Bokrecension: Naomi Klein – No is Not Enough; Penguin Random House, Kanada 2017, 273 sidor. Nu även på svenska: Naomi Klein – Nej är inte nog; Ordfront, Sverige, 2017, 273 sidor.

Det är snart ett år sedan Donald Trump vann presidentvalet i USA och utsågs därmed till världens mäktigaste politiker.
Visserligen lever vi inte i landet Fantasia, men ändå vågar jag mig in i den sfären med en önskevision. Jag vill helst möta en god ande som kryper fram ur en flaska och erbjuder mig att uppfylla ett önskemål.
Mitt svar till anden: ”Vrid klockan tillbaka och se till att fler amerikanska väljarna uppfylls av större visdom innan de lägger sin röst.” Skälet för denna begäran är både enkelt och dramatiskt. Det som står på spel är inget mindre än mänsklighetens överlevnad på vår planet. Den tillspetsningen kommer jag i alla fall fram till efter lektyren av Naomi Kleins senaste bok No is Not Enough.

Den mångfaldigt prisbelönte kanadensiska journalisten och författaren har redan tidigare utfärdat drastiska varningar mot främst en fortsatt utveckling med fossila energikällor samt ett tillväxtberoende kapitalistiskt system.
Redan hennes 2014 publicerade bok This Changes Everything var en alarmklocka med ett seriöst budskap om att tiden var ”fem i tolv”.

Krig mot sanningen
Trumps valseger i USA inleddes enligt Naomi Klein med en ”blitzkrieg approach” in i politiken. Och redan från början formuleras ett anspråk på att vara en ”shock to the system” som hans rådgivare Kellyanne Conway beskrev den nya eran.

Den positiva innebörden som hon fäster vid orden delas däremot knappast av alla. Många anser i likhet med Naomi Klein att vi står inför förändringar med brutalt negativa effekter för hela samhällsutvecklingen. När presidentkandidaten Trump i valrörelsen mot alla vetenskapliga belägg ”chockade” med åsikten om att den globala klimatförändringen enbart är en ”kinesisk uppfinning” kunde man fortfarande tro på en provokation. Men det var en illusionär föreställning. Idag är dessa och andra bisarra utspel i Kleins värdering vita husets ”war on facts”.

Trump ljuger medvetet och i rask takt. Den övertygelsen delas även av den amerikanske late-night-talkern John Oliver. I tidskriften Rolling Stone jämför han den politiska lögnen med en spikmatta. Trampar man på en spik är det smärtsamt, men sätts foten på tusen stycken tappar man känslan för den enskilda spetsen, skriver han.

De metaforer som Naomi Klein använder för att skildra US-presidenten och hans agenda är inte särskild vackra. Enligt henne framstår Trump som ett Frankensteinmonster sydd ihop med hjälp av en rad farliga trender. I form av ett politiskt non-stop-spektakel driver han en ödesdiger klimatpolitik och för samtidigt ett krig mot stora delar av den offentliga sektorn.

Trumps främsta målsättning är att öka företagens frihet för att generera högre vinster. Klein avfärdar hela hans agenda som ”tjurskalligt orättvis och manifest korrupt”.

Kleptokratin erövrar vita huset

I synnerhet när det gäller Donald Trumps personlighet nöjer sig författaren inte bara med en tillspetsad polemik. Det som hon presenterar till läsarna är en teori om ”Trump” som ett varumärke. Erövringen av Vita huset utgör enligt Klein kronan på en strategi att utveckla ett ”superbrand” för att driva presidentfamiljens affärer.
Hon erinrar om att den på ytan så framgångsrike fastighetsmiljardären egentligen redan var bankrutt, men ändå backades upp igen av banker och andra investerare. Tydligen bedömde man inom den sfären att hans namn ändå var tillräckligt värdefullt för att även i fortsättningen skörda hem feta vinster.

Trots att Trump-företaget i vissa fall endast bestod av tomma skal så lyckades han ändå med en utfilad varumärkesstrategi att samla ihop ofantliga rikedomar.
Till viktiga element bakom framgången med att förgylla sitt namn räknas publiceringen av boken The Art of the Deal och reality-showen ”The Apprenticeship”. Genom att nå en miljonpublik blev Trump en superkändis. Och det gav i sin tur enorma avkastningar för det egna varumärket. I hans kassaskåp hamnade ökade arvodesbelopp som han lyckades dra in när fastigheter såldes eller hyrdes ut.

