Den nordiska modellen? Hur skapa en hållbar framtid var temat på jubileumsseminariet som ordnades i Karis i samband med FSD:s kongress. Seminariet inleddes med två presentationer som kompletterade varandra på ett smidigt sätt. Först gav forskardoktor Matias Kaihovirta från Helsingfors universitet den historiska bakgrunden och sedan utmålades framtidsvisionerna av Rebecca Åkers, ordförande för Finlands Svenska Unga Socialdemokrater (FSUD). I panelen ingick dessutom två socialdemokratiska riksdagsledamöter, nämligen Johan Kvarnström från Finland och Hans Ekström från Sverige.

Som moderator fungerade biträdande folktingssekreterare Camilla Grundström. Kongresspubliken deltog ivrigt i diskussionen med mångsidiga frågor. Eftersom den nordiska modellen är något av hela socialdemokratins flaggskepp var det ingen överraskning att oron över modellens framtid engagerade många till diskussion.

Matias Kaihovirta har skrivit sin doktorsavhandling om bruksarbetarna i Billnäs och han var väl lämpad att presentera den finlandssvenska arbetarrörelsens framfart. En av utgångspunkterna för presentationen var spänningen mellan nationalism och internationalism. Kaihovirta påpekade att internationalismen var arbetarrörelsens styrka, något som man tidigt kunde märka både i Helsingfors och i Billnäs när det gällde att organisera arbetarna på mångkulturella arbetsplatser när rörelsen kom igång. En viss nationalism uppstod ändå i och med att välfärdssamhället byggdes inom ramarna av nationalstaten.

Kaihovirta indelade den finlandssvenska arbetarrörelsens historia i tre perioder. Först kämpade man för politiska rättigheter fram till 1918, sedan för sociala rättigheter fram till 1980-talet och till sist har det pågått en överlevnadskamp sedan början av 1990-talet. När välfärdsstaten mådde som bäst hade rörelsen nått en höjdpunkt. Nedskärningarna från 1990 talet framåt har inneburit tuffare tider, samtidigt som socialdemokratin som en internationell rörelse har gått bakåt. Man hade lyckats sätta upp mål som man också nådde och nu gäller det att sätta nya mål.

Rebecca Åkers hade som uppdrag att presentera den nordiska modellens framtid. Hon tog upp fyra aspekter i sin presentation: begränsade resurser, demokrati, arbetsliv och internationella relationer. Åkers påpekade att Nya Zeeland mäter välfärd på ett annat sätt än genom att se på bruttonationalprodukten. I stället för BNP har de ett nytt välfärdsmått och när vi har begränsade resurser, gäller det att se på välfärden på ett nytt sätt. Människornas välstånd handlar inte bara om pengar. Att kunna mäta rätt saker är viktigt när man sätter välfärdsmål i framtiden.

Populismen såg Åkers som ett problem ur demokratins synpunkt. Åsiktsbubblorna gör det svårare för människorna att nå varandra och förstå vad de andra talar om. De flesta har tillgång till nyheter på nätet och där kan det vara lätt att förvränga budskapet med teknologiska medel.

Arbetslivet ställer till med stora utmaningar när medelklassjobben försvinner i en tidsålder av snuttjobb, frilansande och artificiell intelligens. Hur kan man garantera socialskyddet i den nya situationen? Vad internationella relationer beträffar är vissa företag lika stora som länder och etablerade system bryts ner av våld. Åkers uttryckte sin oro över hur stormakterna agerar och på vilket sätt maktförhållandena ändras i världen.

Framtidssynen för socialdemokratin som Åkers presenterade bestod av en palett som innehåller socialism, grön politik, feminism, antifascism och antirasism. Det gäller att hitta visioner och nya lösningar. Man ska lösa problemen inom socialpolitiken samtidigt som man håller fast vid rörelsens grundvärden. Arbetarrörelsen är gränsöverskridande och Åkers varnade för att flörta med extremhögern.

