Det gör den säkert i hela landet, men Ekenäs är på det sättet i centrum att han bland annat jobbade på Ekåsen som avdelningsläkare 1963 – 67. Det var just de åren han radikaliserades. Han var med om att starta den vänsterorienterade kulturskriften FBT, gick i Novemberrörelsen 1967 som räddade bostadslösa alkoholister. I dessa frågor uppträdde han ofta i radio och TV.

Han gav ut sin första bok Ventil 1962, en samling av dikter. Den följdes av flera diktsamlingar. Jag fastnade för hans författarskap år 1972, då jag läste boken ”Bakom bilderna”- en rasande bra bok. Författaren gjorde upp med den traditionella synen på den slutna, psykiska hälsovården.

”Busholmen nästa” är den tredje i raden av hans böcker om Otto, som i stort påminner om författaren själv. I den boken är författaren på ändstationen ”Busholmen” dit han flyttat några år tidigare med sin långvariga sambo Katriina Kuusi från deras gemensamma hem i Esbo. Boken innehåller minnen och vardagshändelser skrivna med en human, ofta lekfull underton.

De präglas och av att han – den fina fotbollsspelaren, den ypperliga pianisten, debattglada psykiatern och poetiskt lagda författaren, inser att han blivit gammal, måhända uppträder i sista akten. Han beskriver hur han får en hjärtattack, åker med taxi till sjukhusets jour och ropar på syre, innan han stupar för att den gången räddas av sjukhusets personal.

Boken består av många historier och tankar. Den bör läsas, inte beskrivas. När man vänder bladet vet man inte alltid vad som skall ske. Om man läser med öppet sinne har man en fin upplevelse framför sig.

En berättelse värmde mig personligen. Han spelade i slutet på 60-talet med Ylermi Kosonens, en fin basist som älskade livet, orkester på KY – Kauppakorkean Ylioppilaskunta – en studentförening ordnade danskvällar där med full servering och otaliga nöjeslystna studerande.

Orkestern bestod av några av den tidens bästa jazzmusiker bl.a. Kalevi Hänninen på trummor, Seppo Finne trumpet och Henrik Nyman tenorsaxofon, de två hade gått  i Åggelby svenska  samskola. Det svängde om dem ”som en älg” – “svengasi kun hirvi” – ett utryck som Ylermi skulle ha myntat.

Cladon bekänner nu att han såg en farsgestalt i Ylermi, som han verkligen gillade. Jag förstår honom, Ylermi var en fin människa, stor och fylld av livsglädje. Om jag var på plats fick jag ibland – mot slutet av kvällen – hoppa in som basist. Ylermi ville prata med sina vänner bland publiken.

Busholmen nästa är en pärla, troligen Claes Anderssons bästa bok. Den är inte en normal memoarbok. Författaren ger ut berättelser där han inte alls varit till sin fördel. En rar egenskap i memoarer.

Ni har en läsupplevelse, en innehållsrik resa, framför er. Kloka tankar, fina berättelser, åldrandets psykologi med human underton, allt finns där i en och samma bok. Busholmen blev den sista hållplatsen.

Recension: Claes Andersson ”Busholmen nästa”, Förlaget, 2019.