Det var Matti Ahde som hade blivit invald från Uleåborgs valkrets som 24 åring. Regeringsförhandlingarna gick långsamt. Matti ville inte hyra någon bostad innan riksdagen hade haft sin sommarledighet. Han sov över hos bekanta de nätter han var tvungen att vara i Helsingfors.

Vi pratade politik under bussresan till Helsingfors. Matti frågade dessutom om Helsingfors stadsorkesters konserter. Han var genuint intresserad av musik och opera. Det förvånade mej att en ung man, en elektriker, hade konsertmusik som passion.

Den riksdagen upplöstes av president Urho Kekkonen redan i oktober 1971. President Kekkonen hade fått nog av Ahti Karjalainens regering, där jag var justitieminister. Så kom jag med i riksdagen i april 1972 och kunde tio år följa med Matti Ahdes skickliga arbete i riksdagen.

Matti var inte den enda begåvade unga. Erkki Liikanen, Erkki Tuomioja och Ulf Sundqvist var också med redan då. Matti satsade emellertid helhjärtat på en parlamentarisk karriär.

Efter en ny riksdagsupplösning hölls det riksdagsval på hösten 1975. Riksdagsgruppens långvariga ordförande Paavo Tiilikainen blev minister. Vi yngre riksdagsledamöter föreslog Matti Ahde först till viceordförande i gruppen och sedan till ordförande på senhösten 1975.  Han blev omvald flera gånger och var gruppordförande till år 1982. Då gick han med i regeringen.

Under hans tid som ordförande för riksdagsgruppen försvann de två blocken, äldre konservativa mot mera vänster yngre sossar, som belastat gruppens arbete sedan kriget. Ahde stödde partiordförande Kalevi Sorsas politik och höll gruppen lugn och nöjd.

Ahdes styrka var inte bara en personlig charm, utan också en bra människokännedom. Han kunde ge de rätta uppdragen åt de rätta personerna. Han rörde sig mycket på fältet och stödde enskilda riksdagsledamöter. Han kunde bedöma hur saker skulle drivas i riksdagen med framgång.

Hans ställning i partiet var stark. Han var medlem i partistyrelsen 1982 – 1990. Matti Ahde blev inrikesminister i Kalevi Sorsas regering 1982 – 1983. Mest känd blev han som vår första miljöminister 1983 – 1987. Som krona på verket blev han riksdagens talman 1987 – 1989. Han ledde med framgång arbetet att förnya riksdagens förlegade arbetssätt. Det hade länge planerats men ingen lyckats tidigare få det gjort.

Matti Ahdes styrka var hans sätt att närma sig människor. Han hade en intuition inte bara för vad de tänkte och ville utan också i vilket sinnesläge de befann sig. Han bemötte dem med respekt och vänlighet och lyckades få de flesta att arbeta i den riktning han trodde var bäst.

Han var därtill en bra talare som kunde ta sin publik. Hans svaghet var att han inte kunde språk, han skrev inte heller bra. Dessa svagheter avgjorde troligen att han inte åtog sig att bli ordförande då Sorsa avgick 1987. Sorsa ville se honom eller Liikanen som ordförande. Pertti Paasio valdes. Senare kom Matti Ahde i gräl med Sorsa – sin långvariga mentor – och verkade  ör att Martti Ahtisaari blev partiets presidentkandidat 1993 efter Mauno Koivisto.

Ahde blev vd för det statliga tipsbolaget år 1990. Efter mer än 10 år tvingades han år 2001 avgå anklagad för sexuella trakasserier. Ahde ställde då upp i riksdagsvalet och invaldes från sitt gamla distrikt i Uleåborg för åren 2003 – 2011. Han ledde ännu i i riksdagen en viktig förnyelse av den statliga revisionsverksamheten, innan han avslutade sin politiska karriär.

Inom kulturlivet gjorde han och Seppo Tiitinen ett fint jobb för att få ett modernt Operahus till huvudstaden. På operan träffade man honom ofta. Hans intresse för god musik var äkta.

Trots att han insjuknade i cancer 2017 uppträdde han länge som uppskattad talare och debattör. Han hade en enormt fin talteknik: han utnyttjade pauser mästerligt. Han hade Ordet i sin makt.

Vi träffades i Helsingfors centralsjukhus aula av en slump för kanske ett år sedan. Han berättade om sin sjukdom lugnt och chosefritt. När vi skiljdes kom jag att tänka på de första avsnitten i hans memoarer utgivna med hjälp av Timo Hakkarainen ”Sähkömies” (WSOY
Helsinki 2013).

Här berättar Matti Ahde att han som mycket ung skickades av sin mamma – pappan var långtradarchaufför och sällan hemma – för att tigga mat eller pengar i traktens bondgårdar. Innan han skred till verket iakttog han människorna han skulle tala med för att utreda på vilket humör de var, ja, om det alls fanns en chans att få något med sig hem. Oftast lyckades han. Samtidigt lärde han sig hur man skall närma sig människor för att övertyga dem, för att få en sak igenom.

En sällsynt begåvning och framgångsrik kamrat har gått bort. Matti Ahde gjorde en strålande insats i rörelsen för allas vårt bästa! Han sörjs av sin hustru Hilkka Ahde, sina barn och en oändlig skara släkt och vänner.