Bokrecension: Kyösti Suonoja: Yrjö Kallinen – Pasifisti ja puolustusministeri. Into Kustannus. 2019, 289 s.

Bokrecensenter har väl i allmänhet inte för vana att debattera med andra bokrecensenter. Men i Helsingin Sanomat (10.2.2019) skriver Veli-Pekka Leppänen i en recension av nämnda bok att det mesta och det viktigaste i anslutning till Yrjö Kallinens liv redan sagts och skrivits varför Suonoja inte har något nytt att komma med.

Även om så skulle vara fallet växer det ständigt upp nya generationer för vilka namnet Yrjö Kallinen inte är bekant. Därför krävs det med regelbundna mellanrum välbehövliga repetitioner. Såpass betydande är nämligen Yrjö Kallinens livsverk. Och hans budskap är idag lika aktuellt som det var under hans livstid. Kanske nu rentav ännu viktigare än tidigare.

För äldre finländare, särskilt finskspråkiga, är Kallinen relativt välkänd.

Kallinen växte upp i ett arbetarhem i Uleåborg. Han blev broms- och växelkarl vid Finlands statsjärnvägar och engagerades tidigt inom Järnvägsmannaförbundet, Finlands socialdemokratiska parti, samt Teosofiska samfundet. Han valdes till sekreterare för Uleåborgs arbetarråd och drogs därför med i inbördeskriget 1918. Han motsatte sig allt väpnat våld, men dömdes ändå fyra gånger till döden. I sista stund ändrades den fjärde dödsdomen till livstids tukthus.

I samband med de allmänna amnestierna för röda fångar i början av 1920-talet frigavs Kallinen som kom att finna sin egentliga livsgärning inom Konsumtionsandelslagens centralförbund. Först som kringresande talare och därefter som chef för förbundets upplysningsavdelning. Efter andra världskriget gjorde han ett kort inhopp i politiken som socialdemokratisk riksdagsledamot och sedan som försvarsminister i Mauno Pekkalas regering 1946-48. Sin Gandhi-inspirerade pacifism till trots.

Den avgörande orsaken till att minnet av Yrjö Kallinen därtill med ett mytiskt skimmer lever kvar är hans pionjärinsats för att göra österländsk filosofi i form av yoga och buddhism kända i Finland. Det intresset hade tack vare teosoferna väckts redan i hans ungdom.

Mycket om Kallinen har visserligen redan skrivits. Man behöver bara tänka på de förtjänstfulla biografierna av Saul Nieminen (1978), Teuvo Rasku (1979) och Matti Salminen (2011), samt ett vetenskapligt forskningsarbete gjort av Harri Markkula (1989).

Författarna har inte glömt att peka på två avgörande upplevelser med starka drag av mysticism som Kallinens livsvisdom vilar på. Den första upplevelsen kom när Kallinen i sin ungdom en tidig morgon vandrade i utkanterna av hemstaden Uleåborg. På den ås som bär namnet Kontinkangas mötte han då en man i arbetskläder, troligen på väg till jobbet. De hälsade artigt på varandra och i samma ögonblick såg han i mannens blick det rena medvetandet – det största undret att någonting överhuvudtaget existerar.

Ännu ett halvt sekel senare kunde Kallinen kristallklart rekapitulera den märkliga händelsen. På denna ås i Uleåborg avtäcktes i samband med Kallinens hundraårsjubileum 1986 ett monument av Laila Pullinen som heter ”Upplysningens väg”. En bild av monumentet hade för övrigt passat bra i Suonojas bok.

Den andra upplevelsen inträffade i Ekenäs fångläger i början av 1920-talet när Kallinen avtjänade sitt senare visserligen upphävda livstidsstraff. Han har berättat hur han låg på sin brits i cellen och genom det gallerförsedda fönstret betraktade stjärnhimlen. I samma ögonblick insåg han att inga yttre omständigheter kan begränsa den mänskliga andens inre frihet. Gallret, cellen, fångvaktarna och stenmurarna förlorade all verklig betydelse. Den insikten skulle för alltid prägla hans liv.

Kallinens levnadstecknare har ingalunda glömt dessa erfarenheter.

Men ingen har heller kunnat förklara dem i ord.

Varför?

Kanske för att det som Kallinens själv uttryckte saken: ”finns en sanning som inte kan uttryckas i ord. Den kan bara upplevas och inses”.

I mötet på Kontinkangas finns en märklig parallell till klassikern ”Stäppvargen” (1927) av den Nobelprisbelönade tysk-schweiziske författaren Hermann Hesse (1877-1962). Även han precis som Kallinen starkt påverkad av österländsk filosofi. Detta skönlitterära mästerverk kom på 1960-talet att betraktas som något av en ”bibel” för den amerikanska hippierörelsen. I boken berättas hur författarens alter ego Harry Haller en sen natt vandrar på de kullerstensbelagda gatorna i de gamla delarna av den stad där han då bodde – det torde vara en blandning av Zürich och Basel – och hur han möter en nattvandrare klädd i blå arbetsblus på väg hem. Av denne man fick han ett litet häfte med rubriken ”Traktat om Stäppvargen” som till hans stora förvåning visade sig handla om honom själv och den livskris han just då genomgick med allt vad det innebar av skilsmässa samt förlust av egendom och anseende därför att han som pacifist motsatt sig första världskriget.