Dessutom kommunicerade han om sig själv som rollmodell. Under det smaklösa mottot ”don`t be nice, be a killer” blev sparkandet av arbetstagare till underhållning på bottennivå. Trump sprider en slags egofixerad filosofi med syftet att skapa dominans över andra samt att konsekvent avvisa den så kallade win-win-principen. Hans vägledande mönster är enbart att ”slå ned” motståndarna. Att Naomi Klein även hänvisar till Trumps insatser och intresse för de i USA så populära wrestling-showerna, kan knappast vara en slump.

I hans egna och (dessvärre) allt för många andras ögon förföll bara miljardärstatusen som en tillräcklig kompetens för att bli landets president. Naomi Klein citerar honom med orden: ”I´m rich. Part of the beauty of me is that I´m very rich”.
Budskapet till publiken är enligt henne uppenbart. Hans rikedom ska läsas som att han därmed är mycket smart och överlägsen i varje avseende.

Säkert minns många den spektakulära tv-sända presskonferensen, då den nytillträdde presidenten presenterade en stor hög med pärmar som skulle innehålla dokumenten om skilsmässan från sin affärsrörelse.
Men det var enbart ett spel för galleriet. Enligt uppgifterna i Kleins bok är det en illusion att skilja Trump som president från en organisation där hans familjemedlemmar behåller kontrollen medan han fortfarande hovar in vinsterna. ”This goes well beyond nepotism”, lyder hennes drastiska kritik. Den bekräftades dessutom oblygt av presidentrådgivaren Kellyanne Conway som inför tv-kamerorna gick ut med rekommendationen: ”Go buy Ivanka´s stuff”.

Det behövs kriser

I Kleins bok finns många indicier och belägg för att Donald Trump fortfarande tjänar familjeklanens interessen. Men situationen är värre än så. Bara en blick på de profiler som brukar berömma honom vid regeringsbordet avslöjar vart presidentens administration är på väg. Även de flesta statsråden är miljardärer och har ofta djupa rötter inom näringslivets storkoncerner. Det är således inte svårt att följa Naomi Klein i bedömningen att deras gemensamma nämnare är att med kraft återuppta nyliberalismens signaturmelodi. Det gäller att sänka företagsskatter, avreglera och privatisera. Som förebilder står ekonomen Milton Friedman eller politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. I deras anda var statlig verksamhet en del av problemet och inte lösningen.

Naomi Klein är redan från sina tidiga böcker bekant för tesen att målet att banta ner den offentliga sektorn bäst kan verkställas i skuggan av chockartade kriser och/eller (natur)katastrofer. I ”No is Not Enough” publiceras utredningsresultat som hon kallar för ”The Katrina Blueprint”. Klein belägger hur marknadsliberalismen under och efter orkanen Katrina (2005) tillät att privata företag tog över delar av offentligt ägda verksamheter för att sko sig på skattebetalarnas bekostnad.
Fast sammanhanget med klimatproblematiken var uppenbart krävde den dåvarande republikanska lobbyisten Mike Pence att tidigare regleringar på det området bör återkallas. I dag är samme profil USA:s vice president.

I Naomi Kleins särskilda fokus står regeringens okamouflerade avsikter att göra en helomvändning i klimatfrågan. Beskedet från Washington att säga upp Paris-avtalet är konsekvent när man förnekar nödvändigheten att minska koldioxidutsläppen.
I Donald Trumps särskilda tonläge ges en klar motivering för beslutet. ”Leave all the money in the ground? Are you nuts?!”, är enligt Klein presidentens bidrag till debatten om den fortsatta användningen av fossila energikällor.

En praktisk bekräftelse på det läser man även i aktuella nyhetsrubriker från USA av typen ”kriget mot kolet är slut”.

För principen att vinster går före globala risker står också en tung lobbyist i Trumps ministär. Den förre ExxonMobil-chefen Rex Tillerson bytte som bekant jobb och blev USA:s utrikesminister. När han fortfarande var topp-manager för världens mäktigaste oljekoncern ansvarade han enligt Klein bland annat för att spendera 30 miljoner dollar till tankesmedjor som spred ”bevis” mot den globala drivhuseffekten.
Färska uppgifter som häromveckan publicerades i den tyska radiokanalen ”Deutschlandfunk” bekräftar däremot att ExxonMobil redan under 70-talet har haft kännedom om den globala uppvärmningen på grund av förbränningen av fossila energikällor. Man teg om det. Någon form av ansvarskänsla fanns tydligen endast för det egna profitflödet.

