Ilkka Suominen föddes på våren 1939. Kort därefter drogs Finland med i andra världskriget.

Hans far föddes i en företagarsläkt som startat ett företag i Nakkila en bit utanför Björneborg. Man förädlade skinn.

Fadern var en samlingspartist. Som arbetsgivare var han human, omtyckt av arbetarna.

Ilkka skolades först för att följa faderns fotspår inom näringslivet.

Under studietiden i Åbo blev han dock bekant bl.a. med de unga i samlingspartiet bl. a. Juha Vikatmaa, som ville förnya partiet, föra det ut ur oppositionen. Det blir hans livsuppgift.

Det krävde att man sökte kontakter med Ahti Karjalainen och stödde Urho Kekkonens utrikespolitiska linje. Det var vågat inom högern på den tiden.

Suominen hade i sin hemmiljö lärt sig att UKK var en opålitlig streber. Han fann sig så småningom i den nya linjen som de s.k. remontmännen förfäktade.

Juha Vikatmaa avled tidigt under tragiska omständigheter. Ilkka blev den ledande bland de unga, som arbetade på att få goda relationer till UKK och vår stora granne i öst.

De ville samtidigt bevara en klar borgerlig linje i partiet. Oklarheten, då det gällde utrikespolitiken, hindrade dock att samlingspartiet kom med i regeringen. Ilkka Suominens sega arbete för att få samlingspartiet regeringsdugligt beskrivs på hundratals sidor.

Inför riksdagsvalet 1987 får industrimannen Kari Kairamo ledarna för centern, samlingspartiet, sfp och de kristliga att i god tid före valet skriftligt avtala i hemlighet att bilda en borgerlig regering efter valen blott de får majoritet. Paavo Väyrynen skulle bli statsminister.

Naturligtvis läcker uppgifter om avtalet ut till president Koivisto. Han är färdigt arg på Väyrynen. Han ser till att samlingspartiets tidigare ordförande Harri Holkeri bildar en regering som baserar sig på samarbete mellan samlingspartiet och socialdemokraterna. För Suominen är denna händelse förödmjukande. Hans relation till Holkeri kyls ned till noll.

Suominen blir nog handels- och industriminister. Statsminister blir han aldrig, trots att samlingspartiet blivit regeringsdugligt tack vare hans insats.

Efter riksdagsvalet 1991 blir Suominen riksdagens talman, ett jobb som han verkligen gillar. Efter talmansjobbet blir han generaldirektör i Alko efter Heikki Koski.

Suominen berättar i en intervju att han vill småningom helt frige alkoholförsäljningen. Det väcker ont blod på ministeriet. Man delar upp bolaget och Suominen basar bara för rester. Suominen får nog av Alko.

Ilkka Suominen har varit plikttroget med i förberedelserna för medlemskap i EU.

Efter att Finland trätt in som medlem nämns han som kandidat för en plats i kommissionen. Ahtisaari utnämner Erkki Liikanen istället.

Suominen ställer upp i EU-parlamentsvalet och blir invald. Genom sina goda kontakter till det tyska broderpartiet kommer åt att påverka parlamentet speciellt då det gäller EUs relationer österut.

Han slutar efter en period och drar sig tillbaka.

Ilkka Suominens stora insats för sitt parti och hans betydelse för nationen kommer bra fram i boken.

Han gjorde slut på partiets politiska ökenvandring.

Bokens 576 sidor med otaliga hänvisningar till intervjuer och olika källor gör den tung att läsa, delvis är texten närmast ogenomtränglig.

Den som träffat Suominen vet att han är lätt att umgås med, att prata med, att tycka om.

Boken fångar inte upp detta.

Recension: Riku Keski-Rauska, Sinä osaat, Sinä pystyt. Ilkka Suomisen elämä (2020); Docendo; 576 s.