– Jag gick med i politiken för att jag ville att det skulle bli lättare att förena arbete och familj. Den passionen har inte tagit slut, berättar Malm som fortfarande brinner för jämställdhetsfrågor precis som när hon först gick med i politiken.

– Under den här regeringsperioden har det kommit så många försvagningar och nedskärningar att elden brinner desto hårdare fast mina egna barn inte längre är i den åldern att de skulle behöva dagvård, varifrån den ursprungliga gnistan kom att gå med i kommunpolitiken, i partiarbetet och i fackföreningens verksamhet.

Malm blev utsedd till vice ordförande i sin partiavdelning i samma veva som hon blev invald i stadsfullmäktige i Imatra. Första gången hon var delegat på SDP:s partikongress var i Joensuu 2010.

– Jag fick också delta i dåvarande Metallförbundets förbundskongress, så det hände mycket under en kort tid. Skiftomsorgen inom småbarnspedagogiken var en väldigt viktig fråga eftersom min partner hade ett arbete som krävde ständigt resande. Jag har många gånger berättat hur svårt det var att få vardagen att gå ihop. Jag försvarade dessutom yrkesutbildningen när Imatra för första gången hade ungdomsfullmäktige.

Malm menar att det fortfarande gäller att försvara yrkesutbildningen både lokalt och på riksplanen.

– Jag är ändå nöjd med paketet som SDP fick ihop om yrkesutbildningen förra sommaren, vad vi vill förändra där. För mig har alla politikens delområden sin början i arbetslivet. Till exempel deltog jag imorse i ett seminarium för energistäder och energiindustrin för att tala om elnät. Det är klart att samtalet leder till arbetsliv, arbetsplatser, investeringar och vardag, till exempel är elpriserna en viktig del av vardagen.

När det gäller förebilder i livet vill Malm allra först lyfta fram sin mor.

– Hon har uppfostrat mig som ensamstående förälder, som kranförare under 1990-talets recession. Livet har varit gott fast det inte har varit ymnigt. Man har fått hålla på med ett halvt suddgummi i skolan. Mamma har alltså definitivt varit en stor förebild.

– Förresten när jag har lärt mig skriva så har jag skrivit ett beundrarbrev till landets dåvarande president Mauno Koivisto och fått ett svar från presidentens kansli som fortfarande finns bevarat någonstans. Visst kommer de politiska förebilderna från det egna gänget.

Malm har också en fiktiv idol. Författaren Laila Hirvisaari har skrivit Imatra-serien som har varit en betydande läsupplevelse.

– I Imatra-böckerna finns arbetarkvinnan Vilma Haikala. Böckerna berättar förstås om sin tid och fast det handlar om fiktion är det lätt att känna igen sig själv i arbetarkvinnans gestalt när man läser om Vilma Haikalas liv.

Med tanke på Malms egna livserfarenheter och familjebakgrund är det inte förvånande att just industripolitiken intresserar henne så mycket. När hon blev invald i riksdagen, arbetade hon som huvudförtroendeman på stålfabriken.

– Min bakgrund är rätt typisk för Imatra. Min mor, far och farfar har alla arbetat på stålfabriken, medan morfar och morbror har arbetat på pappersfabriken. Med egna erfarenheter från industriarbete ser man hur viktigt det är med miljöpolitik i dagens samhälle. För mig utesluter inte industrin och miljöpolitiken varandra.

När det gäller företagsstöd anser Malm att man borde gå igenom dem noga.

– Om vi vill ha nya arbetsplatser i Finland, måste vi så småningom gå från de stöd som bevarar gamla arbetsplatser till sådana som skapar nya arbetsplatser. Jag kan inte säga vad som är klokt när man talar om tidshorisonten, men det är svårt att föra en vettig diskussion om företagsstöden när polariseringen är så stor.

Malm påminner om att det var den socialdemokratiska rörelsen som grundade miljöministeriet.

– Ännu på 1970-talet har öringarna och laxarna fått guppa i Vuoksen bland allt det vita skummet som har kommit från fabrikerna. Med miljölagstiftningen har vi kunnat ändra riktningen och i dagsläget är det kunderna som kräver koldioxidneutralitet av produkterna. Därför ska vi hålla fast vid målet med koldioxidneutralitet så att vår industri får en konkurrensfördel.

Malm har själv blivit färdig från en yrkesskola i Imatra år 2000 med studier inom transportbranschen.

– Också mina egna barn har en yrkesutbildning och yrkesskolan har alltid varit nära hjärtat. Det finns små saker som skvallrar om att yrkesutbildningen inte uppskattas lika högt. Vi kan tala om hur hela systemet fungerar, om närundervisningen, valmöjligheterna och kunskapsgarantin men jag tycker att det är jättetråkigt att de som blir färdiga från yrkesutbildningen inte ens nödvändigtvis får examensbevis som utskrift. Respekten för yrkesutbildningen syns inte i handling.

Malm anser det självklart att studentdimissioner firas stort men hon skulle gärna se att även yrkesutbildningen firas på motsvarande sätt.

– Jag pratade igen med en ungdom som hade kämpat hårt i yrkesskolan. Först hade det varit jättesvårt och sedan hade slitet resulterat i ett stipendium för bästa medeltal och examen hade fullbordats i två och ett halvt år i stället för tre år. Allt detta hände utan en fest där någon skulle ha överräckt stipendiet. Som medlem i Metallförbundets avdelning 52 i Imatra har jag själv i tiderna överräckt stipendier: ”Det här kommer från Metallförbundet, lycka till med karriären, underbart att du har varit i yrkesskolan och tagit utbildningen på allvar och allt gott i framtiden!”

Här ser Malm en skillnad inom andra stadiets utbildning som inte skulle behöva finnas där om till exempel de som blir färdiga med yrkesutbildningen kunde uppmärksammas på ett tillbörligt sätt.

Till frågan om språkkunskaperna medger Malm att det enda hon minns från undervisningen i svenska är hur man frågar efter bussen till Slussen. Engelska talar hon däremot flytande och lite tyska.

– Jag har också börjat med att lära mig kyrilliska bokstäver, om man skulle kunna läsa lite ryska eller ukrainska.

Sedan när det gäller oväntade saker om henne berättar Malm att många kan anta att allt som går fort passar henne men hon undviker åkattraktioner i nöjesparkerna.

– Jag har riktigt gärna hoppat ett tandemhopp med fallskärm från tre kilometer och suttit bakpå en sportmotorcykel 300 km i timmen i ett utställningslopp i Imatraloppet. Fast klockan tickar och medelåldern är på väg, så har inte fartens tjusning försvunnit någonstans.