Partiet ska vara en balanserande faktor, organisatoriskt och ideologiskt, tryggt borta från regeringsmakten. Från Gustav Möller, Sven Aspling och Sten Andersson finns en obruten linje. Regeringsmakten är till låns och kan förloras, men partiets roll är vidare och måste bestå och förbli stark. Där har partisekreteraren stått som garant för socialdemokratins idé och värderingar och för att debatten i partiet hålls levande.

Men hur är det med den saken nu? Var finns den av partisekreteraren initierade och uppföljda debatten inom det socialdemokratiska partiet? Den för allt fler socialdemokrater allt vanligare frågan har blivit: Märks det överhuvudtaget att vi har en partisekreterare? Och svaret från många är ett tydligt nej.

När partiets nu sittande partisekreterare Lena Rådström Baastad från Örebro tillsattes var argumentet att hon ansågs vara en valvinnare. Men det argumentet kom påtagligt till korta i det för Socialdemokraterna rekordsvaga valet 2018. Och nu – när opinionssiffrorna är fallande för Socialdemokraterna – och hon den 29 oktober intervjuas i radions Studio Ett så inleder hon varje svar med ”jag tror” och fortsätter sedan utan någon större konkretion om politiken.

För lyssnaren kommer frågan automatiskt: Vadå tror? I stället för att prata runt borde hon som partisekreterare ärligt erkänna – ja, januariavtalet har kostat väljare för oss som parti. Det behöver inte betyda krav på att avtalet ska brytas, men partisekreterarens roll är inte att vara regeringens talande docka utan att mera långsiktigt värna partiets själ och vad partiet vill. Inte med nödvändighet försvara vad man i regeringskompromissandet tvingas göra som bundna av januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. För partisekreteraren borde huvuduppgiften däremot vara att rusta partiet för framtiden och att öka chanserna att vinna kommande val. Att bädda för att vinna kampen om det strategiskt viktiga problemformuleringsprivilegiet och den politiska dagordningen.

Efter valvinsten 1994 fick Socialdemokraterna inledningsvis som parti lite problem med att bortom de akuta regeringsproblemen återta och vinna kampen om framtiden. Det fanns då – och ännu fram till 2010 – fortfarande en arbetarrörelse, om än ibland lite slumrande, men med formulerade drömmer, värderingar och politiska framtidsprojekt. Sedan dess har det steg för steg blivit allt sämre med en allt mer anorektiskt fungerande och blodfattig partiorganisation. När vi nu snart går in i 2020 är läget allt annat än bra. Partiet mår kort sagt inte bra och den frånvarande partisekreteraren verkar inte vara uppdraget vuxen att värna och rusta partiet för att klara en allt tuffare politisk motvind.