Under de fyra krigsåren mellan 1914 och 1918 stupade över 9,5 miljoner soldater. Ytterligare offer är drygt 21 miljoner sårade. Även civilbefolkningen var drabbade med cirka 7,8 miljoner dödsoffer.

Världshistoriens första ”industriella” massdödande härjade hänsynslöst bland annat med hjälp av moderna artilleripjäser, maskinvapen och gasanfall. Och frågan om skuld och ansvar för själva krigsutbrottet är än idag ett forskningsämne.

Så sent som 2012 formulerade den australiensiske forskaren Christopher Clark i sin uppmärksammade bok ”The Sleepwalkers” tesen om att dåtidens stormakter agerade som orienteringslösa sömngångare. De gled in i en konflikt vars dimensioner upptrappades stegvis till ett ohejdat världskrig.

Mot hans tes står den närmast traditionella värderingen som den tyske historikern Fritz Fischer redan 1961 fastslog i boken ”Griff nach der Weltmacht”. Hans analys utgår ifrån att den preussisk-tyska nationalismen aktivt sökte ett tillfälle att även med militära insatser öka kejsarrikets maktposition i Europa.

Konsekvensen blev ett långdraget och blodigt ställningskrig. Ofta gällde kampen med tusentals offer bara markvinningar på någon kilometer hitom eller ditom den egna skyttegraven. Situationen var låst.

Varför ledde krigets uppenbara meningslöshet inte redan på ett tidigare stadium till insikten om ett eldupphör? Till ett av svaren hör att fredsslutet i Brest-Litovsk i mars 1918 mellan det postrevolutionära Ryssland och centralmakterna väckte nya förhoppningar om en seger på västfronten.

Militära omgrupperingar och nya offensiver räckte dock aldrig mot övermakten som bestod av Ententen-staterna Frankrike och Storbritannien samt USA.

November-revolution
Redan i juli 1917 hade ett seriöst initiativ av SPD och andra riskdagspartier om att nå en förhandlingsfred med västmakterna misslyckats. Chansen tillvaratogs aldrig av tyska rikets högsta beslutsfattare.

Även den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons fredsförslag från januari 1918 drabbades av samma öde. Det rann ut i sanden.

Främsta skälet var att den militära ledningen i Tyskland fortfarande hyste illusioner om en ”Siegfrieden”.

I den fortsatta kampens kölvatten ökade sedan trycket från en civilbefolkning som i allt högre grad var nödställd och utled på kriget. På sina håll strejkade dessutom fabriksarbetare.  

Måttet var rågat när den tyska flottan fick order om att löpa ut mot den engelska marinkåren i ett sista desperat slag. Men matroserna i Kiel och andra hamnstäder revolterade mot sina befäl och inledde ett uppror som snabbt spreds till Berlin, München och andra städer. Den politiska pressen för ett fredsslut ökade ytterligare när den socialdemokratiska arbetarrörelsen ropade upp till generalstrejk.

I denna upprorsfas som senare beskrevs som ”november-revolution” abdikerade kejsar Wilhelm II medan SPD-politikern Philipp Scheidemann från riksdagen förkunnade den första tyska republiken. Som provisorisk ledare utsågs socialdemokraten Friedrich Ebert som senare valdes till Weimar-republikens förste president.

De genom revolutionära aktioner framtvingade omdaningarna i Berlin utgjorde en avgörande förutsättning för det efterlängtade eldupphöret.

Den 11 november 1918 undertecknade delegater från de krigförande nationerna ett dokument om vapenstilleståndet i Compiègneskogen.

Första världskriget var slut. Men för tysk del fortsatte ändå oroligheterna med inbördeskrigsliknande lägen om den politiska makten samt inte minst fredsvillkoren som fastslogs i Versaillesfördraget.

Minnesspår
Hur tänkte och kände dåtidens tyskar om det fyraåriga skyttegravskriget och dess slut? En vag uppslutning om det hör till ett av mina egna politiska barndomsminnen från det senare 1950-talet.

”Im Felde ungeschlagen!” hör jag fortfarande farfar hävda under samtal på olika familjefester. Motsvarande paroller om att Tyskland aldrig hade besegrats på slagfälten var en populär åsikt som präglade alltför många i hans generation.

Vilka fältslag farfar som enkel infanterisoldat varit med om finns dokumenterat i hans militärpass. Det rör sig till exempel om ställningsstrider i Artois eller slaget vid Armentieres i norra Frankrike.

Under diverse besök hos mina farföräldrar tilläts jag ibland att plocka fram en ”spännande” bok med rubriken ”Der Weltkrieg im Bild”– en 350 sidors foliant med svartvita bilder med scener från krigets olika skådeplatser.

Jag minns mitt tystlåtna bläddrande med tankegångar som försökte få grepp om en förfluten dramatik.

Till sin sonson förmedlade farfar även summariska resultat av en grym kamp som tveklöst hade satt traumatiska sår.

