– Det är en samhällspoltik som egentligen inte ska föras.

Universitetslektorn och forskaren vid Åbo Akademi Mika Helander har i sin forskning om konkurrenskraftsavtalet fokuserat på vad han kallar den mekanistiska höjningen av arbetstiden med 24 timmar om året. Gynnar den arbetsgivaren, företagen, någon överhuvudtaget?

Helanders svar är nej.

– Ingenting tyder på att denna förlängning av arbetstiden skulle ha någon positiv effekt. Sjukfrånvaron har däremot ökat och det är nyheten nu, att den positiva trenden med mindre sjukfrånvaro har brytits.

– För arbetstagarna är det en försämring, för ekonomin likaså och framför allt drabbas kvinnor som i vår kultur ofta har större ansvar för familjens logistik, säger Helander.

Juha Antila har i sin artikel i den av Helander m.fl. redigerade boken Työaikakirja (2017) undersökt arbetstidens längd och inverkan i flera länder och konstaterar att länder med relativt dålig produktivitet har långa arbetstider.

I Finland har arbetstiden under hundra år förstås minskat individuellt, men då befolkningen ökat har den totala mängden arbetstimmar varit ganska stabil.

– Skillnaden mellan arbetstid och BNP har ökat, så produktivitet kommer från annat än att öka arbetstiden, konstaterar Helander.

Att slita ut personalen är inte heller försvarbart. Helander påminner om att man inte heller kan stirra blint på antalet arbetstimmar. I till exempel Sverige jobbar folk längre än i Finland för att de mår och orkar bättre i arbetslivet.

Svårt att använda extra tiden vettigt

Spelar det då här och nu någon avgörande roll hur den förlängda arbetstiden har implementerats?

Helander säger att han inte sett forskning kring just detta, men nog diskussioner.

– På vissa ställen förlängs varje arbetsdag med sex minuter, på vissa har man en så kallad kiky-dag. Mest har man hört respons om att implementeringen inte har lett till någon meningsfull sysselsättning, snarast en skensysselsättning.

– Där förlängningen fungerat bäst har tiden använts till arbetskraftens utbildning. Det är en verksamhet som riktar sig mot framtiden. Om man ska ha produktivitetsökningar kommer det via arbetskraft med förmågan att lösa problem. Även inom industrin har man gått över från löpande band till problemlösning och informationsbehandling, analys av processer och så vidare, säger Helander.

Arbetslivet förändras överlag mycket i vår tid, dels med ny teknik och digitalisering, dels med den gråzon mellan arbete och fritid som den tekniska utvecklingen för med sig. Arbetstagare som förut arbetade ostört i ett kontor kan idag störas i arbete i kontorslandskap bara för att på fritiden också kontaktas i jobbfrågor genom sociala medier. För att tackla de nya utmaningarna, de nya typerna av stressfaktorer, kan en stabil arbetsmarknad förstås vara en viktig premiss. Men det är långt ifrån någon självklarhet. Det gäller att komma ihåg varför konkurrenskraftsavtalet godkändes:

Avtalet slöts 2016 och är omfattande till sin karaktär. Målsättningen är att bland annat stärka finländska företagens konkurrenskraft och skapa nya arbetstillfällen. Arbetare får betala genom att en del socialförsäkringsavgifter flyttas från arbetsgivaren till arbetstagaren. Vidare minskar semesterpenningen för anställda inom den offentliga sektorn med 30 procent. Och arbetstiden förlängs som sagt. Men alternativen var inte heller bra. Utan ett avtal hotade regeringen med att lägga fram tvångslagar, nya nedskärningar och skattehöjningar.

Arbetstagarsidan godkände avtalet med långa tänder i och med löfte om stabilitet, ett löfte som man upplevde att regeringen åt upp bland annat genom att införa den så kallade “aktivitetsmodellen”. De högaktuella lagförslagen om att göra det lättare att säga upp folk anställda på företag med under 20 anställda upprör också extra mycket i och med att ett lugn man betalat för inte infrias.

Sipiläs regering framhåller nu gärna att konkurrenskraftsavtalet fungerat enligt målsättningar i och med att ekonomin är relativt stark och sysselsättning förbättrats. Andra tillskriver denna framgång det världsekonomiska läget. Och forskare Mika Helander säger så här:

– De som säger att kiky-avtalet hjälpt oss till en högkonjunktur säger att avtalet har minskat på Finlands enhetskostnad per arbetsenhet i jämförelse med våra konkurrentländer. Men att avtalet skulle ha så stor effekt på själva sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten är osannolikt av den anledningen att då man ser på finländska branscher och de olika proportioner som lönekostnaderna har i dem för enhetspriset av produkter, så är arbetskostnaden i många av dem rätt liten. Effekten är relativt liten med det verktyg regeringen tagit till. Lönekostnadens andel är störst i byggbranschen som står utanför kiky, säger Helander.

Det återstår massvis att forska i om kiky-avtalets direkta och indirekta konsekvenser. Det är enligt Helander för tidigt att göra det mer redan nu.

– Men allting tyder på att det är det förbättrade konjunkturläget som gett förbättrat sysselsättningsläge och gjort att exporten växer bra och ekonomin två år i rad har stor tillväxt.