Kultur

Recension: Gammal Tove för ny publik

Nordisk Film
Alma Pöysti förmedlar både sårbarheten, lekfullheten och kreativiteten i Tove Janssons person, skriver Lukas Lundin.

Då jag spenderade ett år i Sverige hände det med jämna mellanrum att någon frågade om tips på finlandssvensk litteratur. Tove Jansson, var ofta mitt svar. Reaktionerna var i allmänhet roade.

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

 

Snart 20 år efter hennes död är Jansson fortfarande så intimt förknippad med mumintrollen att många, i synnerhet utanför Svenskfinland, verkar ha svårt att skilja dem åt. Den nya långfilmen om Tove Jansson berättar en annan historia: om en modig och livskraftig kvinna som gick sin egen väg, trots både motgångar och svek.

 

I centrum står de viktiga relationerna i Toves liv, med fokus på de två som främst formade henne som ung konstnär på 1940- och 50-talet. Dels den ömma kärleksaffären med filosofen, journalisten och riksdagsmannen Atos Wirtanen – dels den passionerade kärleksrelationen med regissören Vivica Bandler. Flyktigt berörs också relationen till föräldrarna Viktor och ”Ham” samt Toves slutliga livskamrat Tuulikki Pietilä.

 

Framför allt handlar filmen ändå om Tove, den hon var och blev i förhållande till människorna i sitt liv. Mumintrollet till Wirtanens Snusmumrik, Tofslan till Bandlers Vifslan. Lika delar ängslan och mod, trygghetsbehov och frihetslängtan.

 

För den som kan sin Tove är filmen inget revolutionerande – några nya perspektiv kommer den inte med. För den som främst ser Jansson som muminmamma kan filmen däremot vara en ögonöppnare; en inblick i Toves liv och bakgrund till många av hennes mest älskade karaktärer och berättelser.

 

Perspektivet, med ett starkt Mumin-fokus, känns anpassat för en internationell publik och filmen har redan uppmärksammats utomlands. Vackert så:  även om Janssons senare produktion och liv vore värd minst lika stor uppmärksamhet så känns avgränsningen klok och befogad. Handlingen känns aldrig jäktad eller forcerad: tvärtom är takten lugn, stundtals rent drömsk. Den känslan förstärks av musiken, som är en viktig del av filmen – helt i Tove Janssons anda.

 

Alma Pöysti står dessutom för en fantastisk insats i huvudrollen som Tove. Med små medel förmedlar hon både sårbarheten, lekfullheten och kreativiteten i hennes person. Krista Kosonen känns också trovärdig som Vivica Bandler, i en intensiv men långt ifrån osympatisk tolkning, medan svenska Shanti Roney är en känslig Atos Wirtanen.

 

I kombination med en vacker och genomtänkt scenografi, Tove är en imponerande film rent visuellt, är slutresultatet en i högsta grad sevärd film – även om själva handlingen känns bekant. Då någon frågar om tips på ny finlandssvensk film kan det gott vara hit jag pekar.

 

***

 

Filmrecension: Tove (2020)

 

Regi: Zaida Bergroth

Manus: Eeva Putro

 

Skådespelare: Alma Pöysti, Krista Kosonen, Shanti Roney

 

Genre: Drama

Speltid: 116 min

 

Åldersgräns: 12 år

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE