Helander gav först en historisk bakgrund och påminde om läget efter millennieskiftet då utlokaliseringar var den stora frågan.

– Stora företag avyttrade sådana delar av sin verksamhet som de inte kallade kärnverksamhet, sade Helander. Han tog upp närheten till råvarorna, närheten till marknaderna, arbetskostnaderna och skatterna. Detta ledde till industriell nedrustning på en del bruksorter i Finland. Helander nämnde Kaskö, Kemijärvi och Joensuu som orter som drabbades av globaliseringens avigsidor.

Sedan tog han upp finanskrisen 2007-2008 då banken Lehman Brothers gick i konkurs i USA. Då blev det inte lika illa i Finland som läget hade varit under 1900-talets recession. På 1990-talet hade facket hotat tre gånger med generalstrejk och fått arbetsgivarna och regeringen Aho att backa ner.

Många av de strukturella problemen i Finland hade lösts under den tiden som Paavo Lipponen (SDP) var statsminister 1995-2003. Särskilt viktigt var att man satsade på fortbildning så att de som hade blivit arbetslösa som en följd av 1990-talets recession kunde till exempel lära sig IT-kunskaper och kunde anställas när Nokias saga tog fart.

Helander nämnde även flyktingkrisen 2015 och coronaviruspandemin. Han menade att ingen kris under senare år har varit så dramatisk i Finland som fallet var med 1990-talets recession.

– Den nya situationen har börjat med regeringen Sipilä. Finlands Näringsliv vill inte längre vara avtalspart, utan istället vill de påverka politiken.

Helander hänvisade till FSD:s tidigare ordförande Viktor Kock som har kommenterat att arbetsgivarsidans nya strategi har varit framgångsrik.

– De har fått inskrivet i regeringsprogrammet många saker som har hög prioritet för dem, sade Helander om Finlands Näringslivs insatser när det gäller det nuvarande regeringsprogrammet.

Helander påpekade att i det kapitlet i regeringsprogrammet som handlar om arbetslivet innehåller den första halvan bara negativa saker för löntagarna. Också Företagarna i Finland har haft ett stort inflytande på regeringsprogrammet. När det gäller försämringarna ur arbetstagarnas perspektiv, är åtgärderna konkreta.

– Den andra halvan i kapitlet som handlar om arbetslivet har mycket mer sådant som handlar om att utveckla arbetslivet, påpekade Helander men underströk att där finns det inga konkreta åtgärder. Regeringsprogrammet bedömer han som mycket negativt när det gäller arbetsmarknaden.

Sedan gick Helander igenom de viktigaste förändringarna på arbetsmarknaden som är att förvänta om regeringsprogrammet genomförs.

– Problemet är det att medan de har lyckats med sin egen strategi, så har de råddat till läget på arbetsmarknaden. De är nämligen amatörer när det gäller arbetsmarknaden. De förstår inte att arbetsmarknaden är en marknad. Våra minimilöner är inte lagstadgade i Finland. De är förhandlade branschvis och påverkas av utbud och efterfrågan. Detsamma gäller löneförhöjningar. Allt påverkas inte enbart av utbud och efterfrågan, också kartell och andra friktionselement har en betydelse. Men det är ändå en marknad, inte Sovjetunionen där politikerna bestämmer lönenivån, konstaterade Helander.

– Både de partier som innehar regeringsmakten och Finlands Närlingsliv har alltid hyllat marknadsekonomin och marknaderna. Nu vill de att politikerna bestämmer och de råddar till marknaden helt och hållet.

Helander förklarade att arbetstagarna och arbetsgivarna har kommit överens, medan staten har gett morötter i form av skattesänningar och socialpolitiska reformer. Men staten har inte gått in och råddat på förhand. När Finlands Näringsliv inte vill förhandla, borde staten förhandla med löntagarna.

Vanligtvis hör man intresseorganisationernas åsikter när man gör lagändringar i Finland. När det gäller regeringen Orpo och arbetsmarknaden, spelar löntagarnas åsikter ingen roll.

