I Viirus version av Shakespeares drygt 400 år gamla klassiker är mycket ur led, men ännu mer sig likt. I Jakob Öhrmans regi är det inte längre den eponyma danske prinsen som står i centrum. I huvudrollen står istället Fortinbras (Iida Kuningas), originalets norska prins vars livshistoria bär stora likheter med Hamlets – trots att deras personligheter i många avseenden utgör varandras motpoler.

Handlingen utspelar sig inte heller i det klassiska Helsingör, utan på betydligt sydligare breddgrader: semesterön Teneriffa, där den norska kungafamiljen tagit sig en efterlängtad semester efter mordet på drottningen – prins, eller i denna version prinsessan, Fortinbras mor. Att ormarna snart uppenbarar sig i All inclusive-paradiset överraskar knappast någon som är bekant med Hamlet, eller Shakespeare överlag. 

Detta fullständigt nya sätt att ta sig an en av historiens mest framförda pjäser förtjänar en eloge. Likaså den ambitiösa och nytänkande scenografin: till exempel är den döda drottningens ande genom Jonna Järnefelts imponerande kameraarbete – projicerat på en skärm i scenens ena ända – ständigt närvarande och utgör ofta pjäsens tysta berättare. Trots vissa tekniska problem i föreställningens början förblir de tekniska lösningarna en av föreställningens styrkor. 

Här byts dessvärre lovorden ut mot besvikelse. Trots fina förutsättningar och en professionell framtoning misslyckas nämligen Hamlet All Inclusive med en av teaterns och kulturens viktigaste uppgifter: att väcka känslor och provocera till eftertanke.

Shakespeare år 2020 inte bara kan utan bör uppföras på ett nytänkande sätt. Den stora utmaningen ligger i att trots det fånga den ständigt aktuella essensen i den kultförklarade engelsmannens verk – något som Öhrman, med undantag för några träffsäkra iakttagelser, tyvärr inte lyckas med. 

Det i sig är en missad möjlighet: likt många andra av Shakespeares verk fortsätter Hamlet drygt 400 år senare att vara en skrämmande träffsäker skildring av samhället, makten och de mörkare sidorna av det som driver oss människor. Det är också då fragment av detta lyser igenom som pjäsen lyser som starkast, inte minst i Kuningas starka monologer. 

(Foto: Teater Viirus)

Ofta offras ändå djupet för, inte sällan misslyckade, försök till humor och provokation. I sig ingen dödssynd, långt ifrån, men väldigt ofta landar dessa platt. Det är visserligen äckligt, absurt och överdrivet – men utan att någonsin verkligen uppröra eller väcka obehag. 

Genom att inte löpa linan ut i någon riktning blir slutresultatet spretigt och sökande utan att någonsin nå ända fram. Istället landar det, aningen skakigt, i en ofta intetsägande medelmåttighet. Den första riktiga känslan infinner sig egentligen först då ljusen tänds efter drygt tre timmar: frustrationen, över en missad möjlighet. 

Förutsättningarna finns nämligen där: scenografin och produktionen är proffsig, majoriteten av skådisarna likaså. Jakob Öhrman är en nytänkande och modern regissör och många av hans lösningar känns både fräscha och är stundtals imponerande. 

Att vara eller icke vara är ändå en fråga som kunde ha ställts något oftare under produktionen. Föreställningens längd på strax över tre timmar, i kombination med det ofta uteblivna djupet och den experimentella dramaturgin, späder endast på spretigheten och flera scener känns rent av meningslösa. Shakespeares svaghet för utdragna historier är helt klart en av de saker som med fördel kan offras, då beslutet att avvika från originalet väl fattats. 

Att fara eller inte fara och se på föreställningen, är kanske frågan? Fara, säger jag ändå. Även om det förutsätter ett öppet sinne, en förkunskap om Hamlet och ett överseende för vissa skavanker så är Hamlet All Inclusive inte en dålig föreställning. Om än aningen intetsägande. 

Recension: Hamlet All Inclusive (Teater Viirus)

Föreställning 2.3.2019.

SPELTID: 3 h 15 min

URSPRUNGSTEXT: William Shakespeare
REGI OCH DRAMATURGI: Jakob Öhrman

SCENOGRAFI: Lasse Idman
LJUDPLANERING: Kristian Ekholm
LJUSPLANERING:Ada Halonen

PÅ SCENEN: Martin Bahne, Jonna Järnefelt, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Tiina Weckström, Heikki Turppo samt Mika Mattson, Walter Öhman, Rebecca Nordman, Melina von Kraemer och Wilanda Verdecia från Studentteatern.