Någonting i pjäsens finstämda vardagsrealism och det vemodiga sättet att brottas med en familjs problematik påminner om Anton Tjechov. Att jämföra direkt med Tjechov kan kännas överdrivet, speciellt när Tjechovs pjäser tenderar att vara fulländade in i sista detalj och denna pjäs av Ehrström har sina svåra stunder i början. Men det är någonting med Det som blir kvar, pjäsen speglar nämligen vårt samhälle på ett skarpsynt sätt och i nedtonad men ändå gripande melankoli kan den mäta med den ryska teaterns klassiker.

Tematiken är mycket angelägen såtillvida den tangerar vård i livets slutskede och dysfunktionella familjerelationer. Med tanke på hur hemvårdens situation behandlas i Det som blir kvar, känns det ganska häftigt att just den här typen av pjäs spelas nu när Finland går till val. Hemvårdaren Pati spelas med värme av Willjam Tigerstedt som är magisterstuderande vid Konstuniversitetets Teaterhögskola. Tigerstedt medverkade för övrigt i kriminalfarsen Livsfarligt på allvar! på Svenska Teaterns Amos-scen och presterade stabilt även där och nu är det dags för Åbo Svenska Teaters Stora scen.

Även Malin Saine är magisterstuderande vid Konstuniversitetets Teaterhögskola. Hon spelar mamman Alice som dör i pjäsens början och efter det är hennes roll det yngsta barnet Maria. Det äldsta barnet Mikaela spelas av Julia Korander. När det gäller skådespelarprestationer, hör det till pjäsens absoluta höjdpunkter när det hettar till mellan de två systrarna Maria och Mikaela. Pjäsens syskongräl är inte på något sätt överdrivna utan trovärdiga och välspelade.

När modern dör, rubbas balansen i familjen och det uppstår en diskussion om vad som egentligen längre håller familjen samman. De två döttrarna har flyttat från hembyn för länge sedan och de har inga som helst planer på att återvända. Mellanbarnet Niklas tänker däremot stanna i huset trots att det håller på att förfalla och systrarna är skeptiska när det gäller hans förmåga att ta itu med de praktiska problemen. Ingemar Raukola gör ytterligare en stark rollprestation som Niklas som för det mesta lever i sin egen värld och har svårt att kommunicera med de andra. Men alla relationer är sådana att de uppstår i samverkan. Niklas är tydligt en annan person när han är med lillasystern än när han är med storasystern.

Döttrarna är duktiga och ambitiösa och de har lämnat det förfallna hemmet och hemtrakten i den stagnerande glesbygden bakom sig. Bussarna går allt mer sällan och servicenätet täcker allt mindre. Hemvårdaren är tillgänglig också utanför de egentliga arbetstiderna, men ändå uppstår det diskussion om de tider då modern inte verkar ha fått tillräcklig vård. Sonen har varit fysiskt på plats men till vilken grad har han varit mentalt närvarande? Hans värld kretsar kring fisketurer och Teboils bar och han låter sakerna gå sin gilla gång, rätt stoiskt med tanke på att hembygden inte erbjuder några strålande framtidsutsikter.

Tematiken är angelägen och fast Ehrströms pjäs har sina uppenbara svårigheter i början, växer helheten så småningom till någonting större. Heidi Wikar står för både scenografi och kostymdesign. Hennes insats kan man åtminstone inte klandra på, i och med att både nostalgin och förfallet känns handgripliga tack vare den rätt avskalade scenografin. Juho Golnicks fina ljus- och ljuddesign hjälper att hålla pjäsen vid liv i början när regin känns trög. Som bakgrundsmusik spelas Dolly Parton-låtar som ”My Tennessee Mountain Home” och ”I Will Always Love You”, vilket har en viss upplyftande effekt. Så småningom får Carl Alm rätt mycket ut av den stora arsenalen av begåvning som skådespelarna alla besitter.