– Det finns inga riktiga förhandlingar. Finlands Näringsliv har inget intresse av att förhandla när de får igenom sina målsättningar utan förhandlingar. Regeringen försöker driva igenom en revolution med sin majoritet i riksdagen, sade Helander.

– I det nykorporativistiska samhället är det de som bäst känner till arbetsmarknadens förhållanden som påverkar, nämligen facket och arbetsgivarorganisationerna. Nu är vi på väg tillbaka till den statskorporativism som fanns före januariförlovningen år 1940.

Helander var pessimistisk när det gäller den nuvarande turbulensen på arbetsmarknaden, i och med att reformerna har blivit en prestigefråga för regeringen. Han tänkte ändå att det kan uppstå tryck från arbetsgivarsidan om de anser att arbetsmarknadskonflikterna kommer att kosta för mycket.

När det gäller reformerna på arbetsmarknaden, lyfte Helander fram särskilt fem ministrar som har en nyckelroll: Arto Satonen, Riikka Purra, Petteri Orpo, Wille Rydman och Anna-Maja Henriksson. På arbetsgivarsidan har nyckelpersoner varit Mikael Pentikäinen, vd för Företagarna i Finland samt Ilkka Oksala och Jyri Häkämies i Finlands Näringsliv.

– Satonen och Pentikäinen påstår att reformerna inte är särskilt betydande. Ändå står det tydligt i regeringsprogrammet att regeringen vill ha omfattande reformer. Det handlar om dubbla budskap och manipulering, konstaterade Helander.

Sedan diskuterade han med åhörarna olika åtgärder i regeringsprogrammet, bland annat de som påverkar sjukdagpenningen och politiska strejker. De som deltar i olagliga strejker kan få personliga böter. När det gäller lokala avtal, påpekade Helander att det gäller icke-organiserade arbetsgivare.

– Medlemsförmånerna för organiserade arbetsgivare försvinner. När arbetsgivarnas organisering minskar, försvinner allmänbindande kollektivavtal. Så kan man göra företagsspecifika kollektivavtal där arbetarna tävlar mot varandra, vilket kan leda till den värsta dumpningen. De som förhandlar lokalt skulle dessutom vara andra än förtroendemän.

Helander påminner om att efter Sovjetunionens sönderfall gjorde man i Estland i nyliberal anda en åtskillnad mellan förtroendemän och personalrepresentanter.

– Det är helt annat än vad vi har tänkt i Norden och i Finland. Sådant underminerar förtroendemannainstitutionen och riksförlikningsmannainstitutionen kommer att nedmonteras, betonade Helander.

– Det blir försämringar i arbetslöshetsförsäkringen. Trappstegsmodellen som införs innebär en nedskärning. Arbetslöshetsförsäkringen är den viktigaste orsaken till att man hör till facket i Finland, Sverige och Danmark. Det beror på att arbetslöshetskassorna förvaltas av fackföreningsrörelsen. Inkomstbunden arbetslöshetsförsäkring är därför en kärnfråga på arbetsmarknaden.

Det blir svårare för säsongsarbetare till exempel inom jord- och skogsbruket att tjäna in den inkomstbundna arbetslöshetspenningen.

Karensdagar höjs från fem till sju och en aktiveringsmodell införs som gör att man kan till och med förlora utkomststödet om man inte går med på regeringens piskåtgärder.

– Jag tror inte att det kommer att kunna genomföras med tanke på grundlagen, sade sedan Helander om utkomststödet.

Helander var mycket skeptisk till regeringens planer på att genomföra exportlönemodellen med tvång.

– Vi kan inte locka vårdare med lönerna och riksförlikningsmannen skulle vara förhindrad från att höja lönerna mer än för exportbranscherna. Det är en så galen idé som man ungefär kan ha, utbrast Helander.

Omställningsförhandlingarna ska gå enligt EU-minimum när företagsstorleken höjs för de företag som ska ha sådana förhandlingar.

– Man får inte grunda gula fackförbund som är grundade av arbetsgivaren så att arbetsgivaren förhandlar med sig själv. Men det finns inga övervakningsinstrument för det i det här systemet.