Författaren, frilansjournalisten och Hufvudstadsbladets före detta kulturchef Philip Teir skriver i sin tredje roman om en skilsmässa. Den bävande och rusiga vägen till skilsmässan och de första staplande stegen i den tillnyktrade nyfamiljstillvaron, där alla ska hitta sina nya roller. De som själva valde sin roll, de som fick den på grund av någon annans val. Att det skulle vara självbiografiskt framgår ingenstans – men likheterna med verkligheten är ändå slående.

Visserligen är det fiktionaliserat, men i vilken grad framgår inte heller. Romanens huvudfigur Richard är tvåbarnspappa, författare och kulturchef på en dagstidning. Han säger upp sig, precis som Teir gjorde. Richard delar sedan de sena tonåren sitt liv med med hustrun Sonja. De verkar leva ett kärleksfullt och stillsamt vardagsliv, med stor frihet och förtroende för varandra. I familjen finns också två barn, Nelly som är 13 och William som är 10, när pappa Richard träffar den 12 år äldre förlagsredaktören Paula, på en julfest på förlaget. Och blir blixtförälskad. Känner att han hittat hem.

Att Teir ÄR Richard sägs ingenstans. Men i vår ankdammstillvaro tror jag mig veta just så mycket om hans liv att jag har svårt att blunda för att jag eventuellt eller kanske troligtvis, läser en bok om familjen Teirs skilsmässa. Det kastar ett alldeles speciellt ljussken över alltihop, när gränserna är så lockande oklara. Som läsare, och alldeles speciellt som recensent, borde jag väl höja mig över det hela. Men det är lättare sagt än gjort. Precis varje person som dyker upp i handlingen, scannar jag och försöker hitta den riktiga motsvarigheten till. Matti, Richards redaktör på förlaget – är det månne? Och den pensionerade konstkritikern Gitte som går på om sin döda man, är det…? Och gubben som sitter i en stol på förlagsfesten, som Matti fjäskar för och försöker hålla på gott humör som man gör med små barn, det måste ju bara vara… Fast vänta nu? Var HAN sån?! Han som alltid verkade så trevlig. Ja, ni inser. Rätt distraherande är det. Verklighet och fiktion krockar med min vilda fantasi och snart är jag osäker på vad jag läst och vad jag fantiserat.

Jag tänker att det knappast är bara jag som läser boken så här i Svenskfinland. Passande nog ges boken ut också i Sverige, där genomsnittsläsaren säkert har lättare att läsa Jungfrustigen som en hundra procent fiktiv roman. Många gånger under läsningens gång, önskar jag att boken skulle utspela sig i en för mig helt neutral kontext. Säg en norsk småstad, för att koppla till de kanske mest kända böckerna i den autofiktiva genren.

Då kunde jag helt hänge mig åt Teirs vackra prosa. Hans strama, exakta språk är Jungfrustigens styrka – precis som i hans tidigare alster. Redan poesidebuten Någonting ur hennes mun faller i min mun (2007) gjorde stort intryck på mig. Det mesta är sparsmakat beskrivet, men Teirs och i det här fallet Richards observanta blick undgår ingenting i rummet. Hela boken ruvar på en hemlighet och det gör förstås bokens första halva extra spännande, då allt ännu bara sker i det fördolda. Allra bäst är boken i personskildringarna. När Richard observerar och analyserar mamman, exfrun, barnen, sina kolleger eller den nya kärleken Paula. Synd att den modiga blicken och alla välformulerade omdömen, så sällan riktas inåt. Det skulle ha varit befriande att oftare låta Richards obeservanta blick gå på upptäcktsfärd i sitt eget inre. Det hade kanske gjort att jag fattat starkare tycke för honom. Nu sympatiserar jag oftare med Richards koleriska, smygrökande morsa och den känsliga sonen som sätter sig på tvären.

Jungfrustigen är ett gediget hantverk. En väl sammansatt helhet om en skilsmässa. Teir har förstås gjort som alla bra författare i alla tider – grävt där han står och gjort litteratur av sina personliga upplevelser. Man anar genast i början hur det kommer att gå. Att det ofrånkomligen blir separation och att den första tiden som nyfamilj förstås inte blir så rosenskimrande som man hoppas. Ändå fortsätter jag läsa, blad för blad. Vanligtvis är jag en långsam läsare. En roman på 200 sidor, som den här, läser jag gärna på fyra-fem kvällar. Den här slukade jag på en enda kväll. Det är kanske det bästa betyg en bok kan få? Jag är ändå osäker på om orsaken enbart är bokens litterära kvaliteter.

Recension: Philip Teir, Jungfrustigen (2020); Schildts & Söderströms; 208 s.