet var Jesus fredsbudskap och inte så mycket annat.

Rättvisa är förstås också en mycket viktig ledtråd för Laxén.

– Tanken om rättvisa har kommit från mitt eget hem. Mamma var ensamförsörjande med tre barn och pappa betalade inte underhåll. Jag har försökt jobba för att de som har det värre än jag har får det bättre.

Rysslands expansionism gör henne rätt fundersam.

– Kriget i Ukraina är precis lika hemskt som ockupationen av Tjeckoslovakien var, men där gjorde de inte motstånd på det här sättet, eftersom stöd från väst uteblev.

Laxén menar att den politiska inriktningen i Kreml idag är en helt annan än 1968 men stormaktstanken finns kvar.

På sin födelsedag samlar Marianne Laxén pengar för Fredsförbundet för att de blev utan statsunderstöd.

– Jag är född fredens år, jag vill också fortsätta leva utan världskrig och jag vill dö utan världskrig. Jag ber att folk understöder Fredsförbundet om de tycker att fred är viktig.

Hon är bekymrad över hur lite fredsorganisationernas röst hörs i tidningspressen, men hon menar att Hufvudstadsbladet har varit bättre på det än Helsingin Sanomat. Svenska Yle har också varit bättre än Yles finskspråkiga redaktion när det gäller att intervjua företrädare för fredsrörelsen, inte minst för att Laura Lodenius har fått vädra våra synpunkter i Slaget.

– Vi har grundat en nordisk fredsallians, berättar Laxén. Alliansen har deltagande organisationer från Finland, Sverige, Norge och Danmark. Det finns kontakt med Island men ingen organisation därifrån. Svenska Freds är inte heller med men de är etablerade och tack vare dem får fredsfrågorna större synlighet i Sverige än i det övriga Norden.

Laxén påpekar att Fredsförbundet nu har en anställd på fyrtio procent, tidigare hade man fem anställda.

– Vi försöker påverka Finlands utrikespolitik genom att ge uttalanden om t.ex. att säga upp Ottawaavtalet och om den försvarspolitiska redogörelsen men det saknas nu kapacitet att ge ut rapporter om aktuella frågor, möjligheter till att föra en aktiv fredspolitisk diskussion.

– Styrelsemedlemmarna gör mer frivilligarbete än vi någonsin har gjort.

När det gäller världsläget just nu, ser Laxén mest hotbilder.

– Jag har aldrig under hela mitt liv varit så bekymrad över den världspolitiska situationen som jag är idag, inte ens då när Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien eller USA förde krig i Vietnam.

– Vi visste att det inte skulle bli världskrig av det hela men i dagsläget kan jag inte säga. Vladimir Putin förstår inte att om han börjar med ett kärnvapenkrig så innebär det slutet för mänskligheten. Man borde vara ute på gatorna och skrika för att man är rädd.

Laxén vill se en återupprättelse för fredliga lösningar i världen. De militära lösningarna anses som självklara i Finland, på grund av ”indoktrineringen” i värnpliktsarmén och försvarskurserna som arrangeras för den politiska och ekonomiska eliten. Hon vill inte att armén ska accepteras som en fredsbevarande institution.

– Tänk om vi i skolorna talade om fred och fredsmedling. Det är viktigt att tala om hur man löser frågorna fredligt. Fredsfostran är inte bara teori utan det är praktik och det handlar inte bara om makronivån utan också om mikronivån.

Laxén påminner om våldet i parförhållandena.

– Mycket av detta handlar om en feluppfattning om manlighet, vade en man får och kan göra. Det här ser hon som grundproblemet även om hon vill att man dessutom ska se att även kvinnor kan vara våldsamma.

– Fredsfostran är ett sätt att föra vidare kunskap men vi måste tala om mänskors känslor och börja med att lösa barnens interna stridigheter. Hur känner du, varför känner du så här, och varför reagerar du på det här sättet? Det är viktigt att våld inte accepteras i något skede.

Laxén gör en skillnad mellan feminism och jämställdhet.

– Det är inte samma sak. Feminismen försöker gå till grunderna att förändra samhället så att mänskliga rättigheter gäller alla på riktigt och inte endast i festtalen, att våld inte accepteras som en möjlighet att lösa problem.

– Jämställdhet är det när kvinnor gör det som män har gjort, kvinnor i armén, i företagens styrelser och som verkställande direktörer. När kvinnor okritiskt accepterar den manliga värld som håller på att få slut på mänskligheten.

Med sin feminism söker Laxén en mer grundläggande förändring i samhället, något som omfattar även männen.

– Det finns många män som är feminister, påpekar hon men är bekymrad över hur manliga feminister bemöts av både män och kvinnor.

– Jag har försökt tänka intellektuellt kring varför jag är socialist och varför jag är feminist. Man behöver inte vara född till arbetare för att bli socialist och man behöver inte vara född till kvinna för att vara feminist,

Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet har en finländsk avdelning och där är Laxén styrelsemedlem. Hon är också ordförande i stadgeutskottet på den internationella nivån i organisationen. Laxén ska åka till Kamerun nästa gång det blir kongress, om det finns pengar för att ordna kongressen där, annars blir det på nätet.

– År 2018 var vi i Ghana.

Laxén har också tidigare erfarenheter av att resa till Afrika och det hade med jämställdhetsarbetet att göra.

– Jag var i Kenya då det var FN:s kvinnokonferens 1985.

Hon har också varit i Senegal då Socialist International Women, kvinnoorganisationen i Socialistinternationalen hade sin kongress där.

Tunisien besökte hon i slutet av 1990-talet när hon jobbade på Nordiska ministerrådet.

– Vi var inbjudna att tala om nordisk demokrati. Jag talade om jämställdhet och de var jätteintresserade. De bildade en arbetsgrupp som utarbetade ett förslag om kvinnors ställning i Tunisien.

Senare när hon jobbade på jämställdhetsenheten i Sverige, blev hon bjuden till Tunisien på nytt.

– Tunisien har haft nytta av det nordiska och det europeiska samarbetet. De tog svenska jämställdhetslagen som grund men det har varit svårigheter där på vägen, så mycket kvarstår.

Även om mycket går i negativ riktning i världen ur Marianne Laxéns perspektiv, ser hon ändå som ett viktigt recept för en bättre värld att visa på nordiska lösningar (den nordiska modellen) för resten av världen.