Hur den boken tillkom har i decennier varit föremål för mycken forskning. En av Hesses inspirationskällor var den schweiziske psykoanalytikern C.G Jung som för övrigt också var en av Kallinens ”husgudar”.

Vad betydde Kallinens många fängelseår och de fyra dödsdomarna?

Den tyske existentialistiske filosofen Karl Jaspers (1883-1969) har berört likartade fenomen. Under andra världskriget sattes han av nazisterna i husarrest därför att han var gift med en judinna. I sista minuten just innan paret Jaspers skulle föras till Auschwitz kom räddningen i form av de annalkande amerikanska trupperna. Jaspers förklarade upplevelsen med termen ”gränssituation” som på ett ögonblick kan slå över till ett tillstånd av ”autencitet”, äkthet, upplysning, inre klarhet. Jaspers erfarenheter betecknades senare av hans fascinerade elever som ”varats triumf över intet”.

Jaspers var en av dem som Kallinen hänvisade till i sina många efterkrigstida föreläsningar.

Bland österländska paralleller kan man nämna indier som frihetskämpen Sri Aurobindo och yogin Paramahansa Yogananda vilka talat om upplevelser av  ”kosmiskt medvetande”. Bägge välkända för Kallinen.

Kyösti Suonoja skildrar relativt noggrant Kallinens period som försvarsminister i Mauno Pekkalas regering. Därav också bokens namn – en pacifist som försvarsminister. Garanterat en något säregen position som gav Kallinen beteckningen ”den vandrande paradoxen”.

Draget av paradox lyser nämligen på ett märkligt sätt igenom också i Kallinens ministerinsats. Det handlade som bekant i allra högsta grad om en mycket dramatisk tid i Finlands historia. Man varnade för ett kommunistiskt kuppförsök som skulle föra Finland in på samma väg som Ungern och Tjeckoslovakien.

Suonoja undrar inte utan orsak var Kallinen egentligen höll hus, på finska verbet ”luurasi”, under dessa extraordinära förhållanden. Var Kallinen enbart en blåögd idealist och en ”sällskapsofficer”som utan verkligt inflytande bara skulle göra PR för försvarsmakten och inför segrarmakterna, speciellt Sovjetunionen, bevisa äktheten i Finlands fredsvilja?

Satt Kallinen på två stolar?

Den ålderstigne presidenten Paasikivi hade krävt att Kallinen skulle bli försvarsminister därför att Finland i det svåra läget efter kriget behövde en respekterad fredsvän på just den här posten. Goda förbindelser med Sovjetunionen var något Kallinen pläderade för. Men han motsatte sig ingåendet av vänskaps-, samarbets- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen.

Kallinen ville integrera kommunisterna i det finländska samhället genom ett samarbete. Men av Suonojas bok framgår det hur Kallinen under hemliga diskussioner med försvarsmaktens yrkesmilitärer uttryckt sig på ett sätt som verkligen inte hade uppskattats inom det kommunistiska lägret.

För paradoxal var Kallinen i högsta grad.

Dödsdömd och levde till nästan 90 år. Han uppnådde en hög ålder, men förblev till sinnet evigt ung och oppositionell. Med sin fenomenala talarbegåvning entusiasmerade han de stora massorna, men blev aldrig någon typisk politiker. Han sögs in i de historiska händelsernas centrum, men stod ändå på något sätt vid sidan om.

Han betraktades som nykterist, men sägs på gamla dagar ha rekommenderat ett glas whisky för blodcirkulationen. Han var vegetarian, men det framgår att han gillade inkokta grisfötter! Han älskade sin hustru Aune Ester, men var en känd kvinnotjusare.

Yrjö Kallinen har haft och har fortfarande en enorm betydelse för Finlands folk. Än en gång bekräftas detta. Nu genom Kyösti Suonojas bok.

Kallinens inflytande ligger i den visdom han förmedlat. Märk väl hans roll som budbärare. Inte att själv konstruera budskap. Kallinen förstod de stora skillnaderna mellan västerland och österland. Västerlänningen uppfattar verkligheten utåt i sina ytliga projektioner. Österlänningen däremot finner genom meditation sanningen på djupet inom sig själv. Den kristna traditionen bygger på tro. Men buddhism och hinduism vilar på kunskap, vetande och upplevelser av högre medvetenhetstillstånd.

Även den insikten hade Yrjö Kallinen.

Henrik Helenius