I paneldiskussionen betonade Hans Ekström att socialdemokratin befinner sig i en djup kris. Man var tidigt med i den gröna vågen men har inte lyckats profilera sig grönt på samma sätt under den senaste tiden. Kvarnström menade att socialdemokratin är i kris om man jämför med vad allt socialdemokratin har åstadkommit förr. Annars är det ändå slående att socialdemokraterna innehar statsministerposterna i Finland, Sverige och Danmark.

Misstag har det gjorts som frihandelsavtal där företag kan stämma stater men det finns fortfarande möjligheter att påverka samhällsutvecklingen åtminstone i Norden. Åkers menade att de gröna är en medborgarrörelse i Finland, medan annars är partiernas kris något som ingalunda begränsar sig till socialdemokraterna. Kaihovirta såg möjligheter till nystart i krisen.

Ekström ansåg att socialdemokraterna ska ställa sig på människornas sida. Han talade om de lågt utbildade pojkarna och om invandrarna som har sådana jobb som traditionellt har medfört att man röstar socialdemokratiskt. Kvarnström påpekade att det är andra än socialdemokraternas frågor som står överst på agendan. I de hetaste frågorna är ambitiös klimatpolitik och solidarisk flyktingpolitik Kvarnströms recept.

Åkers höll med om att grön politik och invandring är de stora frågorna i dag. Enligt henne bör man ha mål som verkligen gynnar folk. Kaihovirta betonade vikten av social
trygghet som en politisk fråga. I Finland drar sannfinländarna arbetarväljare och de har blivit
socialdemokraternas viktigaste motståndare.

Läget i Sverige kommenterade Ekström med att tidigare har man varit van vid att blanda ihop regeringen och partiet. Miljöpartiets politik är inte lätt för arbetarväljarna och nu gäller det att inse att man är i en koalitionsregering som fungerar på ett annat sätt än en enpartiregering. Kvarnström menade att i Finland är det lättare att andas i en majoritetsregering. Socialdemokraterna ska ändå vara på sin vakt och det gäller att leverera. Centern är trots allt en lättare regeringskumpan än vad partierna längre högerut skulle ha varit.

Ulf Heimberg från Raseborg ställde frågor om socialdemokratins karaktär som folkrörelse och om ställningen som stödparti i vissa länder kan förklara socialdemokratins kris. Till folkrörelsefrågan svarade Ekström att det gamla föreningslivet eroderas och organisationsmodellen är i kris. Kaihovirta ansåg att krisen inte enbart beror på kompromisser som man har gjort i koalitionsregeringar runtom i Europa. Man levde helt enkelt i en annan verklighet för femtio år sedan och krisen bottnar i den ändrade samhällssituationen. Också andra partier tvingas kompromissa i koalitionsregeringar.

Ralf Friberg från Raseborg föreslog miljösolidaritet som ett nytt slagord för socialdemokraterna. Åkers upplevde att Fribergs förslag är i tiden och medgav att det är svårt att tala om en folkrörelse när man talar om socialdemokraterna i dag. Kvarnström sade att Fridays for Future och klimatstrejkarna är en genuin folkrörelse.

Nina Wessberg från Raseborg undrade hur paneldeltagarna såg på kontakten mellan partiet och facket. Kvarnström var av den åsikten att socialdemokratins och fackföreningsrörelsens öden är sammanflätade. Ekströms erfarenhet från Sverige var att samarbetet fungerar på toppnivå mycket bra men att det har varit svårare på lokalplanet.

Den åländska socialdemokraten Elin Sundback eftersträvade tydligare budskap. Åkers svarade med att det gäller att ifrågasätta strukturerna och att man har accepterat marknadens sanningar alltför lätt. Ekström ville betona frihetsaspekten och kallade socialdemokratin Nordens viktigaste frihetsrörelse. De individualistiska människorna har på sätt och vis skapats av det samhälle som socialdemokraterna har varit mer om att bygga. Förverkligandet av de socialdemokratiska visionerna har skapat den frihet som nordborna åtnjuter.