Även i det avseende kommer Naomi Klein in i argumenteringen att kriser kan missbrukas som farliga instrument. Enligt henne finns det en klar länk till oljebolagens längtan att exploatera de i marken befintliga resurserna. Kruxet är dock att ett aktuellt pris på omkring 55 dollar per fat är för lågt. För ExxonMobil och andra bolag i branschen var således prisuppgången till 100 dollar i kölvattnet av Irak-kriget en gynnsam utveckling. Naomi Klein fastslår att samma tröskel även är avgörande för lönsamheten vid exploateringsprojekt i naturkänsliga arktiska områden.
I konflikten med till exempel Nordkorea vill Trump i Kleins formulering visa världen att han är ”the top dog”. Även ett hot med kärnvapen kan självfallet ha olika syften. Sammer mönster gäller för kärnvapenavtalet med Iran. Enligt Trump en ”bad deal” för USA. Nästa äventyrliga konflikt är redan på väg.

En utopi som räddning

Naomi Klein redovisar att något som heter ”climate change” raderades ut ur Vita husets officiella webbsidor. Det existerar alltså helt enkelt inte länge. Således kommer Trump-administrationen under minst innevarande mandatperioden att stoppa alla tidigare regleringsförsök. Insikten om att blundandet för växthuseffekten skapar ännu högre risker är en bristvara i Washington. I sämsta fall är det dessutom ett resultat av ett medvetet intresse att öka de globala krislägen.
Naomi Klein ser främst frånvaron av en seriös miljöpolitik i ytterligare några år som den största boven i dramat att undvika en framtida katastrof.
Men den är i hennes tycke inte oundvikligt. Kleins bok heter inte för intet No is NOT Enough.

Att säga nej till Trump, Tillerson & co är en sak. Motstånd finns på olika plan.
Trumps uppenbara lögner, märkliga tweets och irriterande politiska drag drabbar enligt Naomi Klein redan hans strategi att ytterligare förgylla sitt superbrand.

När hyresgäster på fastigheter i New York protesterar och vill få bort Trump-märket från höghusfasaden har det mediala ekot med bakgrund till hans tydliga politiker- och personlighetsbrister gett resultat. Denna spridning ska fortsätta.

Med sin bok utbreder den kanadensiska författaren också en annan och ännu viktigare strategi. Och den består i att väcka till liv i en rörelse som också innehållsmässigt propagerar för konkreta steg med målet att driva fram en hållbar (miljö)politik. Något som definitivt inte ingår i hennes policy är ett motstånd som enbart begränsas till paroller av typen ”impeach Trump”.

”The Leap Manifesto” kallar Naomi Klein sin vision om det stora kvalitativa språnget som behövs för att undvika en klimatkatastrof och skapandet av ett mänskligare samhälle. Det cirka fem sidor långa dokumentet innehåller sociala och politiska rättvisekrav samt ett program med förslag om t ex en omställning till fossilfria energikällor. Nödvändigt är vidare en utbyggnad av kollektiva höghastighetstrafiksystem och egergiefficienta bostadsområden. En basförutsättning för hennes omdaningsprojekt är framförallt slutet på den nyliberala avreglerings- och priviatiseringstrenden samt ett höjt skattetak bland annat inom näringslivet och för höginkomsttagare.

Med tanke på att de dramatiska riskerna av en fortsatt drivhuseffekt kommer att äventyra mänsklighetens överlevnad på vår planet behövs säkert en motsvarande utopi som Naomi Klein propagerar för. Och visst ser man ett växande motstånd mot Trump samt för en hållbar samhällsutveckling på olika håll i USA. Bland annat försöker Kaliforniens guvernör Jerry Brown bilda ett klimatpolitiskt nätverk för en organiserad opposition mot de republikanska förnekarna i Washington.

Men drömmen om att landet utvecklas i rätt riktning måste ändå bromsas upp av de konkreta politiska villkoren. Förmodligen skulle det behövas en slags fredlig revolution för att nå dit. Till den trista realiteten hör dock att man i Förenta staterna inte ens är kapabel att reformera en livsfarlig vapenlagstiftning. Man får hoppas att Naomi Kleins krav på det stora språnget inte bara rinner ut i sanden som avlägsen utopi.