”Jag har tappat min tro på gud”, minns jag honom säga.

Vid ett tillfälle berättade farfar även om ”dumdum-kulor” som spred skräck i honom och hans krigskamrater.

Farfar och farmor bodde på en koloniträgård. Närmaste granne var herr Nordmeyer.

Även genom honom fick jag som barn ett blivande intryck om krigets fasor. Han hade offrat båda sina ben för… ja, för vem eller vad? Kejsaren, fäderneslandet?
Både farfar och jag hjälpte honom ibland när han satt på en provisorisk rullbräda för att kratta och plocka ogräs på sina små odlingsytor.

Ödesdiger fredsavtal
I den omedelbara fasen efter vapenvilan destabiliserades den unga Weimar-Republiken genom våldsamma konflikter mellan olika paramilitära nationalistiska samt vänster- eller revolutionsorienterade kommunistiska frikårsförband.

Samtidigt tvingades den första tyska demokratin att förhandla ett fredsavtal med segermakterna.
Det är svårt att säga om min farfar eller herr Nordmeyer hyste den bittra tanken om Frankrike som ”arvsfiende”, men klart är att det stora grannlandet väster om Rhenfloden satte press på förhandlingarna att Tyskland måste straffas eftersom kejsarriket hade startat kriget.

Den hårda attityden är möjligen förståelig eftersom slagen för det mesta härjade på fransk mark. Genom kriget hade landet inte bara förlorat en fjärdedel av den manliga befolkningen mellan 18 och 27 utan var också hemsökt av miljontals krigsinvalider som måste försörjas.

I Versaillesfördraget fastslogs att Tyskland och dess allianspartner ensamt var ansvariga för krigsutbrottet. Som vedergällning ålades Weimar-republiken att betala ofantliga reparationsbelopp varav bara en första avbetalning på 20 miljarder guldmark skulle ske fram till 1921.

Vidare förlorade Tyskland 13 procent av sitt tidigare territorium. Republikens militära styrkor begränsades till en yrkesarmé på högst 100 000 soldater. Därmed var landet i princip försvarslöst då ett brott mot Versaillesvillkoren straffades med en militär ockupation.

Fredsavtalet skapade således aldrig någon varaktig fred eller försoning utan sådde frön för förnyat fiendeskap och hämndbegär. Motsvarande farliga konsekvenser såg bland annat den kände ekonomen John Maynard Keynes. Som medlem i den brittiska delegationen lämnade han sitt mandat i protest mot det som stadgades mot Tyskland i Versaillesavtalet.
Keynes varningar om att regelverket kommer att innebära ett ”stort socialt sprängämne” för Weimar-republiken besannades dramatiskt under de följande åren.

I en närmast kontrafaktisk historisk debatt kritiseras numera även att dåtidens ansvariga bakom Versaillesavtalet i högre grad borde ha iakttagit värderingarna som präglade 1648 års Westfaliska fred. Efter det 30-åriga förödande kriget i Europa bestämde fredstraktatet en slags ”tabula-rasa-klausul”, som innebar att man varken sökte efter segare eller besegrade.

Med facit i hand om den fortsatta europeiska historien är det tveklöst enkelt att formulera att en liknande uppgörelse hade varit fredsfrämjande.

Men i dåtidens reala värld instrumentaliserades Versailleavtalet redan från början av en förnyad tysk nationalism. Det myntades myten om en ”Dolchstosslegende”, det vill säga att alla politiska krafter som i november 1918 påskyndade en vapenvila satte dolken i ryggen på de kämpande frontsoldaterna.

I fokus för nationalistiska kampparoller stod inte minst den socialdemokratiska sfären samt demokratiska krafter inom de borgerliga partierna. I propagandan klandrades de som ”Novemberverbrecher” (novemberbrottslingar).

Dessa och en rad andra revanschlystna värderingar fanns redan vid Weimar-republikens vagga. De spreds framgångsrikt av odemokratiska och ärkekonservativa krafter. Med hjälp av permanenta storkriser som hyperinflation och massarbetslöshet styrdes Tyskland allt mer in i ett nationalistiskt farvatten och sedermera i en  nationalsocialistisk diktatur. Första världskrigets ”urkatastrof” mynnade ut i andra världskriget och Förintelsen.

Farlig nynationalism
Slutsatsen att Versaillesfördraget var ett misstag bör tolkas med att dess brister utnyttjades ansvarslöst av en ohejdad nationalism.

Att det i Europas rådande samtid på nytt växer fram liknande föreställningar är oroväckande om inte fatalt. En blick på historien borde egentligen leda till den motsatta politiska insikten om att nationella egoismer aldrig löste några problem utan förorsakade dem.

När högerpopulism eller politiker som Trump och Putin i dag helst ämnar att slå sönder den europeiska integrationen, innebär det gravt felaktiga lärdomar av minnet efter första världskrigets slut.

Joachim Kasten

Hamburg, hösten 2018