Moderatorn Grundström ville ha fortsatt diskussion om klimatfrågan och invandringen. Ekström menade att unga män upplever sig vara förlorare på ett helt annat sätt än unga kvinnor och därför är de ett lättare byte för populisterna. Kaihovirta påpekade att miljöpolitiken föddes från den situationen att arbetarna levde i smutsiga miljöer. I dag är det däremot ett problem att industriarbetare upplever att miljöpolitiken skadar deras intressen.

Kvarnström efterlyste en rättvis miljöpolitik. Förr var det Sovjetunionen som var den värsta miljöboven och i dag är det den moderna kapitalismen som är det största miljöhotet. De nordiska länderna kan enligt Kvarnström vara föregångare i fråga om en rättvis omställning. Ekström efterlyste teknikoptimism och en miljöpolitik som blickar framåt snarare än leder till tillbakagång.

Bengt Kronqvist från Jakobstad talade om vindkraftens utveckling i USA och speciellt i Iowa som ett exempel på hur man kan påverka miljön med politisk styrning. Vindkraft kan vara intressant för kapitalisterna om man håller tarifferna tillräckligt låga. Ekström noterade att i Indien håller solen på att utkonkurrera kolen. Folke Sundman från Helsingfors menade att man ska skilja mellan absoluta utsläpp och utsläpp per capita. I det senare fallet har Finland höga utsläpp och det gäller för oss att göra något åt saken. Åkers höll med om att Västeuropas utsläpp per capita är den stora boven.

Grundström frågade paneldeltagarna huruvida det finns en linje i flykting- och asylfrågan inbyggd i de socialdemokratiska värderingarna. Enligt Kvarnström är det just internationalism och solidaritet som är grundläggande socialdemokratiska värderingar. Han kände sig besviken på hur de danska socialdemokraterna har formulerat sin flyktingpolitik. Åkers menade att socialdemokratin är densamma överallt och man ska alltid ställa sig på de svagares sida.

Även befolkningsutvecklingen diskuterades ivrigt. Peter Sjökvist från Närpes såg utvecklingen som katastrofal i Finland. Ekström talade om vad han kallade den lutherska lösningen, nämligen arbete åt invandrarna som löser många problem vad integrering och befolkningsutveckling beträffar. Kvarnström påpekade att inom EU behövs det en stor invandring för att kunna upprätthålla välfärden. Kaihovirta gjorde skillnad mellan flyktingkrisen och arbetsmigrationen. Flyktingar riskerar att bli hemskickade, något som fungerar hämmande för deras insats i samhället. Åkers påpekade att flyktingarna är den fjärde största invandrargruppen. Arbete, familjeband och studier är alla vanligare orsaker till att flytta till Finland än flyktingskap.

Grundström frågade om framtidens arbetsliv och Åkers svarade med att socialpolitiken måste ändras. Den som har en hel del mindre och kortare arbetsuppdrag får inte den naturliga kontakten med förtroendemannen. Ekström talade varmt för integreringen av småföretagarna i trygghetssystemet. Kvarnström talade om sina egna erfarenheter när han lyfte fram hur projektproletärerna har upplevelser av osäkerhet och otrygghet. Organisationsgraden sjunker när det blir allt fler visstidsanställda. Det gäller för fackförbund att göra det lättare att ansluta sig.

Kaihovirta talade i egenskap av historiker när han påpekade hur den sociala tryggheten är en kort parentes i det långa loppet. Det saknas regler som kan tygla den internationella kapitalismen. Nina Wessberg påpekade från publiken att i Norden bygger samhället på en organiserad arbetsmarknad. Erica Helin från Pargas påpekade att det finns småföretagare som vill samarbeta med facket, något som borde uppmuntras.

Det livslånga lärandet kom också upp som samtalsämne. Till Grundströms fråga om vem som bekostar kalaset svarade Ekström att detta kan bekostas genom en fond där alla från det yrkesverksamma livet bidrar sin andel. Kaihovirta underströk vikten av arbetarnas bildning i det historiska perspektivet, medan Kvarnström talade om hur viktiga satsningarna på utbildningen är för framtiden.