Hur ska man egentligen tolka pjäsens desorienterande, tafatta och tröga inledning? Modern dör och så småningom uppstår det en känsla av sorg, förlust och tomhet. Sabina Segerström står för en viktig insats när det gäller pjäsens maskdesign om man tänker på det att det är samma skådespelare som spelar den döende modern och som sedan ska spela den yngsta dottern i familjen. Begravningsstämning råder för en stor del av pjäsen. Det är inget fel med det, tvärtom blir pjäsen skarpt samhällskritisk om man tänker på att den symboliserar landsbygdens kris på ett bredare sätt. Känslan av död på glesbygden och glesbygdens död blir påtaglig. Nu behöver inte den finländska glesbygden vara döende för den skull att det skrivs sådana här pjäser, men vi lever i en tid av nedskärningar som på riktigt kan göra det svårt att få till exempel fungerande vård i de mest avlägsna delarna av Finland.

Det som blir kvar handlar inte bara om död och förfall, utan om ett trotsigt liv på glesbygden. Raukolas och Tigerstedts gestalter står för en vilja att fortsätta, också när ramvillkoren blir svårare. Pjäsen lyckas därmed förmedla en känsla av okuvlighet. Att traska vidare fast omständigheterna är svåra är närmast ett varumärke för livet i det förhållandevis kalla och karga Norden. Den trotsiga andan som pjäsen till slut förmedlar har varit något av en hörnsten i vår nationella berättelse alltsedan Johan Ludvig Runeberg och Aleksis Kivi. Texten är helt ny men mycket i den är tidlöst och det gäller eventuellt också det som är komiskt med den.

Är Det som blir kvar en dramakomedi på riktigt? Drama är pjäsen utan vidare, med mycket sorg och melankoli på ett sätt som påminner om den ryska traditionen. De komiska inslagen är där men de är ingalunda dominerande och de präglas av relativt enkel situationskomik. Nyckeln till huruvida man ser inslagen av komedi är hur man tolkar Raukolas gestalt Niklas. Hans rätt tafatta och klantiga sätt påminner om det komiska hos fast Aleksis Kivis gestalter eller i den äldre inhemska traditionen överlag. Men kan en modern åskådare skratta åt fadäserna? Det ligger nära till hans att man i stället börjar kökspsykologisera och tillskriva en diagnos på Niklas. Troligtvis tänker en och annan att om vården fungerade bättre på glesbygden, skulle han få rätt bokstavskombination och medicinering och bli en produktiv samhällsmedlem.

När det gäller strukturomvandlingen av det finländska samhället, är förstås avfolkningen av glesbygden ett tema som har varit lika aktuellt det senaste halvseklet och inget som stadigt fäster pjäsen just vid det här året 2025. Samtidigt finns det en viss aktualitet i den diskursen nu när det finns en uppenbar risk att Finland för tillfället mer än tidigare drivs i en riktning där man inte ens försöker värna om ett landsomfattande servicenät. De begåvade Maria och Mikaela i pjäsen funderar om det är något fel hos dem när så många trots allt stannar och de skulle aldrig kunna bo kvar i sin barndomsmiljö. Per Ehrström har skrivit en pjäs som är politisk och samhällstillvänd på ett indirekt sätt och det är en förtjänst i sammanhanget att pjäsen inte bara kretsar kring de tre syskonen, utan även vårdarens roll lyfts fram. Just vårdaren som har hjälpt med dödsstädningen verkar vara den som har haft bäst koll på hur den döende mamman tänkte i sina sista stunder.

Recension: Det som blir kvar (Åbo Svenska Teater)
MANUS Per Ehrström
REGI Carl Alm
SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN Heidi Wikar
MASKDESIGN Sabina Segerström
LJUS- OCH LJUDDESIGN Juho Golnick

PÅ SCENEN Julia Korander, Ingemar Raukola, Malin Saine, Willjam Tigerstedt